Jag är en
bokläsare. Läsandet utgör en välgörande kontrast till mitt övriga liv, som ofta
rullar på i en rasande fart. Jag tycker om att leva mitt liv med hög puls och
dagar fyllda av spännande utmaningar och är tacksam för att jag har hälsa och
energi till att leva just så. Men jag vet också att jag behöver varva med
stunder av lugn och ro, öar i vardagen då jag stannar upp, tankar ny energi och
ger utrymme för reflektion och inspiration, helt utan tanke på omedelbar nytta.
Just nu läser jag om ”Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd”. Harold är nybliven pensionär och har levt sitt liv stillsamt och utan att dra till sig ”onödig uppmärksamhet”. Så får han ett brev från en vän som är svårt sjuk och utan att han riktigt vet hur det gått till, har han påbörjat en lång vandring. På vägen lämnar han ett meddelande, att hon måste leva till han kommer fram, så att de får träffas igen. ”Vandra - du som aldrig gått längre än till bilen”, fnyser hustrun när han slår en signal och berättar om sin avsikt. Så är hans vandring också en modig revolt mot den roll som blivit så begränsande. Som läsare njuter jag av hans reflektioner över detaljer i sin omgivning, som han aldrig förr lagt märke till. Jag berörs av minnesbilder från hans barndom och de tolkningar som format honom till den person han blivit. Jag njuter av den lågmälda tonen och det långsamma tempot.
Ovanför min läshörna hänger nu en klocka, ett arvegods från min sambos mamma, som tickar lika lågmält och rogivande, som dess förra ägare. Rent logiskt inser jag att den klockan går i samma takt som övriga ur vi omger oss med, men det är något i dess historia, utseende och inte minst klang, som ger mig ett lugn och en påminnelse om att tid inte bara består av deadline och att göra-listor, utan är en gåva som vi fått att förvalta, på ett sätt som vi önskar.
Jag vet,
ibland känner vi oss helt fångade i de måsten som fyller våra dagar, och ibland
också sömnlösa nätter. Vi har svårt att se hur vi kan göra annorlunda. Ändå kan
jag inte låta bli att protestera mot ett förhållningssätt som verkar utgå från
att vi helt lämnat över beslutanderätten över vår tid till någon annan; chefen,
familjen, föreningen, samhället? Eller är det mina samlade föreställningar om vad
jag förväntas leva upp till som styr? Jag känner stor ödmjukhet inför de olika
förutsättningar som formar människors liv. Ändå blir jag både arg och sorgsen,
när jag ser att vi ofta missar att ta vara på stunder av vardagslycka, för att
vi tror att vi inte har något val.
