Jag är en lantis

Det är första advent och jag har precis kommit hem från en löparrunda i solsken. November har varit lika grå och mörk som sitt rykte, så att få ge sig ut på vägarna mot Gåsevadholm och njuta av de höstplöjda fårorna som blänker i vintersolen var lika oväntat som härligt! Under de monotona stegförflyttningarna smälter hjärnan alla härliga intryck från gårdagens 60-årsfirande. ”Mamma är en lantis”, slog sönerna fast i sitt tal och bjöd illustrerande berättelser som stöd för sitt påstående. Ni som följt mina kröniker har fått ta del av en rad betraktelser som visar hur mycket jag värdesätter att fast jag bor i en relativt stor ort, med pendelavstånd till Göteborg, ändå ha landet alldeles bakom knuten. Mina löparrundor är därför lika viktiga för att märka av årstidernas skiftningar i naturen, som träningen i sig. För att inte tala om mitt rent fysiska behov att få gräva i myllan och köra skottkärra. Så jag håller med sönerna och numera skäms jag inte för att vara lantis. Kanske tillhör det de goda sidorna med åldrandet, att lättare acceptera den jag är och blivit, på gott och ont. Att bli allt mer ”lik sig själv” och tycka att det är OK.

Ingen känner mig så väl som mina söner, så när de med hänvisning till bonddotterns arbetsmoral beskrev min vånda över att jag denna gång valt att anlita catering, kan jag instämma även i detta. Jag vill gärna vara omsorgsfull i mina festförberedelser och tycker oftast det är roligt att baka och laga mat när det vankas kalas. Men jag har också varit med om att jag ibland velat för mycket på många områden samtidigt, och känt mig sliten och trött, när det väl varit dags att umgås. Att göra på ett annat sätt än vad man brukar är inte enkelt ens om det är självvalt. Därför är jag glad över att jag lyckades daska till ”Luther” när han kom och satte sig på axeln och att jag höll fast vid min mentala bild av ett lyckat 60-årsfirande. Jag ville fira med min familj och närmaste vänner, vara avslappnat närvarande och hinnas umgås med både små och stora. Och så blev det, så jag är väldigt nöjd. Även min önskan om härlig partymusik med spellistor från 2-65 år och lite galna accessoarer för spontandans i vardagsrummet uppfylldes. Blandat med avspända samtal och med inledande glöggmingel i ett vintrigt växthus, så blev kalaset precis så avslappnat och roligt som jag hade hoppats. Kanske är det bra att våga ompröva sina käpphästar ibland. 

Nu har vi tänt det första adventsljuset, avsmakat den hemmagjorda glöggen och har hela december framför oss. Jag skall försöka hålla fast vid min grundinställning att gena över onödiga måsten för att istället fokusera på det som är lustfullt och viktigt på riktigt.

För övrigt…

lyckades jag göra en riktig praktvurpa på cykeln i fredags, så nu är det dubbat som gäller. Turligt nog klarade jag mig med färgglada mjukdelsdekorationer. Pyntat och klart!

Från Duvemåla till Kobane

Häromkvällen var vi på musikalen Kristina från Duvemåla.  Det var 18 år sedan sist och jag blev lika berörd nu som då. Det är en handling, en musik och ett framförande som går rakt in i hjärtat. Och kanske är det just det som gör kulturen så viktig? För på samma sätt som en riktigt bra bok kan få mig att träda in i en annan människas livsöde, så får en föreställning som Kristina från Duvemåla mig att, ända in i magen, förstå vilka ohyggligt svåra upplevelser som kan ligga bakom beslutet att lämna det land man vuxit upp i och ansett som självklart för något helt nytt och okänt. Och den utsatthet det innebär att anlända till ett helt nytt land, där jag även när jag börjat lära mig det nya språket har långt kvar innan jag kan tyda alla de koder som vi tar som så självklara, att de inte ens är medvetna.

 

Jag har snart läst ut Americanah, en roman där jag bland annat får följa en ung kvinna som flyttar från Nigeria till Amerika på 1990-talet. Det är 140 år efter det att Karl-Oscar och Kristina började sitt nya liv på samma kontinent, men känslan av utanförskap förenar. I boken får vi bland annat följa Ifemulu som via sin blogg ”Rastaggat eller Diverse betraktelser kring svarta amerikaner(de som förr kallades negrer) av en svart icke-amerikan.” Ofta är vi omedvetna om de glasögon med vilka vi betraktar världen. Därför har det varit så intressant att ta del av Ifemulus betraktelser kring hur det är att vara svart icke-amerikan i ett nutida USA. Jag är glad över att snart träffa min bokcirkel, där vi skall diskutera just denna bok. För det man upplevt stark är gott att få dela med andra. Förra gången hade vi läst Niceville, som utspelade sig i sextiotalets Södern, så beröringspunkterna är många. Men de gemensamma nämnarna handlar inte bara om USA i historia och nutid. Snarare hjälper det mig att bygga broar av förståelse för det som jag kanske skärmar mig från i vardagen.

 

För jag skall erkänna att jag inte alltid orkar ta in de dagliga rapporter som exempelvis ges från striderna i Syrien eller vad som hänt med de bortrövade nigerianska skolflickorna. Det bästa sättet för mig att ta del av nyheter och få dem att landa på djupet är att lyssna på P1-morgon, när jag cyklar till jobbet. Längre reportage ger mig chans att stanna upp, innan jag förväntas hoppa över till nästa nyhet. Enskilda personers berättelser hjälper mig att översätta det som sker så långt från min trygga värld, till en vardag som handlar om våra mänskliga behov av kärlek, trygghet och framtidsdrömmar. Det som förenar språnget från ett stenigt Småland till ett oskrivet blad i Minnesota med de människor som flyr grymheterna i Kobane för hoppet om ett nytt liv, kanske i det okända landet Sverige?

För övrigt så finner jag många guldkorn i Tankar för dagen.  NavidModira gav mig ett, när han funderade kring det han kallade mellanförskap. Att leva mellan två världar har säkert sina sidor, men jag log brett på min cykelsadel när han citerade sin bror ”Du är inte halv Navid – du är DUBBEL!