Som nyinflyttad Kungsbackabo, letade jag
efter bra stigar för terränglöpning. Sonen höll på med Klassikern och jag
skulle göra honom sällskap i Lidingöloppet. Jag var bortskämd med att kunna
springa rakt ut i Delsjöterrängen och välja spår av varierande karaktär och
längd. Nu fick jag istället kombinera kortare rundor i Fors, Varla- och
Kungsbackaskogen med transportsträckor däremellan. Lidingöloppets tre mil långa
terrängbana med omväxlande och vacker natur imponerade, och det var en
upplevelse med positiv eftersmak. Ändå kom det att dröja sex år till jag kom på
tanken att prova på nytt. Sonen hade nyss blivit far och hade viktigare saker
för sig. Så vad fick då farmor 60 + till att vilja springa tre mil i terräng
högst frivilligt?
För mig har löpning alltid handlat om
en kombination av naturupplevelse och känsla av att bäras fram av kraft och
energi. Därför var min mentala målbild att kunna följa min grupps tempo, njuta
av den vackra naturen och gärna ha lite överskott till att ta i extra sista
milen. Före loppet fick jag tummen upp per MMS av minsta barnbarnet, så jag
sprang på lätta och starka farmors-ben, kämpade förstås, men njöt samtidigt av
en strålande septemberdag där det ibland doftade svamp och skog. Att detta var
möjligt fyllde mig med lycka och tacksamhet.
På ett sätt kan man säga att jag
använder löpningen som min egen ”hälsokontroll”. Hälsa kan definieras på många
sätt. För mig handlar hälsa om att må bra, vilket förstås har olika innebörd
för oss alla, och att ha resurser till att både ta sig an de utmaningar vi
ställs inför, men också att kunna uppnå våra personliga mål. Mina många löparrundor
hjälper mig att sortera små och stora svårigheter och öppna upp för nya tankar
om vad som är önskvärt och möjligt. Av de 85 krönikor som jag hunnit skriva
sedan jag flyttade hit, har de allra flesta startat med en tidig löparrunda,
där en möjlig tråd dykt upp i nötandet mot marken och det osorterade flödet av
tankar. Vart tråden bär vet jag först efteråt.
Att nå dina personliga mål, är
egentligen ganska listigt uttryckt. Det handlar inte om att alla skall bestiga
Mount Everest, eller springa Lidingöloppet heller för den delen. Nej, det
handlar snarare om att plocka fram den dröm som kanske legat och slumrat, eller
funnits med som en historia ”en gång skall jag”, till att omsättas till något
som både är önskvärt och möjligt för mig. Och att sedan hitta vägen dit utifrån
det som är min främsta drivkraft. Så både målet och vägen dit är personlig, men
det kan behövas ett överskott för att det skall bli verklighet. Hälsa kan ses
som ett sådant överskott.
För övrigt fick
jag en pratstund nyss med min granne på 90+ som var på promenad iklädd härligt
rödrutiga höstbyxor och matchande basker. Med beundransvärd envishet och numera
rullatorn som stöd, tar hon så ofta hon kan små rundor i närmiljön. Ett annat
exempel på en människas starka drivkrafter. Hon borde också få en medalj!
