Årets
julledighet var lång och välbehövlig. Omväxlande var huset fullt av barn som
letade spännande vispar i nedersta kökslådan eller vuxna som läste upp
nykomponerade julklappsrim, direkt från sin iPhone. En modern variant, men lika
rolig. Så länge det är rim är jag nöjd. Våra familjer kom och gick. Däremellan
var det tyst. Jag hörde någon säga att mellandagarna är en tid för reflektion.
Det passar mig utmärkt.
Ofta
satt jag på min kammare och skrev i boken till mitt barnbarn. Jag öppnade lådan
med gamla minnessaker, bläddrade i album och dagböcker och funderade på svaret
på många av de frågor som ställs om hur det var när jag var liten. Så kunde jag
minnas barndomens julkalas och berätta om hur leken ”gömma nyckel” går till,
för vem vet. Alvar kanske kan leka den med sina kompisar en dag också? På en
sida stod det; Jag är … år, men känner mig som… OK, det första är lätt, men
känner mig som? Mitt svar blev att jag känner mig som alla åldrar på samma
gång. Jag är både en liten flicka som minns hur härligt det bubblade upp kolsyra
i näsan från blodapelsinläsken, som stod på fruktbordet vid kalas och den farmor
som gläds över mitt första barnbarns vardagssensationer, med ingen annan
längtan än att vara just där!
Häromdagen
började jag läsa i Bodil Jönssons senaste bok ”Tid för det meningsfulla”, som
länge legat i högen av olästa böcker, och fann att hon beskrev just detta
fenomen, på sitt genialiska bildspråk. Hon jämför det med trädets årsringar. På
ytan är det förstås den senaste årsringen, med olika tecken som syns. Och på
jympapasset kan jag också känna av min ”offentliga” ålder i minskad rörlighet
och funktion. Men det är de samlade årsringarna som bygger upp min identitet,
som gör mig till den jag är. Ibland har jag använt trasmattan som en metafor
för samma tanke. Hur varje inslag berättar en historia där helheten inte kan
vara utan de olika delarna.
Bodil
Jönsson för till och med samtal mellan sina olika årsringar. Det är en
spännande tanke. I veckan träffade jag en ung student och blivande
hälsopedagog, som skall praktisera hos mig inom kort. Jag trivs i rollen som
handledare för unga studenter. Det ger mig tillfälle att reflektera kring mitt
eget arbete och i utbyte får jag nya perspektiv och insikter, som jag annars
kanske hade missat. Efter att jag träffat denna 21-åriga unga kvinna, med öppet
sinne och lust att lära och testa sin nya yrkesroll, så försökte jag att gräva
fram just den årsringen och fundera över vad som var viktigt i mitt liv då och
hur det relaterar till den jag är idag. Så där håller jag på och pratar med mig
själv. Kanske ett ålderstecken och vet ni - det känns helt OK!
För övrigt…
startade
TV-året med dokumentärer, som Palme, ABBA och Stenbäck. Intressant
nutidshistoria och personliga livsval som berör. Varje människa är en historia!
