Det är mars månad och vintern håller oss ännu i sitt grepp. Det var snårkallt på dagens löparrunda och på skuggiga ställen låg isfläckarna omutliga, så jag drog ner luvan över öronen och tänkte – snart! De senaste helgerna har vi kunnat njuta av den hissnande känslan att få åka långfärdsskridskor på Kungsbackafjordens blankis. Inget går upp mot att åka just på havsis, även om det är ett element som kräver försiktighet och respekt. Jag njuter av synen från en hel armada av isjakter under SM-dagarna eller skridskoåkare som förstärker farten med ett segel och lägger sig ner imponerande i svängarna. Sambon åker snabbt och stannar däremellan upp för att fotografera några av de många iskonstverk som bildats. Jag kommer en bit efter, tar in de storslagna vyerna av till synes oändlig havsis och vintriga stränder längst med Hanhals, Tjolöholm och småöarna utanför. Vi hittar en fikaplats i lä och konstaterar att livet inte behöver vara mer komplicerat än så här.
Att fånga lyckan är ett tema som kan engagera vem som helst, från vardagsfilosof till lyckoforskare. Det finns förstås ingen objektiv sanning på vad lycka är, men för mig kan det ofta kännas som en bris som smeker mig som i förbifarten, när jag minst anar det. Ofta är det just i en nära kontakt med naturen som denna känsla gör sig påmind. Som inför en blänkande havsis, när jag precis skall ta första skridskoskäret eller när jag springer på den lilla vägen längst med skogskanten bort mot Gåsevadholm och ser morgonsolen blänka i plogfårornas frostkristaller. Då fylls jag av en stark lyckokänsla och påminns om att det är detta jag behöver för att tanka kraft och energi i vardagen.
Det är konstigt detta med känslor, filosoferar jag vidare. En känsla kan finnas kvar i minnet, även om jag glömt vad som framkallade den. Starkast kommer ju detta till uttryck i en akut stressreaktion, när vårt känslominne kan spela oss ett spratt och få oss att reagera på ett sätt som vi inte riktigt förstår. Först senare går informationen vidare till den del av hjärnan som mer aktivt tolkar olika signaler, men kanske kommer vi inte på vad det var som fick oss att reagera likväl. Häromdagen fick jag veta att en äldre man i mina barndomstrakter gått bort och ur minnet dök en episod upp, när han kom och knackade på en kväll i julveckan, för att överlämna en chokladask. Jag mindes först inte när och varför, men det var en gest av uppmuntran och bekräftelse, en känsla som etsat sig fast i minnet som ett oväntat glädjeskutt.
För övrigt ... undrar jag om det var någon som trodde att en tidning med "bara" Kungsbackakvinnor skulle bli tunnare, tristare eller smalare? Tvärtom!! Kungsbackapostens 9 marsnummer var nyskapande och härligt oväntat.
