När allting stannar upp

Alla har vi nog minnen från ögonblick i livet, där en nyhet har nått oss med sådan kraft att vi aldrig kommer att glömma det. Vi minns var vi befann oss och vilka omständigheter som rådde just när vi nåddes av ett det som senare skulle visa sig bli ett avgörande ögonblick. Det är stunder som på ett avgörande sätt kommer att förändra vår bild av verkligheten, ibland av skäl vi själva kan påverka, kanske beslut som vi fattar omsorgsfullt eller tvingas ta i all hast. I andra fall av händelser som ligger långt utanför vår påverkan och kanske också vår nära vardag, men som får oss att stanna upp och hålla andan, som inför en tryckvåg som förflyttar oss till en klipphylla, där vi med allt större fasa tvingas att ta in det ofattbara.

Så var det även denna gång. Jag kom in från trädgården med en bunke mogna körsbär och möttes av min förtvivlade svärmor, som precis hört på radio om bombattentatet i Oslo. Så förlöpte helgen hos oss som hos många andra med att vi följde händelseutvecklingen via TV, radio och webb och fick på lördagsmorgon den förfärliga nyheten om alla döda ungdomar på Utöya. Tankar och känslor virvlar runt och förändras för varje ny dag, men ingenting kommer helt att vara som förr.

Kännetecknande för avgörande ögonblick är inte bara den händelse där allt startar, som i detta fall när en till synes ensam högerextremist massmördar och skadar, fysiskt och psykiskt, med en beräkning som är svår att ta in. Av stor betydelse för vad som kommer efter är hur vi själva agerar i dessa avgörande ögonblick i vår personliga sfär, eller som i detta fall hur ledande personer hanterar situationen. Jag känner stor respekt för det sätt den norska statsministern med flera agerat med mänsklighet, ödmjukhet och fasthet inför viktiga värderingar. Norge är vårt systerland, öppenhet och demokrati vårt gemensamma barn - att skydda, värna och ge jordmån att växa.

Att attentatet även riktades till ungdomar som engagerar sig för att förändra världen i en riktning man tror på, gör det hela ännu grymmare. Jag blev själv politiskt aktiv vid 14 års ålder och har deltagit på många läger och gemensamma sammankomster som deltagare och ledare. Jag kan lätt plocka fram alla de starka stunder av gemenskap, sammanhållning och övertygelse om att världen går att förändra till det bättre, som gav inspiration i vardagsarbetet. Mina söner har också valt att engagera sig politiskt, varav en numera är riksdagsman. Även om vi inte har samma åsikt i allt, så är jag glad och stolt över deras engagemang och tro på människors förmåga att skapa en bättre värld, det vi kallar demokrati. Allt detta finns inom mig när jag i tidningar, bloggar och på radio och TV läser och hör ungdomarnas berättelser från helvetet på Utöya, men också om hur man vill fortsätta att kämpa för de värderingar som såväl vårt norska som svenska samhälle bygger på. Där kan vi alla ställas inför avgörande ögonblick.

Annemarie Hultberg

Hälsovetare och boende i centrala Kungsbacka

annemarie.hultberg@gmail.com

För övrigt…

så går semestern mot sitt slut. Den har inte präglats av sol och värme vädermässigt, men väl av många varma möten med dem som betyder mest. Vad mer kan man önska?