Våga vägra julstressa

Det är första advent och vinden viner, SMHI varnar och jag oroas över barn på vägarna som skall ta sig från Västkusten genom de mörka smålandsskogarna. Så knyter det an till vad jag egentligen tänkt skriva om. Om adventstider, förväntningar och vad som verkligen betyder något.

Jag arbetar på Institutet för Stressmedicin, men det hjälps inte. Vi har inget magiskt piller i något hemligt medicinskåp. Ibland blir det bara för mycket. Så har det varit för mig under några veckor med inbokad almanacka, kombinerat med ett huvudansvar för en delkurs på universitetet med rekordmånga studenter. I deras första projektuppgift skall de reflektera över vad som stressar dem, hur de brukar reagera och vilka strategier de har för att hantera dessa situationer och den stress de kan uppleva. Det är en rikedom att få ta del av deras tankar kring hur det är att vara ung och student. Under två veckor har jag burit på deras berättelser och återkopplat noga till var och en.

Jag brukar föreläsa om vikten av feedback i arbetet, så att vi får känna oss sedda, förstår vår egen roll i ett sammanhang och kan utvecklas. Studenter är tämligen svältfödda på feedback, så jag vill leva som jag lär, svarar omsorgsfullt var och en och blir rikligt belönad av tacksamma kommentarer. Under tiden fylls min erfarenhetsbank av hur man som ung idag tänker kring olika roller och förväntningar. Jag grips av hur de modigt tagit tag i det som hindrar dem från att må bra. Ibland skrattar jag till åt för mig nya sätt att tänka och lösa olika situationer. På pendeln hem fredag kväll, känner mig nöjd med att även ha gett student nummer 57 en personlig återkoppling och tänker att det skall bli ovanligt skönt med helg.

Lördagen startar som vanligt med ett jympapass på Friskis och en lugn frukost. Därefter beger jag mig ner på sta´n för att börja köpa julklappar. Jag tänker att det här skall bli en skön stund och funderar över mina närmaste. Hur det ser ut i deras liv just nu - vad kan passa? Jag tycker om att tänka så och hittar jag inget nu, så har jag ju ändå börjat fundera.

Redan i första affären hittar jag ett bra ”koncept”, så när expediten frågar om alla julklapparna är klara nu, så svarar jag ärligt ”nej, detta var första inköpet, men det var en bra början”. När hon frågar om jag vill ha en juletikett, så viftar jag med korten jag köpt, med plats för långa rim. Berättar att jag älskar att rimma och att jag till mina barn brukar jag säga att jag inte bryr mig om julklapparna så mycket, men rim ska det vara. De sliter med detta och ibland blir rimmen till vid överlämningstillfället. Underbara, varma och roliga stunder av gemenskap. Ändå känner jag mig udda där i affären, som om jag gav ”fel svar”.

Inköpsrundan avslutas med att jag köper en fin adventsdekoration. När jag går säger expediten att ”egentligen borde man ju njuta av den här tiden, men så blir det ju inte.” ”Man kan ju alltid försöka”, säger jag lite tappert. Men nu börjar jag bli irriterad över att mötas av en förväntansstress som inte är min. Jag vägrar dras med i julstressen!

För övrigt skall vi flytta mitt i december. Det kommer förstås att vara lite upp och ner inför julen, men jag ser fram emot att träffa våra nära och kära, att ha mera plats att duka långbord och ordna sängplatser. Julklapparna är nästan klara. Resten får ordna sig!

Möjligheter är som soluppgångar

Om du väntar för länge - går du miste om dem. Just så är det, tänkte jag när jag läste citatet i en bok. Man måste våga ta vara på tillfällen som dyker upp i livet. Jag påstår inte att jag alltid är öppen för det, men jag har många exempel på stunder där jag fattat avgörande beslut, med lite pirr i magen. För ingen vet ju innan, hur utgången skall bli. Det har förstås inte alltid blivit som jag tänkt mig, men hellre det än att efteråt gräma mig över att jag inte tog chansen.

Så går livet i krokiga svängar av både hinder och möjligheter och kanske är det först när vi tittar tillbaks som vi ser att det faktiskt finns en röd tråd i de val vi gjort. Jag är till exempel glad över att jag vågade flytta från Ljungskile till Göteborg för drygt fem år sedan, när jag precis bytt jobb. Så lämnade jag det sociala sammanhang där jag levt under större delen av mitt liv. Det kändes spännande och nervöst på samma gång. Förstås. Skulle jag trivas i storstaden, jag som alltid bott på landet? Hur skulle det gå att bara ha balkong, jag som alltid bott i hus med stor trädgård? Skulle jag klara av att leva upp till förväntningarna från chef och arbetskamrater i det nya jobbet? Hade jag inte trots allt tagit mig vatten över huvudet nu? Frågorna var många och jag var sömnlös ofta, men det var rätt beslut. Jag trivdes gott med mitt nya liv. Barnen var utflugna, äldsta sonen studerade i Göteborg och vi kunde ta en fika på stan när andan föll på. Livet gled in i en ny period och det var härligt att se vilka öppningar det kunde innebära.

Att jag som inbiten bohusläning senare skulle hamna i Kungsbacka hade jag ingen aning om då. Men kärleken är kanske livets allra största möjlighet, så för två år sedan blev jag sambo och Hallänning på samma gång. Jag var redan bekant med området vi flyttade till och trivdes gott i miljön, med naturen nära och i det sociala sammanhanget. Båda delarna är viktiga. Jag trivs med att ha nära till naturen, men har också känt av fördelarna av att bo relativt centralt. Under större delen av mitt liv har jag varit bilberoende för att kunna ta mig till jobb och andra aktiviteter. Nu kan jag ta cykeln för kortare turer och till Göteborg är det enkelt att åka kollektivt. Det sociala sammanhanget betyder även det mycket. Jag tycker om att inte vara helt anonym, utan att kunna småprata lite med grannar när det faller sig naturligt. Att vara en del i ett sammanhang, vare sig det är privat eller på jobbet.

Att få vara en del i en ny familj med egna och andras barn, det är också en stor lycka. Vi fann att vi behövde mera plats för att kunna samla små och stora barn (och små och stora vänner). Så när möjligheten dök upp att köpa ett större hus i samma område, så tog vi den. Det är tur att jag har en sambo som hänger med i svängarna, tänker jag, för ibland går det så det ryker. När vi flyttat kan vi njuta av solnedgången, länge!

För övrigt…

Fick jag uppleva en oväntad soluppgång på söndagens löparrunda. I det jämngråa molntäcket öppnade sig ett fönster och släppte igenom ett stycke klotröd sol. Några minuter senare var ögonblicket förbi. Det hade jag inte velat missa!