Dit vindarna bär

Det är tidig lördagsmorgon när jag intar skrivarlyan. Snart är det där dags att lasta möblemanget på en dragkärra och flytta till vårt nya hus. Kanske får vi medvind. För oj vad det har blåst! Vi rymde från packröran kvällen innan flytten för en glöggkväll med goda vänner som vi åkte till Island tillsammans med förra sommaren. Värden hade satt samman en film från vår resa och vi fick än en gång fascineras av det dramatiska isländska landskapet. Dramatiskt var också vädret stundtals under vår resa, men det behöver man ju inte åka till Island för ! Fredagens stormbyar var med andra ord en passande inramning av kvällen.

Sommaren 2010 hade föregåtts av ett vulkanutbrott från Eyafjallajokul och innan dess hade den isländska ekonomin blåst bort som ett korthus byggt av en bankelit som fått härja fritt lite för länge. Nu blåser nya vindar. Med samma beslutsamhet som man återvände till vardagen efter de skador askmolnet över Eyafjallajokul ställde till med, har man nu ställt ansvariga till svars och bytt ledare inom ekonomi och politik för att återskapa en mer hållbar ekonomi. En återhämtning har skett för landet i stort, men fortfarande är det grupper som har det oerhört tufft. Det är oundvikligt att dra paralleller till det som pågår inom världsekonomin just nu. Makten dansar en ringdans som jag har svårt att förstå men ändå får vara med och bära konsekvenserna av.

Men just nu finns det inte utrymme för den typen av storpolitiska reflektioner i min lilla vardagsbubbla av arbete, flytt och julförberedelser. Förra veckan var jag i den trevliga staden Lidköping vid Vänern på ett tvådagarsbesök. Ett tunt täcke av frostig snö låg på gator och hus och skapade julstämning när vi på lunchen strosade runt i dess charmiga centrum. Kommunen har 38 000 invånare, varav 25 000 bor i Lidköping. Jämfört med Kungsbackas 75 000 invånare är det en småstad men med de 19.000 personer som bor i centrala Kungsbacka är det likväl en möjlig jämförelse. Lidköping är vida känd för sin livliga torghandel och lidköpingsborna går ”man ur huse” onsdagar och lördagar då torghandeln pågår. Liksom Kungsbacka har man en genuin stadskärna som man fyllt med en rad småbutiker. Just nu är det allt annat än trivsamt i Kungsbacka centrum och beskedet om Bokias nedläggning känns extra sorgligt.

Även om det ser mörkt ut just nu vill jag ändå tro att den vision som finns för innerstaden som en naturlig mötesplats med en spännande mix av butiker, restauranger och kafeér, service och kulturaktiviteter, är det som är på väg att skapas mitt i röran. Vi har en bra grund att bygga vidare på och det nya tullhuset ser ut att bli ett spännande tillskott. Ibland behövs det ett visst mått av kaos för att det skall bli en utveckling, sägs det. Därmed är jag tillbaks i vardagen och alla de packlådor som väntar på att bäras ut. Kaos var ordet.

För övrigt…

Stärker jag mig med följande citat när jag ger mig ut i blåsten ” Det samlas inte damm på den som är ute i oväder.”

Våga vägra julstressa

Det är första advent och vinden viner, SMHI varnar och jag oroas över barn på vägarna som skall ta sig från Västkusten genom de mörka smålandsskogarna. Så knyter det an till vad jag egentligen tänkt skriva om. Om adventstider, förväntningar och vad som verkligen betyder något.

Jag arbetar på Institutet för Stressmedicin, men det hjälps inte. Vi har inget magiskt piller i något hemligt medicinskåp. Ibland blir det bara för mycket. Så har det varit för mig under några veckor med inbokad almanacka, kombinerat med ett huvudansvar för en delkurs på universitetet med rekordmånga studenter. I deras första projektuppgift skall de reflektera över vad som stressar dem, hur de brukar reagera och vilka strategier de har för att hantera dessa situationer och den stress de kan uppleva. Det är en rikedom att få ta del av deras tankar kring hur det är att vara ung och student. Under två veckor har jag burit på deras berättelser och återkopplat noga till var och en.

Jag brukar föreläsa om vikten av feedback i arbetet, så att vi får känna oss sedda, förstår vår egen roll i ett sammanhang och kan utvecklas. Studenter är tämligen svältfödda på feedback, så jag vill leva som jag lär, svarar omsorgsfullt var och en och blir rikligt belönad av tacksamma kommentarer. Under tiden fylls min erfarenhetsbank av hur man som ung idag tänker kring olika roller och förväntningar. Jag grips av hur de modigt tagit tag i det som hindrar dem från att må bra. Ibland skrattar jag till åt för mig nya sätt att tänka och lösa olika situationer. På pendeln hem fredag kväll, känner mig nöjd med att även ha gett student nummer 57 en personlig återkoppling och tänker att det skall bli ovanligt skönt med helg.

Lördagen startar som vanligt med ett jympapass på Friskis och en lugn frukost. Därefter beger jag mig ner på sta´n för att börja köpa julklappar. Jag tänker att det här skall bli en skön stund och funderar över mina närmaste. Hur det ser ut i deras liv just nu - vad kan passa? Jag tycker om att tänka så och hittar jag inget nu, så har jag ju ändå börjat fundera.

Redan i första affären hittar jag ett bra ”koncept”, så när expediten frågar om alla julklapparna är klara nu, så svarar jag ärligt ”nej, detta var första inköpet, men det var en bra början”. När hon frågar om jag vill ha en juletikett, så viftar jag med korten jag köpt, med plats för långa rim. Berättar att jag älskar att rimma och att jag till mina barn brukar jag säga att jag inte bryr mig om julklapparna så mycket, men rim ska det vara. De sliter med detta och ibland blir rimmen till vid överlämningstillfället. Underbara, varma och roliga stunder av gemenskap. Ändå känner jag mig udda där i affären, som om jag gav ”fel svar”.

Inköpsrundan avslutas med att jag köper en fin adventsdekoration. När jag går säger expediten att ”egentligen borde man ju njuta av den här tiden, men så blir det ju inte.” ”Man kan ju alltid försöka”, säger jag lite tappert. Men nu börjar jag bli irriterad över att mötas av en förväntansstress som inte är min. Jag vägrar dras med i julstressen!

För övrigt skall vi flytta mitt i december. Det kommer förstås att vara lite upp och ner inför julen, men jag ser fram emot att träffa våra nära och kära, att ha mera plats att duka långbord och ordna sängplatser. Julklapparna är nästan klara. Resten får ordna sig!

Möjligheter är som soluppgångar

Om du väntar för länge - går du miste om dem. Just så är det, tänkte jag när jag läste citatet i en bok. Man måste våga ta vara på tillfällen som dyker upp i livet. Jag påstår inte att jag alltid är öppen för det, men jag har många exempel på stunder där jag fattat avgörande beslut, med lite pirr i magen. För ingen vet ju innan, hur utgången skall bli. Det har förstås inte alltid blivit som jag tänkt mig, men hellre det än att efteråt gräma mig över att jag inte tog chansen.

Så går livet i krokiga svängar av både hinder och möjligheter och kanske är det först när vi tittar tillbaks som vi ser att det faktiskt finns en röd tråd i de val vi gjort. Jag är till exempel glad över att jag vågade flytta från Ljungskile till Göteborg för drygt fem år sedan, när jag precis bytt jobb. Så lämnade jag det sociala sammanhang där jag levt under större delen av mitt liv. Det kändes spännande och nervöst på samma gång. Förstås. Skulle jag trivas i storstaden, jag som alltid bott på landet? Hur skulle det gå att bara ha balkong, jag som alltid bott i hus med stor trädgård? Skulle jag klara av att leva upp till förväntningarna från chef och arbetskamrater i det nya jobbet? Hade jag inte trots allt tagit mig vatten över huvudet nu? Frågorna var många och jag var sömnlös ofta, men det var rätt beslut. Jag trivdes gott med mitt nya liv. Barnen var utflugna, äldsta sonen studerade i Göteborg och vi kunde ta en fika på stan när andan föll på. Livet gled in i en ny period och det var härligt att se vilka öppningar det kunde innebära.

Att jag som inbiten bohusläning senare skulle hamna i Kungsbacka hade jag ingen aning om då. Men kärleken är kanske livets allra största möjlighet, så för två år sedan blev jag sambo och Hallänning på samma gång. Jag var redan bekant med området vi flyttade till och trivdes gott i miljön, med naturen nära och i det sociala sammanhanget. Båda delarna är viktiga. Jag trivs med att ha nära till naturen, men har också känt av fördelarna av att bo relativt centralt. Under större delen av mitt liv har jag varit bilberoende för att kunna ta mig till jobb och andra aktiviteter. Nu kan jag ta cykeln för kortare turer och till Göteborg är det enkelt att åka kollektivt. Det sociala sammanhanget betyder även det mycket. Jag tycker om att inte vara helt anonym, utan att kunna småprata lite med grannar när det faller sig naturligt. Att vara en del i ett sammanhang, vare sig det är privat eller på jobbet.

Att få vara en del i en ny familj med egna och andras barn, det är också en stor lycka. Vi fann att vi behövde mera plats för att kunna samla små och stora barn (och små och stora vänner). Så när möjligheten dök upp att köpa ett större hus i samma område, så tog vi den. Det är tur att jag har en sambo som hänger med i svängarna, tänker jag, för ibland går det så det ryker. När vi flyttat kan vi njuta av solnedgången, länge!

För övrigt…

Fick jag uppleva en oväntad soluppgång på söndagens löparrunda. I det jämngråa molntäcket öppnade sig ett fönster och släppte igenom ett stycke klotröd sol. Några minuter senare var ögonblicket förbi. Det hade jag inte velat missa!

Jag mår illa!

Jag skall säga som det är. Guillou tillhör inte mina favoriter. Jag har starka aversioner mot personer som anser sig veta bäst, göra bäst och på något sätt placerar sig själva på en piedestal snett nedanför (?) Gud Fader själv. Då har jag svårt för att ta vederbörande på allvar. Ibland innebär det en begränsning. Därför gör jag tappra försök att trots förutfattade meningar ändå ompröva, om inte personen, så i vart fall de alster som vederbörande levererar. Som i Guillous fall - hans böcker. Jag har inte fastnat för hans författarkonst tidigare, men när han nu kom ut med en första bok i en historisk romanserie, så blev jag så nyfiken att jag bestämde mig för att göra ett nytt försök. Och jag blev inte besviken. I boken får man följa två av tre fattiga fiskarsöner från Norge, som tidigt blir faderslösa. Som unga repslagarlärlingar visar de prov på en säregen teknisk begåvning. De upptäcks och belönas med betalda ingenjörsstudier i Dresden.

Meningen var att de alla tre skulle betala tillbaks på denna framtidsinvestering, genom att vara med och bygga Bergensbanan. Av olika skäl blev det bara en av dem som återvände till Norge, medan en annan broder istället hamnade i Tyska Östafrika, där även han ägnade sig åt järnvägskonstruktion. Den tredje försvann till London, på flykt som homosexuell, och återkom inte i handlingen över huvudtaget. Självklart gjorde detta osynliggörande av den homosexuelle tredje brodern mig upprörd, särskilt med tanke på min låga toleranströskel för Mr G. Men brodern lär återkomma i senare böcker, så jag sätter kritiken på vänteläge. Nej, boken var på det hela taget storartad, både i sina skildringar av de unga männen och deras pionjäranda, men även i den historiska kontexten från ett tidigt 1900-tal som skildrades med spännande växlingar mellan det kärva klimatet i Norge och kolonialandan i Afrika.

Så när SVT sände ett K-special om Brobyggarna, bestämde jag mig för att lägga mina aversioner från Grabbarna på Fagerhult på hyllan. Jag hoppades få ta del av lite bakgrundsinformation om de historiska miljöer han tecknat så förtjänstfullt, men blev gruvligt besviken! Att se Guillou placera nya jakttroféer till den redan aparta samlingen, under tiden som han mest gick och pöste av självgodhet och för mycket mat och dryck, var sannerligen inget fredagsnöje! Halvvägs in i programmet kände jag mig som i Ugglas schlager ”Jag mår illa”, men stålsatte mig att härda ut till slutet. Visst var det intressant att följa samspelet under bokens framväxt, mellan författaren Guillou och hans förläggare och tillika hustru, men tiden slarvades bort till självupptagen ytlighet, istället för den förståelsekunskap som jag hade hoppats på. Man måste skilja på bok och person, det är uppenbart.

För övrigt…

ser jag fram emot en författarkväll med paret Tengby i vår centrala bokhandel inom kort. Där brukar böckerna vara i centrum och stämningen präglas av värme och äkta läsglädje, såväl bland medverkande som bland personal och besökare. Där trivs jag bättre!

Oktober ligger blank och oanvänd

September närmar sig slutet och jag är nog inte ensam om att undra. Vart tog månaden vägen? Flöt bort kanske, alternativt flög bort, för det är svårt att summera september utan att tänka på allt ruskväder. Men inte bara. Förra helgen tog vi en tur upp i Telemark för att hinna med lite vandring i fjällterräng innan chansen var förbi. Och vi lyckades pricka in en dag med strålande sol, hög luft och klar sikt så långt öga och kikare nådde. Som vi gladde oss och tog vara på denna dag! Som en oväntad gåva som vi tillsammans ville avnjuta till sista droppen. Vi tog många pauser, njöt av omgivningen och varandras sällskap och fotograferade allt från vyer över fjälltoppar och sjöar till närbilder på iskristaller och mossa. Varje bild representerar en sensation i naturens skattkammare, väl värd att begrunda och njuta av både här och nu och efteråt.

I helgen hade vi ”operation dagsverke” hemma, städade, putsade fönster och ställde undan trädgårdsmöblerna. Jag pysslade även med krukor och rabatter och städade undan ytterligare spår av en september med ovanligt mycket regn och blåst. Men inför dessa minnen gör jag som en hund som varit ute i busväder: Jag skakar på mig så vattnet skvätter trotsigt och tänker på hur skönt det är just nu, denna sista helg i september. Jag tog en tidig löparrunda i soldis och lade märke till att lantbrukarna trots allt klarat av att tröska de marker jag sprang förbi, att Rolfsån var ovanligt bred och hur de vackra höstfärgerna gjort entré i lövskog och trädgårdar. Genom fönstren kan jag numera njuta av detta även när jag är inomhus och kanske får jag ta mig en kaffekopp på trappan istället om andan faller på.

Så kan jag sitta där och filosofera över månaden som kommer. Oktober ligger blank och oanvänd framför mig, så vad vill jag då använda den till? Jag skall börja en kurs i mindfulness eller medveten närvaro som ofta används som en svensk översättning. Det ser jag fram emot! Jag har läst böcker i ämnet, hört föreläsningar och prövat själv, men nu vill jag ta ett steg till, ta hjälp av en ledare, en grupp och den tid jag själv avsätter. Det räcker sällan att med intellektet ta ett beslut om önskat förhållningssätt eller förändring. Det krävs även träning och sen ännu mera träning. Det skall bli spännande och jag tror att jag kommer att må väldigt bra av det. Så kanske får denna ansats prägla mina förväntningar för oktober 2011 och mitt tredje år som Kungsbackabo. Vi vet inte så mycket om vad som komma skall. Förhoppningar blandas med oro för nära och kära. Glädje och sorg ligger ibland ack så nära och allt kan vi inte påverka. Men en sak vet jag säkert. Jag har alltid ett val i hur jag vill förhålla mig till det som händer.

För övrigt…

kan jag inte låta bli att citera Viktor Frankl i ”Livet måste ha mening”.
Allt kan man ta ifrån människan.

Utom en sak – den yttersta friheten

att välja förhållningssätt

till det som livet för med sig.

Jag vill träna avslappnat men springa fort

Tjugofemtusen tjejer med lika många förutsättningar och ambitioner samlades i Stockholm denna helg för att springa Tjejmilen. Så även jag. För sex år sedan föreslog en väninna att vi skulle springa Tjejmilen tillsammans och ”hänga på” ett kompisgäng från Stenungsund. Jag hade ju sprungit Göteborgsvarvet flera gånger, så varför inte? Jag tog mig till Stenungsunds station, där en mörkblå Limousinebuss med tonade fönster parkerat. Drygt 40 ”tjejer” mellan 30-70 år intog sina platser i bussen, som även var försedd med ett dansgolv. Användbart, skulle det visa sig. Så drog vi iväg! För min väninna och mig var det premiär, men de flesta i gänget hade varit med länge. Vid första stoppet dukades det upp ”skumpa”. En av kvinnorna i arrangörstrion hoppade upp på ett bord och ropade fram dem som fyllt jämna år sen sist resa. Vi hurrade och skålade för dem och för årets Tjejmilsresa. Texter delades ut varpå vi stämde upp i den specialskrivna ”Tjejmilsjoggen”. Föreställ er denna scen en fredagseftermiddag på en rastplats mitt på Skaraslätten. Äntligen fattade jag. Detta var något mycket större än att springa en mil och göra personbästa!

Åren har gått och efter varje resa har bilden kompletterats med nya intryck, såväl från samvaron i gruppen och arrangemanget på Gärdet, som på min egen prestation och förhållningssätt. Det sistnämnda är inte helt enkelt. Ett signum för Tjejmilen är att det är öppet för alla att delta, från elit och deltagare i seedade tidtagningsklasser till det stora flertalet som springer, joggar eller går, utan tidtagning. Så var det också i vårt gäng. Min väninna och jag tillhör dem i gruppen som springer på tid och jämför  träningsupplägg och förväntningar på resan upp. Men var och en i bussen har sin historia om året som gått. Hur man tänkt efter förra loppet att – ”nu skall jag minsann börja träna i tid, så att jag inte är helt slut på andra halvan av milen, men...” Som en av tjejerna sa vid årets samling på station. ”De andra tog bilen hit, men jag promenerade. Nå´n gång skall man ju börja träna!” Och så ett befriande gapskratt från henne till oss alla!

Såväl Göteborgsvarvet som Tjejmilen har varit ett tillfälle för mig att utmana mig lite extra. Känslan av att vara fylld av kraft och energi, att orka och våga testa mina gränser, gömmer jag som en skatt att ta fram för kommande träningstillfällen. Samtidigt har skador och annat gjort att jag inte alltid kunnat delta. Inför vårens Göteborgsvarv började jag längta efter ett mer avslappnat förhållningssätt. Efteråt lade jag undan pulsklockan och har inte anmält mig till nästa Göteborgsvarv. Ännu.. Det är inte lätt att ändra förhållningssätt! Det var trångt i spåren i år och jag valde att följa tempot istället för att jaga omkörningar hela tiden. Kom i mål på 53 minuter, log tappert och sa att jag är nöjd, men var jag riktigt ärlig där? Jag tror fortfarande att det är bra med ett mer avslappnat förhållningssätt. Träning är för mig något oerhört lustfyllt, som ger mig glädje, energi och ork. Men det är också roligt att få ett kvitto på att det går att tänja mina gränser ibland. Jag vill både och helt enkelt. Går det?

För övrigt… så var vårt härliga gäng ”Tantresor AB” med i direktsändning under morgonsoffan i TV4 med sång och allt. Intet öga var torrt, som programledaren sammanfattade det hela…

Ärligheten varar inte längre längst

Denna vecka är det skolstart för många barn och ungdomar. Ett nytt läsår börjar och för några är det extra nytt och spännande, medan det för andra är mera bekant. Snart är de flesta tillbaks också på våra arbetsplatser och en känsla av nystart infinner sig även där. Då tänker jag på Alf Pröysens hoppingivande text ”Du ska få en dag i mårå som rein og ubrukt står, med blanke ark og farjestifter tel.” Med ett nytt läsår/arbetsår framför sig, så ger det nya möjligheter, men det kan likväl kännas motigt i övergången från sommarfrihet till arbets- och studieårets mer inrutade vardag. När man står vid bergets fot ser det ofta smått omöjligt ut att nå toppen, men har man väl börjat klättringen så brukar det gå över förväntan.

Jag har börja mitt nya arbetsår med att bland annat uppdatera mig på nya studier om hur man åstadkommer mer hälsofrämjande arbetsplatser. Inom detta fält som så många andra är informationsflödet stort. Min uppgift är att gallra och göra det tillgängligt för chefer, skyddsombud och andra nyckelpersoner. Så jag ger mig ut på skattjakt i cyberspace!

Det var i ett sådant sökande jag fann Sverigestudien, som frågar efter svenskars värderingar för egen del, men också för sin arbetsplats och för Sverige. Det är nu tredje året i rad som detta görs, så man beskriver hur förändringar ändrats över tid och kan även relatera till en rad andra länder, där samma frågor ställts. Jag tror inte att en sådan studie fångar någon absolut ”sanning” om vad du och jag tycker är allra viktigast, men det kan vara en bra ingång för samtal.

Ärlighet var den mest valda värderingen, när deltagarna i 2009 och 2010 års studie skulle välja ut 10 värderingar/egenskaper/beteenden som bäst beskriver dem själva. I år återfanns ordet ärlighet på femte plats! Ärlighet som förr låg högt på listan även när man skulle beskriva sin arbetsplats, fanns nu inte ens på en ”20 i topp-lista” över rådande eller önskvärd arbetsplatskultur. Hur är det på nationell nivå då, undrar vän av ordning. Ärligt talat.. så har det inte funnits med under någon av mätningens tre år!

Ärlighet är alltså inte särskilt eftertraktat i vårt samhälle eller på våra arbetsplatser. Och den blir allt mindre intressant för oss som personer. Hjälp! Stopp! Är det sant? Hur påverkas vi av det mediala bruset om olika skandaler, fiffel och bonusar? Vad innebär det för hur vi själva agerar? Ställs den egna, personliga vinningen över forna ideal? Eller är det nå´t helt annat som ligger bakom?

För övrigt…

så växlar min inre MP3spelare över från Pröysen till Di Leva ” För vem ska jag tro på,
tro på, tro på när. Tro på när allt är såhär..

När allting stannar upp

Alla har vi nog minnen från ögonblick i livet, där en nyhet har nått oss med sådan kraft att vi aldrig kommer att glömma det. Vi minns var vi befann oss och vilka omständigheter som rådde just när vi nåddes av ett det som senare skulle visa sig bli ett avgörande ögonblick. Det är stunder som på ett avgörande sätt kommer att förändra vår bild av verkligheten, ibland av skäl vi själva kan påverka, kanske beslut som vi fattar omsorgsfullt eller tvingas ta i all hast. I andra fall av händelser som ligger långt utanför vår påverkan och kanske också vår nära vardag, men som får oss att stanna upp och hålla andan, som inför en tryckvåg som förflyttar oss till en klipphylla, där vi med allt större fasa tvingas att ta in det ofattbara.

Så var det även denna gång. Jag kom in från trädgården med en bunke mogna körsbär och möttes av min förtvivlade svärmor, som precis hört på radio om bombattentatet i Oslo. Så förlöpte helgen hos oss som hos många andra med att vi följde händelseutvecklingen via TV, radio och webb och fick på lördagsmorgon den förfärliga nyheten om alla döda ungdomar på Utöya. Tankar och känslor virvlar runt och förändras för varje ny dag, men ingenting kommer helt att vara som förr.

Kännetecknande för avgörande ögonblick är inte bara den händelse där allt startar, som i detta fall när en till synes ensam högerextremist massmördar och skadar, fysiskt och psykiskt, med en beräkning som är svår att ta in. Av stor betydelse för vad som kommer efter är hur vi själva agerar i dessa avgörande ögonblick i vår personliga sfär, eller som i detta fall hur ledande personer hanterar situationen. Jag känner stor respekt för det sätt den norska statsministern med flera agerat med mänsklighet, ödmjukhet och fasthet inför viktiga värderingar. Norge är vårt systerland, öppenhet och demokrati vårt gemensamma barn - att skydda, värna och ge jordmån att växa.

Att attentatet även riktades till ungdomar som engagerar sig för att förändra världen i en riktning man tror på, gör det hela ännu grymmare. Jag blev själv politiskt aktiv vid 14 års ålder och har deltagit på många läger och gemensamma sammankomster som deltagare och ledare. Jag kan lätt plocka fram alla de starka stunder av gemenskap, sammanhållning och övertygelse om att världen går att förändra till det bättre, som gav inspiration i vardagsarbetet. Mina söner har också valt att engagera sig politiskt, varav en numera är riksdagsman. Även om vi inte har samma åsikt i allt, så är jag glad och stolt över deras engagemang och tro på människors förmåga att skapa en bättre värld, det vi kallar demokrati. Allt detta finns inom mig när jag i tidningar, bloggar och på radio och TV läser och hör ungdomarnas berättelser från helvetet på Utöya, men också om hur man vill fortsätta att kämpa för de värderingar som såväl vårt norska som svenska samhälle bygger på. Där kan vi alla ställas inför avgörande ögonblick.

Annemarie Hultberg

Hälsovetare och boende i centrala Kungsbacka

annemarie.hultberg@gmail.com

För övrigt…

så går semestern mot sitt slut. Den har inte präglats av sol och värme vädermässigt, men väl av många varma möten med dem som betyder mest. Vad mer kan man önska?