Vi har kommit in i februari och det är mera vinter än någonsin denna säsong. Kallt och halt. Jag cyklar bara kortare sträckor, trots vinterutrustad cykel. Även fötterna har vinterskotts. Begreppet ”hängslen och livrem” kan i mitt fall bytas mot dubbdäck och broddar. Det beskriver en kvinna som gillar att ha fast mark under fötterna och att kunna ta ut stegen, men som kanske också blivit mer försiktig med åren. För även om jag känner mig som en bergsget när jag nybroddad trotsar ishalkan i branta uppförsbackar, så väljer jag ändå att ta en paus i löpträning och den vanliga cykelpendlingen. Istället kan jag unna mig att sitta i bussvärmen och läsa en spännande bok, eller att låta de olika Friskis-passen vara träning nog, just nu. För att inte tala om vad skönt det är med ett varmt bastubad efteråt.
Att i vinterkylan skynda över till föreningens vävstuga, sätta på radion, spänna väven och fortsätta på den färgglada trasmatta som är mitt pågående projekt, är en annan passande vinteraktivitet. En välbekant känsla av hemtrevnad och välbefinnande sprider sig i kroppen. Att skapa något med händerna ger en särskild tillfredsställelse. Det började egentligen redan när jag valde färg för att färga gamla lakan, eller klippte och rev trasor av gamla uttjänta bomullstyger. I vävstolen provar jag mig fram och ser hur mönstret tar form, för att sedan upprepas till önskad längd. Helhetsintrycket kommer först den dag jag kan klippa ned väven och lägga ut hela mattan på golvet.
Precis som löpstegens monotona rörelsemönster längst en skogsstig, så har slagbommens taktfasta dunkande en nästan meditativ effekt på mig. Det ger tillfälle till reflektion och eftertanke, där stort och smått tumlar runt i mitt inre. Föreställ dig livet som en väv. En väv som alltid står uppställd, som alltid pågår, i varje ögonblick. Ibland väver du med energi. Andra gånger sitter du mest och grubblar över mönstret. När väven sattes upp en gång var det några få trådar som utgjorde varpen. Efter hand har det blivit fler, men fortfarande är vissa varptrådar starkare än andra. På en del trådar har det blivit knutar. Inslagen, som bildar mönster och ger liv och lyster åt väven, har kommit till i mötet med olika människor som bär upp ditt livs väv. Därför skiftar också inslagen i färg och styrka allt efter hur du valt att förhålla dig i dessa möten. Men även om du kanske inte är stolt över alla inslagen, så kan du ändå inte vara dem förutan. Väven bärs upp av alla dess trådar, även varptrådarna med knutar på och inslagen med sköra och ojämna trådar. Det är detta som tillsammans bildar din livsväv. Den är unik!
För övrigt…
gav jag bort min gamla vävstol när jag flyttade till Göteborg för sex år sedan. Livet på landet byttes mot storstadens puls. Nu vet jag att man kan få både ock!
