Berätta mera!

Att lyssna till någon som kan förmedla en berättelse på ett sätt som får dig att släppa dina egna tankar och bara vilja höra fortsättningen, det är stort. Jag läste ett porträtt av en berättare och blev varse att det finns särskilda berättarnätverk, alltså människor som antagit utmaningen att hålla en muntlig berättartradition vid liv. Det väckte min nyfikenhet och fick mig att fundera över min egen relation till berättandet.
Kanske började det som liten flicka, när jag låg på far-fars arm och lyssnade till hans berättelser från sin tid i Amerika. Bara ordet Amerika var helt magiskt. Jag visste ju inget om detta ”land”.  Men far-fars bilder var desto mer spännande. Som när han körde mjölk och stötte på indianer på vägen. Ännu ett okänt begrepp; som far-far med sin rika berättarkonst kunde brodera ut så nackhåren reste sig. Kombinationen av spänning och tryggheten att ligga på far-fars arm under snedtaket, var oslagbar.
När mina egna barn var små, läste vi mycket böcker tillsammans, och ibland gav omständigheterna tillfälle till fritt berättande, som vid långa bilresor. Vid ett tillfälle började pojkarnas pappa att fantisera ihop en berättelse om Tigern tandlös, och efter det fick tigern alltid följa med när det var långfärd. Som med alla goda berättelser, så byggde den på en kärna som var tämligen konstant, men där det gick att brodera ut fritt, precis som det föll sig.
Mitt barn-barn har allt för mycket att upptäcka i sin närhet, för att ge sig tid att sitta still med en bok, mer än kortare stunder. Men kanske kan jag ändå ta tillfället i akt att så lite berättarfrö i öronen på honom, nästa gång han springer förbi? Eller varför inte kombinera utfärder till den härliga skog han har bakom knuten, till att berätta om tomtar och troll och andra figurer som kan gömma sig under mossan eller bakom stora stenblock? Jag kan knappt bärga mig!
Men berättande kan även ha sin funktion på våra arbetsplatser. När jag träffar andra kommunikatörer, benämns det ”storytelling”, alltså just; berättande. Föreställ dig att din chef skulle inleda nästa APT med att berätta företagets historia med hjälp av människor och verkliga händelser. När vi är som mest upptagna med de uppgifter som skall lösas här och framåt, kan vi också behöva förankra oss i vår gemensamma historia och hitta kopplingar mellan den och den egna yrkesrollen. Och om vi vill locka ungdomar till samma arbetsplats, så kanske det inte räcker med att skriva titel, enhet och hel-eller deltid? Kanske skulle en berättelse om någon som idag arbetar just där och vad han eller hon brinner för, hjälpa till att väcka nyfikenhet att veta mer.
För övrigt… läste jag att den internationella berättardagen inföll den 20 mars. Hade inte första april varit mer passande?