Oj, vad tiden går, säger vi till
varandra när vi möts. Sen skyndar vi vidare till nästa programpunkt, med en vag
känsla av att ha missat något viktigt. Då vill jag sätta upp en stor stoppskylt
på ytterdörren och spärra alla luckor i min digitala kalender. Kanske vore det
en idé att inrätta en automatspärr i almanackan, som hjälper oss att säga
”stopp och belägg” innan vi blivit helt fartblinda?
En sådan viktig påminnelse fick jag när
en väninna skrev ett mail till vår lilla kvartett med gamla vänner, som numera
bor på olika orter mellan Uddevalla och Falkenberg. ”Jag saknar er! Ska vi
träffas?” Så klart att vi ska! Så började mailkonversationen som en
pingpongmatch eller slalomlopp kanske, mellan olika portar med inbokade projekt
och aktiviteter, roliga men tidskrävande. Då är det lätt att ge upp och tänka;
Vi tar det en annan gång, när det lugnat ner sig. Ändå är det just då, när
allting snurrar på som mest, och man är helt uppfylld av sin egen agenda, som
vi behöver träffas, lyssna till andras berättelser, få dela sina egna och få
lite perspektiv helt enkelt. Det hela utmynnade i en After Work i fredags, så
nära Göteborgs Centralstation man kan komma. En stund av eftertanke och
reflektion, där samtalet pendlade mellan stort och smått, väntat och oväntat
helt utan fastställd agenda. Jag är SÅ glad att vi inte gav upp, utan kunde
träffas mitt i livets svängdörr.
Ett annat knep, som just nu hjälper
mig att få perspektiv på det som är viktigt i livet, är mitt fotoprojekt. Min
sambo är en hängiven fotograf och även jag tycker om att dokumentera händelser
i vardagen. Den digitala fototekniken gör det möjligt att ta ett obegränsat
antal bilder, för att sedan kunna välja ut de allra bästa. Bra i teorin, men
tämligen tröttande i praktiken. Att sortera och redigera bilder, kan kännas oöverstigligt.
Men då tänker jag på liknelsen att om man ska äta en elefant, måste man ta den
i små bitar.
Jag har för vana att sätta mig vid
datorn och sortera bilder i småstunder när andan faller på. Med vårt gemensamma
startdatum 2008, så har det hunnit bli en ansenlig mängd att gå igenom. Men jag
tillämpar elefantprincipen och har ingen brådska. Under tiden har jag samlat
viktiga ögonblick i en mapp för framkallning. Digitala bilder i all ära, men
det är något särskilt att sitta och bläddra i ett album. Jag minns farmors
soffbord med glasskiva och på en hylla under låg fotoalbum, som jag älskade att
bläddra i. Så jag har skaffat ett stort album och börjat foga samman utvalda
foton till det som blir vår historia. Alla dessa glimtar från trädgårdsprojekt,
resor och stunder med vår växande familj, är som balsam för själen. Och
påminner mig om vad som betyder allra mest.
För övrigt är min
senast lästa bok Jag heter inte Miriam, av Majgull Axelsson. En bok som berör
och föder många tankar, som jag ser fram emot att få byta i min bokcirkel. Ett
annat sätt att mötas.
