I söndags, på första advent, hade vi
anmält oss till en glöggvandring anordnad av Västkuststiftelsen, ute på ökedjan
och naturreservatet Lindö, Kalvö och Trossö i norra Bohuslän. Vi åkte väl
påpälsade med båt från Resö. Solen sken och det var mildväder, men det blåste friskt.
Med vinden i ryggen vandrade vi från Lindö i norr till Trossö i söder längst en
väg som byggdes som ett AK-arbete någon gång på 30-talet. Då med förhoppningen
att den skulle användas som bilväg i kombination med bro eller färja från
Havstensund. Vägen var till och med inritad på Vägverkets kartor till för något
år sedan, men nu löper den nästan sex kilometer långa vägen, som en ovanligt
bred och vacker vandringsled.
Vi gick genom ett
omväxlande och storslaget landskap, på en ökedja där ena sidan består av en
lugn och frodig innerskärgård och den andra av en karg, utsatt västsida, numera
mot Kosterhavets nationalpark. På Lindö ligger en av de mest artrika ängarna i
Bohuslän, så dit finns det anledning att återkomma till sommaren. Men det var
mäktigt att ta del av landskapet även nu, denna första dag i december, när
vintersolen lyste blekt på de vackra bergknallarna och i vågskummet till havs.
Jag växlade mellan att lyssna till guidernas berättelser och att dessemellan bara
gå i tankar och ta in denna storslagna natur med alla sinnen.
Jag funderade också över
hur olika världar vi lever i. Jag är uppvuxen på en gård i Norra Bohuslän,
egentligen bara ett stenkast från den plats som jag besökte för första gången i
söndags! På sommaren, när jag var barn, var mina föräldrars dagar fulla av
bestyr, ute och inne. Sysslor som hängde samman med odling och djurhållning.
Båtar var till för fiskare och sommargäster, det var inget ”vi hade tid till”. Visst
cyklade vi ned och badade eller åkte skridskor på ”sjöisen” kalla vintrar, och
tidigt grundlades säkert min kärlek till hav och klippor. Men det var som en
osynlig gräns en bit ut från land. Ofta har jag träffat båtägare från olika
hörn av landet, som när de hör att jag är bördig från Norra Bohuslän, ivrigt
vill berätta om sina smultronställen i norra skärgården. Jag ler artigt, men är
helt ”borta” när de beskriver kartan som ett sjökort, när perspektivet är från
sjön.
Det sägs att
de känslor av lycka och mening som naturupplevelser kan ge oss har sina rötter
långt tillbaka i vår historia. Att det inte är en slump varför vissa landskap
attraherar oss mer än andra. Kanske var det därför jag upplevde samhörigheten
som allra starkast när jag stod där på gårdsplan på Lindö, mellan hus och
ladugård med berget bakom, ängarna framför och havet en bit bort?
För övrigt…
är jag extra
nöjd över årets nytillskott i adventsbelysningen, i växthuset så klart! Det
blir en perfekt inramning för en välkomnande glögg att inleda julfirandet med.