Redan när jag knyter på mig de väl
ingångna vandringskängorna sprider sig en känsla av välbehag. Det är som att
återförenas med en kär gammal vän. Nu har mina kängor och jag varit ute på ett
litet höstäventyr tillsammans med sambon och ytterligare fyra ”kängpar”. För
att slipa formen hade vi söndagen innan haft en ”prewalking” på
Herrestadfjället. Nu hoppades vi på att bestiga Sveriges högsta berg,
Kebnekaise. Via nattåg och buss hade vi tagit oss till Nikkaloukta, för vidare
vandring mot Kebnekaise, där vi bokat in oss för fyra nätter och tre
vandringsdagar. Redan på första vandringen visade sambons och ytterligare ett par
trotjänarkängor allvarliga ålderstecken. Illavarslande, men tanke på
morgondagens planerade toppbestigning, men med lim, silvertejp och hyrkängor
var vi rustade igen. Tidig avfärd i skapligt väder, som förstås kan ändra sig
många gånger, knallade vi iväg i gott mod. En toppbestigning till Kebnekaise
kan göras två vägar. Via en guide kan man ta en östlig sträckning som är
kortare men innehåller mer klättring och en etapp över Björlings glaciär. Den
västra rutten, som vi skulle ta, var längre och framförallt med fler höjdmeter.
Man går upp och ner och så upp igen, och förstås samma väg tillbaks. Det tar på
krafterna både fysiskt och mentalt, men vi var laddade.
Redan kvällen innan hade vi i dambastun
lyssnat till olika berättelser från dagens topp- bestigningar. Det påminde lite
om de självinbjudna förlossningsberättelser som man som gravid kvinna kan
drabbas av. Någon hade gått på nio timmar, ”men då åt vi förstås bara en bar på
vägen”. Vårt upplägg innehöll självklart pauser där vi njöt av såväl kaffetår
som utsikt och varandras sällskap. Men ytterst handlar det om att streta på och
bestiga sten för sten. Mot slutet låg dimman tät och den sista biten över
glaciären upp mot toppen kändes lätt surrealistisk. Blåst, hagel och på sin
höjd några meters sikt, gjorde att jag knappt fattade att jag kommit till
toppen. För den höjdrädde var det kanske lika bra. Några vandringsdagar senare
kunde vi i klar väderlek titta upp mot toppen och se det stup, som vi tidigare
bara anat. Efter den obligatoriska fotograferingen, var det dags att börja
vandringen nedåt. Nu visste vi vad vi hade framför oss och därtill hade vädret
svängt så att regn, dimma och senare kraftiga kastvindar gjorde oss sällskap.
Men steg för steg så tog vi oss ned och efter drygt elva timmar kunde vi snöra
av oss kängorna och dunka varandra i ryggen för ett gott lagarbete. Nöjda! Resterande
vandringsdagar ägnades åt mer stillsam vandring för att utforska jättegrytor
och fjällflora längst med älven eller vandra på stigen genom den vackra
Tarfaladalen. På hemvägen planerade vi för nästa vandring.
För övrigt…
fick de
båda utslitna paren med vandringskängor en sista vila i Nikkaloukta. Det kändes
som ett värdigt slut, för gamla älskade trotjänare. Mina kängor och jag är ännu ett team.
