Förra veckan var jag på ett informationsmöte om flyktingsituationen och
integration, anordnat av Kungsbacka kommun. Jag känner ett starkt engagemang och skulle gärna vilja bidra på något
sätt, men har inte kommit till skott. Därför tog jag tillfället i akt, att söka
information om hur det ser ut idag och vilka planer som finns i Kungsbacka. Jag
var i god tid och såg folk strömma till Elof Lindälvsskolan från olika håll.
När jag hittat en ledig plats, bevittnade jag hur man fyllde aulans alla
platser och småpratade under tiden med två av mina bänkkamrater, kvinnor som
kommit dit själva precis som jag, för att man vill veta mer. Min närmaste
bänkgranne kom till Sverige från Tanzania för många år sedan och hon tyckte det
var lite kusligt att det var så många poliser på plats. När det var dags att
starta i en fullsatt aula med många som fick vända i dörren, hoppades jag att
det stora intresset var ett gott tecken.
Det blev ett omtumlande möte. Jag som bara läst i tidningen om hetsiga
informationsmöten fick nu känna av hur hat/misstro/rädsla/okunnighet kan bli
som en droppe bitter smaktillsats som förändrar smaken i en till brädden fylld
kanna med godaste saft. I moderatorns inledning beskrevs möjligheter att ställa
frågor både efter informationen, men även senare via olika stationer samt
skriftligen. Alla svar skulle tillsammans med uppdaterad information finnas
tillgänglig på kommunens hemsida inom några dagar. Med andra ord spelregler som
byggde på öppenhet, respekt och delaktighet. Strongt! Men utmaningen, som man
klarade beundransvärt väl, blev att hålla sig till dessa även när inte alla
andra gör det. Som när deltagare tog sig rätten att avbryta informationen och uttrycka
sin egen åsikt i långa inlägg, snarare än frågor. Så småningom kom en andra panel in med medarbetare från kommunen och
volontärer som berättade om sina möten med nyanlända i skola och boenden. Vid
den avslutande frågestunden lyckades man styra upp det från spontana rop ur
bänkarna till inlägg i någorlunda talarordning och med mikrofon, vilket jag
välkomnade. Men vissa inlägg gav mig mycket att fundera över.
Hur kan vi i rika
Kungsbacka, med så goda förutsättningar till snabb integration via jobb,
utbildning och resursstarka och engagerade invånare, se 318 vuxna och barn med
uppehållstillstånd och 170 ensamkommande barn och unga 2016, som ett hot som
riskerar tryggheten för de övriga nästan 80 000 invånarna?
Det är förstås sant att det finns viktiga behov för både barn och äldre
som nu bor i vår kommun, som måste uppmärksammas både i det enskilda fallet och
generellt. Men jag är övertygad om att vi har råd till både och! När vi bröt
upp för att övergå till att ställa frågor och samtala (förhoppningsvis) i olika
stationer, gick jag därifrån med en känsla av respekt och beundran för alla
medverkande på scenen som sakligt och med respekt besvarat alla frågor/inlägg
som ställts. Inte minst till Ulrika Landegren (L), som även hade kraft att
bemöta misstro och trångsynthet med självklara mänskliga värderingar, som att
alla barn är lika mycket värda och att vi har ett ansvar att bidra i en svår
flyktingsituation, även om vi råkar bo i Kungsbacka.
För övrigt… har jag nu anmält mig som
flyktingguide, en möjlighet som jag välkomnar även här i Kungsbacka. Så en bit
närmare handling i vart fall…
