Det
är kallt och vitt. Stjärnorna gnistrar i den kalla decembernatten. Allt är
precis som det ska. Snart är det är lucia! Vid den här tiden för ett år sedan var vi
uppfyllda av flyttbestyr. I år vill jag ta tillfället i akt att bli uppfylld av
den ”förejulstämning” som jag tycker så mycket om. Vad menar jag med det, vad
är viktigt för mig i jul? Så kan jag undra lite vilset, i en tid då de
kommersiella budskapen och glättiga juljinglar vill lägga sig som en ytterrock,
som jag inte har bett om.
Så jag föreställer mig att jag lyfter av ytterrocken en stund och låter den ligga kvar i karuselldörren till köpcentret. Kanske tar jag en promenad utanför gatlyktornas sken och tittar upp mot stjärnorna som lyser starkare nu, när allt annat är mörkt. Som stjärnhimlen när jag som barn stod mitt på gårdsplan och tittade upp. Där grundades min glädje och förväntan inför julen, i alla de förberedelser som var så tydliga på en gård. Julskinkan valdes ut med omsorg från de styckade delar som låg på mangeln i den kyliga tvättstugan i källaren. I samma tvättstuga kändes senare en särskild doft från Annadagen fram till jul, när lutfisken låg i blöt i en stor plastbalja med vatten. I källaren fanns också pannrummet, där min mamma avslutade julbestyren sent kvällen före julafton, med att binda en lingonriskrans till ytterdörren.
Det är nog denna känsla av förväntan som fanns i alla julbestyren, som jag nu bär med mig och vill värna om. Men det finns också mycket som jag redan som tonåring och mammas hjälpreda bestämde mig för att jag ville ändra på. Jag ville behålla den glädje och hemtrevnad som fanns i förberedelsearbetet, men jag ville välja det som kändes viktigt och roligt och jag ville planera bättre, och inte sjunka ihop av trötthet när allt var klart.
Efter det har livet gått i ”kringelikrokar”, så som det gör för oss alla, mer eller mindre. Liksom flytten till ett nytt hus strax före jul förra året, har verkligheten runt mig och mina närmaste varierat över tid. Så att upprätthålla en jultradition där allt ser likadant ut, har inte varit det viktiga. Istället har jag nog strävat efter att behålla kärnan av det som julen är för mig, stabil i en tid av förändring. Omsorgen och glädjen i att vara tillsammans med de jag älskar och har nära mig är nog det viktigaste av allt. Och att få vara lite barnsligt förväntansfull, fast jag närmar mig de 60. Att kanske hitta en julklapp som jag tycker passar extra bra och framförallt göra långa och obegripliga julkappsrim till. Eller fundera över om man kan hitta en tomteförklädnad som inte skrämmer en liten tös som möter tomten för första gången.
För övrigt…
så
firades första advent med släktkalas och därefter spavistelse i halvmeterssnö
med min brorsdotter. I lördags lyssnade sambon och jag till Händels Messias i
Högsbo kyrka, testade indisk mat och dryck och avslutade med en rask promenerad
hemåt i vinternatten. Gemensam nämnare; att bli berörd, vara närvarande och
skratta gott. Där har du min ”förejulkänsla”!
