Det är första advent och vinden viner, SMHI varnar och jag oroas över barn på vägarna som skall ta sig från Västkusten genom de mörka smålandsskogarna. Så knyter det an till vad jag egentligen tänkt skriva om. Om adventstider, förväntningar och vad som verkligen betyder något.
Jag arbetar på Institutet för Stressmedicin, men det hjälps inte. Vi har inget magiskt piller i något hemligt medicinskåp. Ibland blir det bara för mycket. Så har det varit för mig under några veckor med inbokad almanacka, kombinerat med ett huvudansvar för en delkurs på universitetet med rekordmånga studenter. I deras första projektuppgift skall de reflektera över vad som stressar dem, hur de brukar reagera och vilka strategier de har för att hantera dessa situationer och den stress de kan uppleva. Det är en rikedom att få ta del av deras tankar kring hur det är att vara ung och student. Under två veckor har jag burit på deras berättelser och återkopplat noga till var och en.
Jag brukar föreläsa om vikten av feedback i arbetet, så att vi får känna oss sedda, förstår vår egen roll i ett sammanhang och kan utvecklas. Studenter är tämligen svältfödda på feedback, så jag vill leva som jag lär, svarar omsorgsfullt var och en och blir rikligt belönad av tacksamma kommentarer. Under tiden fylls min erfarenhetsbank av hur man som ung idag tänker kring olika roller och förväntningar. Jag grips av hur de modigt tagit tag i det som hindrar dem från att må bra. Ibland skrattar jag till åt för mig nya sätt att tänka och lösa olika situationer. På pendeln hem fredag kväll, känner mig nöjd med att även ha gett student nummer 57 en personlig återkoppling och tänker att det skall bli ovanligt skönt med helg.
Lördagen startar som vanligt med ett jympapass på Friskis och en lugn frukost. Därefter beger jag mig ner på sta´n för att börja köpa julklappar. Jag tänker att det här skall bli en skön stund och funderar över mina närmaste. Hur det ser ut i deras liv just nu - vad kan passa? Jag tycker om att tänka så och hittar jag inget nu, så har jag ju ändå börjat fundera.
Redan i första affären hittar jag ett bra ”koncept”, så när expediten frågar om alla julklapparna är klara nu, så svarar jag ärligt ”nej, detta var första inköpet, men det var en bra början”. När hon frågar om jag vill ha en juletikett, så viftar jag med korten jag köpt, med plats för långa rim. Berättar att jag älskar att rimma och att jag till mina barn brukar jag säga att jag inte bryr mig om julklapparna så mycket, men rim ska det vara. De sliter med detta och ibland blir rimmen till vid överlämningstillfället. Underbara, varma och roliga stunder av gemenskap. Ändå känner jag mig udda där i affären, som om jag gav ”fel svar”.
Inköpsrundan avslutas med att jag köper en fin adventsdekoration. När jag går säger expediten att ”egentligen borde man ju njuta av den här tiden, men så blir det ju inte.” ”Man kan ju alltid försöka”, säger jag lite tappert. Men nu börjar jag bli irriterad över att mötas av en förväntansstress som inte är min. Jag vägrar dras med i julstressen!
För övrigt skall vi flytta mitt i december. Det kommer förstås att vara lite upp och ner inför julen, men jag ser fram emot att träffa våra nära och kära, att ha mera plats att duka långbord och ordna sängplatser. Julklapparna är nästan klara. Resten får ordna sig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar