Tjugofemtusen tjejer med lika många förutsättningar och ambitioner samlades i Stockholm denna helg för att springa Tjejmilen. Så även jag. För sex år sedan föreslog en väninna att vi skulle springa Tjejmilen tillsammans och ”hänga på” ett kompisgäng från Stenungsund. Jag hade ju sprungit Göteborgsvarvet flera gånger, så varför inte? Jag tog mig till Stenungsunds station, där en mörkblå Limousinebuss med tonade fönster parkerat. Drygt 40 ”tjejer” mellan 30-70 år intog sina platser i bussen, som även var försedd med ett dansgolv. Användbart, skulle det visa sig. Så drog vi iväg! För min väninna och mig var det premiär, men de flesta i gänget hade varit med länge. Vid första stoppet dukades det upp ”skumpa”. En av kvinnorna i arrangörstrion hoppade upp på ett bord och ropade fram dem som fyllt jämna år sen sist resa. Vi hurrade och skålade för dem och för årets Tjejmilsresa. Texter delades ut varpå vi stämde upp i den specialskrivna ”Tjejmilsjoggen”. Föreställ er denna scen en fredagseftermiddag på en rastplats mitt på Skaraslätten. Äntligen fattade jag. Detta var något mycket större än att springa en mil och göra personbästa!
Åren har gått och efter varje resa har bilden kompletterats med nya intryck, såväl från samvaron i gruppen och arrangemanget på Gärdet, som på min egen prestation och förhållningssätt. Det sistnämnda är inte helt enkelt. Ett signum för Tjejmilen är att det är öppet för alla att delta, från elit och deltagare i seedade tidtagningsklasser till det stora flertalet som springer, joggar eller går, utan tidtagning. Så var det också i vårt gäng. Min väninna och jag tillhör dem i gruppen som springer på tid och jämför träningsupplägg och förväntningar på resan upp. Men var och en i bussen har sin historia om året som gått. Hur man tänkt efter förra loppet att – ”nu skall jag minsann börja träna i tid, så att jag inte är helt slut på andra halvan av milen, men...” Som en av tjejerna sa vid årets samling på station. ”De andra tog bilen hit, men jag promenerade. Nå´n gång skall man ju börja träna!” Och så ett befriande gapskratt från henne till oss alla!
Såväl Göteborgsvarvet som Tjejmilen har varit ett tillfälle för mig att utmana mig lite extra. Känslan av att vara fylld av kraft och energi, att orka och våga testa mina gränser, gömmer jag som en skatt att ta fram för kommande träningstillfällen. Samtidigt har skador och annat gjort att jag inte alltid kunnat delta. Inför vårens Göteborgsvarv började jag längta efter ett mer avslappnat förhållningssätt. Efteråt lade jag undan pulsklockan och har inte anmält mig till nästa Göteborgsvarv. Ännu.. Det är inte lätt att ändra förhållningssätt! Det var trångt i spåren i år och jag valde att följa tempot istället för att jaga omkörningar hela tiden. Kom i mål på 53 minuter, log tappert och sa att jag är nöjd, men var jag riktigt ärlig där? Jag tror fortfarande att det är bra med ett mer avslappnat förhållningssätt. Träning är för mig något oerhört lustfyllt, som ger mig glädje, energi och ork. Men det är också roligt att få ett kvitto på att det går att tänja mina gränser ibland. Jag vill både och helt enkelt. Går det?
För övrigt… så var vårt härliga gäng ”Tantresor AB” med i direktsändning under morgonsoffan i TV4 med sång och allt. Intet öga var torrt, som programledaren sammanfattade det hela…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar