Jag skall säga som det är. Guillou tillhör inte mina favoriter. Jag har starka aversioner mot personer som anser sig veta bäst, göra bäst och på något sätt placerar sig själva på en piedestal snett nedanför (?) Gud Fader själv. Då har jag svårt för att ta vederbörande på allvar. Ibland innebär det en begränsning. Därför gör jag tappra försök att trots förutfattade meningar ändå ompröva, om inte personen, så i vart fall de alster som vederbörande levererar. Som i Guillous fall - hans böcker. Jag har inte fastnat för hans författarkonst tidigare, men när han nu kom ut med en första bok i en historisk romanserie, så blev jag så nyfiken att jag bestämde mig för att göra ett nytt försök. Och jag blev inte besviken. I boken får man följa två av tre fattiga fiskarsöner från Norge, som tidigt blir faderslösa. Som unga repslagarlärlingar visar de prov på en säregen teknisk begåvning. De upptäcks och belönas med betalda ingenjörsstudier i Dresden.
Meningen var att de alla tre skulle betala tillbaks på denna framtidsinvestering, genom att vara med och bygga Bergensbanan. Av olika skäl blev det bara en av dem som återvände till Norge, medan en annan broder istället hamnade i Tyska Östafrika, där även han ägnade sig åt järnvägskonstruktion. Den tredje försvann till London, på flykt som homosexuell, och återkom inte i handlingen över huvudtaget. Självklart gjorde detta osynliggörande av den homosexuelle tredje brodern mig upprörd, särskilt med tanke på min låga toleranströskel för Mr G. Men brodern lär återkomma i senare böcker, så jag sätter kritiken på vänteläge. Nej, boken var på det hela taget storartad, både i sina skildringar av de unga männen och deras pionjäranda, men även i den historiska kontexten från ett tidigt 1900-tal som skildrades med spännande växlingar mellan det kärva klimatet i Norge och kolonialandan i Afrika.
Så när SVT sände ett K-special om Brobyggarna, bestämde jag mig för att lägga mina aversioner från Grabbarna på Fagerhult på hyllan. Jag hoppades få ta del av lite bakgrundsinformation om de historiska miljöer han tecknat så förtjänstfullt, men blev gruvligt besviken! Att se Guillou placera nya jakttroféer till den redan aparta samlingen, under tiden som han mest gick och pöste av självgodhet och för mycket mat och dryck, var sannerligen inget fredagsnöje! Halvvägs in i programmet kände jag mig som i Ugglas schlager ”Jag mår illa”, men stålsatte mig att härda ut till slutet. Visst var det intressant att följa samspelet under bokens framväxt, mellan författaren Guillou och hans förläggare och tillika hustru, men tiden slarvades bort till självupptagen ytlighet, istället för den förståelsekunskap som jag hade hoppats på. Man måste skilja på bok och person, det är uppenbart.
För övrigt…
ser jag fram emot en författarkväll med paret Tengby i vår centrala bokhandel inom kort. Där brukar böckerna vara i centrum och stämningen präglas av värme och äkta läsglädje, såväl bland medverkande som bland personal och besökare. Där trivs jag bättre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar