Det är mars månad och ljuset har kommit tillbaks. Ja, så känns det, som en gåva. Jag blir lika överraskad varje år, när jag märker att det ljusnar redan på cykelturen före sju på morgonen och hur snabbt dagarna förlängs på eftermiddagen. Det är isfritt på cykelvägar och stigar, så nu har den stela löparkroppen kommit ut i spåret också. En sjukgymnast med glimten i ögat, förklarade för sin patient som fått ryggskott efter att ha avbrutit den stillasittande vardagsvanan med snöskottning. ”Du är inte sjuk, du har bara en förvånad kropp!” Även om jag varit i farten med annan träning och rörelse i vinter, så känner jag mig ändå lite som björnen som tungt lufsar ut ur sitt ide och kisar mot ljuset - lite ringrostig i lederna och tung i fotsteget, men ute i det fria. ”Var nöjd med allt som livet ger och allting som du kring dig ser…”
Hur osannolikt det än kan te sig denna kyliga söndagsmorgon, så stundar ett Göteborgsvarv om drygt två månader. Fast jag hade bestämt mig för att inte delta i fler lopp, så är jag ju inte sämre än att jag kan ändra mig! Jag är helt enkelt så sällskapssjuk, så när sönerna och deras respektive anmälde sig, så kunde jag inte låta bli. Jag vill också vara med och njuta av gemenskapen i de familjära tråkningarna under träningsperioden, i uppladdningen och bestyren i startfållan och den härliga känslan när alla kommit i mål och tider och känslor skall jämföras, oss nördar emellan. På kvällen dukar vi upp till ”Aftervarvetfest” med smarriga pizzor för hungriga men nöjda deltagare. Sicken känsla!
Men, det är ju ett tag till dess och även om mental träning inför en idrottsprestation är av stort värde, så vill det nog till lite fler mil i benen och träning i högre tempo, för att min mentala bild av hur jag springer uppför Avenyn i gott tempo och med reserver för att öka ytterligare innan målfållan, skall bli verklighet. Om sällskapssjuka är en av mina svagheter, avslöjad i dagens krönika, så är det andra att jag är barnsligt förtjust i tekniska prylar. Prylar, som kan förgylla de många milen i spåren och sporra mig till just det tempo som jag drömmer om. Min senaste ”leksak” är appen Runkeeper, där en röst ”viskar” i mitt öra var femte minut hur länge och långt jag sprungit, samt det mest avslöjande av allt, vilken medelhastighet jag håller. Om man nu kan tala om hastighet vill säga? Nåja, barnsligt förtjust är jag i alla fall, så jag samlar mina träningsrundor i datorn och fortsätter att drömma om formtoppen på Göteborgsvarvet. Barnslig var ordet.
För övrigt…
så välkomnar jag den planerade utbyggnaden av cykelbanor i Kungsbacka. Att cykla är bra för den egna hälsan och plånboken och för vår gemensamma miljö. Alla vinner!
