Allt är inte svart eller vitt

Jag har levt ett tag med en tegelsten vid min sida. Lagt den ifrån mig för att ta upp den på nytt. Tagit en paus, men inte kunnat sluta. Nu är den drygt 700 sidor mäktiga boken Agaat av Marlene van Niekerk till ända och jag bär på intryck som tar tid att smälta. Vad är det som formar oss som människor, som gör oss till dem vi är? Ett för mig outsinligt ämne, alltid lika fascinerande och ständigt föremål för omtolkningar.

Boken utspelar sig i dagens Sydafrika. Den vita lantbrukarhustrun Milla de Wet är svårt sjuk och kan bara kommunicera genom blinkningar. Agaat, hennes vårdare, har funnits vid hennes sida sedan hon i 50-talets apartheid blev omhändertagen och ”välsignad” in i den vita kulturen. Så växlar boken mellan dessa båda kvinnor och deras livsöden, från då till nu. Det känns som att lägga ett gigantiskt pussel, där vissa bitar är omöjliga för mig att placera, då jag saknar självklara referenser. När jag försöker förstå de olika begreppen som beskriver den sydafrikanska jorden, är mina nordbohuslänska rötter inte till stor hjälp. Jag trevar i ett ingemansland.

Andra bitar är smärtsamt bekanta. Redan innan det avslöjades vilken sjukdom Milla de Wet bar på, kröp det i mig av obehag, som när jag läser en triller och anar ett kommande fasansfullt scenario. Senare fick jag mina misstankar bekräftade. Det var samma slags sjukdom som min syster drabbades av, för fem år sedan. Än idag dröjer sig frågor kvar om vad hon egentligen tänkte, när livet till slut var lika beskuret som en blinkning.

Boken, som pendlar mellan att beskriva relationerna mellan Milla, hennes man, Agaat och senare även en son, och den kontext de levde i från apartheid till dagens Sydafrika, väcker många frågor. Varför stannar man kvar i en relation som bara bjuder elakhet och misstro? Hur kan man å ena sidan ha modet att vilja förändra, att utmana stereotyper som förminskar människors möjlighet att använda sin fulla potential, och på samma gång själv medverka till att förtrycka och begränsa? Så blev mina gamla föreställningar utmanade, inte bara till förstånd utan även i känsla, så som en riktigt bra bok gör när den berör.

För övrigt…

funderar jag över män som näthatar kvinnor. I det individuella perspektivet tänker jag, att du har alltid ett ansvar för vad du säger, även när du är anonym. I samhällsperspektivet ser jag det som ett hot mot demokratin och som ett stort kliv bakåt för kvinnors rätt att utöva sitt yrke och hävda sin mening. Sydafrika 1953 - Sverige 2013, är det verkligen så svart eller vitt?