Försommaren är här och maj försvann ”i ett blinkande”, när allt hände samtidigt. Naturen försökte komma ifatt och den efterlängtade våren ställde sig på snabbspolning. På jobbet, Institutet för stressmedicin, innebar denna majmånad bland annat att resultatet från tio års forskning skulle sammanfattas för nationella och internationella konferenser som avlöste varandra, men också för praktikernätverk, webbsidesläsare och inbjudna jubileumsgäster. Intresset är stort, för även om medvetenheten om stress har ökat, är behovet av kunskap inom stressområdet minst lika stort idag som för tio år sedan. Kanske har det att göra med att kunskap inte alltid leder till ett förändrat beteende, vare sig det gäller när du och jag skall hantera våra olika förväntningar, ambitioner och åtaganden efter bästa förmåga, eller för dem som skall styra företag och organisationer utifrån nya utmaningar.
Desto viktigare blir det att bygga broar mellan teori och praktik, och hitta mer hållbara arbetsformer på arbetsplatser. Men det är ett långsiktigt arbete, så ett tioårsjubileum är egentligen bara ett litet hack i ett betydligt längre perspektiv. Även om försommartiden tycks rusa förbi, så är det ändå en sanning att vi får ny tilldelning av tid varje dag, som vi kan välja hur vi vill använda. När jag skrev min första krönika för snart fyra år sedan, tog jag upp vårt behov av återhämtning, att skapa små öar att vila på, mitt i den pulserande vardagen. Det kanske tål att upprepas, när sommaren står för dörren med alla dess möjligheter.
Vi startar sommarledigheten med en cykelresa på Sardinien, den optimala återhämtningen enligt min mening. Att få ta ut sig fysiskt, samtidigt som jag fyller på med intryck av vacker natur, kultur, god mat och dryck och nya sociala kontakter, det är helt suveränt! Sambon tränar cykelformen på träningsrundan runt Hjälm och Fjärås. Hans upplägg på cykelresor liknar mest intervallträning. Med kameran i stand-by läge, stannar han ena stunden till för att fånga en vacker vy för att sedan spurta uppför backen för att komma ikapp oss övriga. Igen och igen, så nog behövs det träning alltid! Jag kanske hänger på ikväll jag med!
Resten av sommaren varvas med arbete och ledighet, där umgänget med barn och barnbarn står högst på listan. Vi är åter inne i en fas i livet med säkerhetsgrindar vid trapporna och barnstol vid köksbordet. I helgen var det premiär på övernattning utan föräldrabackup. Vi hoppas på förnyat förtroende, och gläds över att få vara med på den äventyrsresa, som varje barnbarn inbjuder till. Kanske vill det till lite konditionsträning då för att hålla ångan uppe?
För övrigt…
så blev det en träningsrunda på cykel även för min del på söndagskvällen. För varje kilometer ökade avståndet och min sambo framstod som en allt mindre prick vid horisonten. Jag saknade fotostoppen!
