Ta vara på barns superkrafter

Med realityserien gympaläraren vill Kalle Zackari Wahlström få skolungdomar att röra på sig mer. TV har gott om realityserier och jag hoppar vanligtvis över dem alla, men detta är ett undantag, då den fäster uppmärksamhet på en viktig folkhälsofråga - att barn rör sig för lite i vardagen. Men också att den psykiska ohälsan bland unga ökat. Båda delarna oroar mig.

Kalle är ju programledare och inget annat, så i programmet följer han sin ”gamla” jympalärare som med glöd provat det mesta för klass efter klass med olika förutsättningar; styrkor och begränsningar. Det som lockar mig är att Kalle försöker prova lite okonventionella metoder och lyssna på varje barns upplevelse. I det senaste avsnittet jag såg handlade det om några elever med adhd, som kanske skulle må bättre av mer rörelse och motion om de bara fick chansen. I samtalmed en forskare resonerade hon om adhd som en superkraft man kan utnyttja, om vi klarar att ta vara på den energi som finns.

Detta förhållningssätt hade jag stött på samma morgon i en P1- intervju med en rektor, som även hon använde ordet superkrafter, för att fästa uppmärksamhet på att man väljer att titta på elevers styrkor istället för brister. Det är ett annat förhållningssätt, att se olikheter som något positivt kostar inget och det är bra för alla barn, var hennes budskap. Utgångspunkten är att fråga eleverna vad de behöver, för att därefter göra individuella anpassningar. Det gör sig inte själv förstås, utan kräver systematik och en ständig strävan efter att hitta nya sätt att arbeta.

Att befinna sig i skolans värld varje dag, som elev eller lärare, är något helt annat än de korta glimtar jag förmedlat från radio och TV. Det förstår jag. Men jag tror ändå att vi både kan och måste anstränga oss mer, såväl i skolan som hemma. Även föräldrar och mor/farföräldrar behöver lyssna till varje barns unika upplevelse och använda vår fantasi för att hitta det sätt som lockar just detta barn till att röra på sig. Målet är att trivas och må bra med sin kropp, inte nödvändigtvis att ha högsta betyg i idrott och hälsa eller vara högpresterande i en idrottsaktivitet på fritiden.

Jag vet av egen erfarenhet att detta är lättare sagt än gjort, och jag har gjort mig skyldig till många välmenande men misslyckade försök i denna riktning. Men det jag kan se i backspegeln är ändå att de lärare och andra vuxna som fanns i mina barns närhet och hade förmåga att se deras superkrafter istället för problem, gjorde stordåd. Och hur det motsatta förhållningssättet, att se till barns begränsningar och problem, nog snarare var ett uttryck för vuxnas begränsningar i att tänka utanför boxen. Som tur var vann superkrafterna, och jag fylls av stolt tacksamhet både mot många kloka vuxna, men inte minst mot mina barn och deras orubbliga drivkrafter.

För övrigt…
inleddes påsken med traditionsenlig ”äggajakt” på tomten. Sambon hade byggt bon för både skogsfågel och tamhöns, och ystra treåringar sprang ivrigt runt och letade efter de gömda skatterna. Nog var det lustfylld rörelse alltid!