Första helgen i september är näst
intill helig, då är det Tjejmilshelg! Det var i år åttonde gången som min väninna
och jag gjorde sällskap med en hel busslast ”tjejer” för att åka upp till
Stockholm och springa Tjejmilen. Förra året fick jag hoppa över, så i år var
jag extra taggad men också lite nervös över löparformen. Så när årets jubilarer
i sällskapet hyllades vid det traditionella Örebrostoppet med rosa champagne
och Tjejmilssång, så blev jag lite golvad. 60 år – jag? Oj, Oj, oj – hur skall
det gå? Min väninna, är visserligen yngre men hade feber och kunde nog inte
springa över huvud taget, så oj, oj, oj, - hur SKA det gå? Nu är vår limousinebuss
turligt nog utrustad med ett dansgolv med full discoutrustning, så vi kunde skaka
av oss våra olika nojor i dansens virvlar med våra minst lika tokiga medsystrar
på väg upp till Stockholm.
På fredag kväll skulle vi gå på premiärföreställningen
av En dans på rosor, med danskompaniet Move your feet. Innan dess var det
middag, för de som haft turen att få middagsbiljetter. Det hade inte vi, bara
till föreställningen, som tydligen började först om tre timmar. Så vi väntade
medan gästerna placerades vid borden, enligt ett system som varit en
drömuppgift för en god organisatör. Arrangörerna beklagade att vi inte
informerats om rätt tid och bjöd på ett glas champagne i den mycket charmiga
baren, inredd som en salong från 50-talet. Vi sjönk ner i de mjuka
sammetssofforna och bestämde oss för att ”gilla läget”. Efter ett tag blev det svart
då strömmen gått i vår del av lokalen. Ljudet var visst också borta, men felsökning
pågick. Så småningom ställde vi oss för
andra gången i kö. Under tiden förstod vi att det nog inte var så dumt att
missa middagsbiljetten, för missnöjda gäster sprang ut och köpte korv för att
stilla hungern, medan kaffe och dessert serverades och jakten på ljud ännu pågick.
Värden blev allt mer svettig och sprang och möblerade för oss bargäster lite
a-doc. Kort sagt det var kaos och ryktet spreds att det blir nog ingen
föreställning.
Men strax efter halv tio steg en modig
arrangör upp på scen för att introducera kvällens föreställning och konstatera
att ”nu kan det bara bli bättre”. Och det blev det! Snart var allt strul glömt
för en helt magisk föreställning med skickliga dansare, och en handling med kärlek,
passion och modet att vara trogen sitt hjärta. De båda akterna gick allt för
snabbt, irritation och oro blåste sin kos och jag satt och önskade att denna
föreställning också skulle komma till Kungsbacka teater. När vi senare än vad
som måhända var klokt med tanke på morgondagens löparaktivitet, gick i rask
takt hemåt genom en ljummen stad, så hade min väninna frisknat till och vi var båda
övertygande om att morgondagens Tjejmil skulle gå som en dans!
För övrigt… så gick loppet
riktigt bra. I sällskap av betydligt yngre och gott pigga tjejer, följde jag
med av bara farten och kom i mål på en tid, som var långt bättre än vad jag
vågat hoppas på. Sensmoral; Steget mellan kaos och succé är snubblande nära!
