”Januari är den absolut värsta månaden
på året!” utropade en god vän på någon av fjolårets sista dagar. Nu är jag ju
en näst intill tvångsmässig optimist, så även om jag kan se poängen med hennes
deklaration, så måste jag i alla fall ge årets första månad en chans att
försvara sig. Så illa kan det väl ändå inte vara!
”Det är kallt och mörkt både när man
går till jobbet och kommer hem”, deklarerade vännen för att argumentera för
sitt ställningstagande. Jo, hon har en poäng där. Är det inte kallt i köldgrader räknat, så är
det ändå regn, blåst och ruskväder, så det räcker och blir över till och med
för en hängiven cyklist som jag. Och det ÄR i sanning mörkt! Räddningen är
träning inomhus och om karaktären är stark, en lunchpromenad i ljus. ”Det
gäller att ta vara på alla tillfällen att ladda med D-vitaminer”, säger min
förnuftiga halva. ”Ta med en kopp kaffe och fortsätt jobba istället”, säger
dess antagonist. Kanske kan jag ta ett nytt tag detta nya år och testa om det
finns utrymme för en lunchpromenad i mitt späckade schema? Egentligen räcker
det att skriva ned den meningen, så fattar jag hur tokigt det låter. Klart jag
har tid!
Så vad kan jag då anföra till januari
månads försvar? Två närstående män i mitt liv fyller år i januari. Det ger
tillfälle till fest och umgänge. December innehöll en hel del av den varan, så
det vore trist om det slutade tvärt. Även om väderleken får oss att fälla upp
kapuschongen och hasta mellan hus, tåg och bil, så är vi ju inte dömda till
total isolering! Så även om det inte
finns någon jubilar som ger tillfälle till lite guldkant, så kan vi ju hitta på
egna skäl. Använda vår fantasi, helt enkelt.
”Guldkant ja, det är inte mycket kvar
av det, efter all julkonsumtion”, säger vän av ordning. Vad jag hatar det
uttrycket! Som om ordning handlade om att metodiskt smula sönder alla positiva
förväntningar. ”Det enda som är kvar är extrakilona”. OK ni ”ordningsamma
vänner”, är ni klara nu? Januari är mörk och kall och du är fattig och fet, är
det rätt summerat? Visst sjunker jag ner i favoritfåtöljen med en bok eller
hasar ner i TV-soffan med fjärrkontrollen, samtidigt som hjärnan ger mig order
om att genast hämta något gott att tugga på, nu när det är så mörkt och trist.
Däremellan lyckas jag med avledande manövrar och djupa andetag att stå ut med
dessa stunder av vardagsvemod. Jag har märkt att jag mår bättre av att inte
alltid låta reptilhjärnan styra mitt ätande, utan åtminstone välja vilka
frestelser jag skall falla för och göra det med njutning och lust. Lättare sagt
än gjort, det medges, så ta det inte som ett nyårslöfte, mer som en betraktelse.
För övrigt…
kan en
solig söndag i början av januari vara en sann njutning. Efter halka och blåst
var det perfekt löparväder och rätt vad det var dök Mickel Räv upp över de
frusna plogfårorna och försvann in i skogen strax framför mig. Poäng till
januari!
