Förejulstämning

Det är kallt och vitt. Stjärnorna gnistrar i den kalla decembernatten. Allt är precis som det ska. Snart är det är lucia! Vid den här tiden för ett år sedan var vi uppfyllda av flyttbestyr. I år vill jag ta tillfället i akt att bli uppfylld av den ”förejulstämning” som jag tycker så mycket om. Vad menar jag med det, vad är viktigt för mig i jul? Så kan jag undra lite vilset, i en tid då de kommersiella budskapen och glättiga juljinglar vill lägga sig som en ytterrock, som jag inte har bett om.

Så jag föreställer mig att jag lyfter av ytterrocken en stund och låter den ligga kvar i karuselldörren till köpcentret. Kanske tar jag en promenad utanför gatlyktornas sken och tittar upp mot stjärnorna som lyser starkare nu, när allt annat är mörkt. Som stjärnhimlen när jag som barn stod mitt på gårdsplan och tittade upp. Där grundades min glädje och förväntan inför julen, i alla de förberedelser som var så tydliga på en gård. Julskinkan valdes ut med omsorg från de styckade delar som låg på mangeln i den kyliga tvättstugan i källaren. I samma tvättstuga kändes senare en särskild doft från Annadagen fram till jul, när lutfisken låg i blöt i en stor plastbalja med vatten. I källaren fanns också pannrummet, där min mamma avslutade julbestyren sent kvällen före julafton, med att binda en lingonriskrans till ytterdörren.

Det är nog denna känsla av förväntan som fanns i alla julbestyren, som jag nu bär med mig och vill värna om. Men det finns också mycket som jag redan som tonåring och mammas hjälpreda bestämde mig för att jag ville ändra på. Jag ville behålla den glädje och hemtrevnad som fanns i förberedelsearbetet, men jag ville välja det som kändes viktigt och roligt och jag ville planera bättre, och inte sjunka ihop av trötthet när allt var klart.

Efter det har livet gått i ”kringelikrokar”, så som det gör för oss alla, mer eller mindre. Liksom flytten till ett nytt hus strax före jul förra året, har verkligheten runt mig och mina närmaste varierat över tid. Så att upprätthålla en jultradition där allt ser likadant ut, har inte varit det viktiga. Istället har jag nog strävat efter att behålla kärnan av det som julen är för mig, stabil i en tid av förändring. Omsorgen och glädjen i att vara tillsammans med de jag älskar och har nära mig är nog det viktigaste av allt. Och att få vara lite barnsligt förväntansfull, fast jag närmar mig de 60. Att kanske hitta en julklapp som jag tycker passar extra bra och framförallt göra långa och obegripliga julkappsrim till. Eller fundera över om man kan hitta en tomteförklädnad som inte skrämmer en liten tös som möter tomten för första gången.

För övrigt…

så firades första advent med släktkalas och därefter spavistelse i halvmeterssnö med min brorsdotter. I lördags lyssnade sambon och jag till Händels Messias i Högsbo kyrka, testade indisk mat och dryck och avslutade med en rask promenerad hemåt i vinternatten. Gemensam nämnare; att bli berörd, vara närvarande och skratta gott. Där har du min ”förejulkänsla”!

Att skriva dagbok kan göra det självklara synligt

När jag var 10 år fick jag min första dagbok, med lås och nyckel till. Allt sedan dess har jag, med kortare uppehåll, skrivit dagbok. Tur det tänker jag, för mitt minne är inte alltid på topp. Jag blev farmor för några dagar sedan. Medan jag ännu väntade, gick jag ut i förrådet och grävde i lådan med gamla dagböcker, för att återvända med en tjock och sliten anteckningsbok med röda pärmar. På första sidan hade jag ordningsamt noterat 1982-11 – 1992-08, alltså den period då båda mina söner föddes. För oss, som för många småbarnsföräldrar idag, var det en hektisk tid med husbygge, arbete och så detta stora att bli förälder, så jag är glad att jag tog mig tid att skriva, även om det var kort.

Utöver alla de känslor som väcks till liv från mitt livs absolut största upplevelser, så är det också en resa i tiden. Den gör mig medveten om vilka förändringar som skett under dessa 30 år i våra föreställningar om vad som är det rätta och självklara. Nu har den nya familjen kommit hem efter en tid på BB där hela familjen varit tillsammans under barnets första dagar. Där har båda föräldrarna fått lära känna sin nya familjemedlem och format de första vanorna av ömsesidigt föräldraskap. Så oändligt mycket klokare, än att skicka hem pappan efter förlossningen, som om han bara hade en biroll i sammanhanget!

Min far skrev också dagbok. Han var lantbrukare och förde dagliga anteckningar om årstidens växlingar och arbetet på gården, från sådd till skörd. När vi syskon hittade dessa böcker efter våra föräldrars bortgång, så var vi förstås nyfikna på om vi själva stod omnämnda. Spänt slog vi upp den dagen i september då min äldste bror föddes och läste en detaljerad redogörelse över dagens tröskning med spannmålsskörd och vattenhalt noga angivet. På sista raden hade min far kort noterat ”Margit födde en son.”

Skillnaden mellan min sons start som pappa till den roll som var självklar för hans morfar är slående. Det känns trösterikt att notera samma vecka som SCB kommit ut med sin årliga lathund om jämnställdhet ” På tal om kvinnor och män”, som beskrev förändringar i myrstegsstorlek. Där kan vi läsa om den tudelade arbetsmarknaden och de fortsatt stora löneskillnaderna, men även om män och kvinnors tidsanvändning i betalt respektive obetalt arbete, där inte mycket har hänt. Värt att notera och agera utifrån förstås. Samtidigt gläds jag åt alla exempel på barn i min närhet som får uppleva en nära vardagsrelation till båda sina föräldrar, så självklart att de aldrig ens kommer att tänka tanken att det skulle kunna vara annorlunda!

För övrigt…

hittade den dagbokskrivande farmodern boken ”Till mitt barnbarn” i bokhandeln idag. Den ligger nu och väntar på att jag skall fylla den med berättelser om det som säkert blir som en saga för lille Alvar. Jag kan knappt bärga mig!

Tankar om tid

Jag är en bokläsare. Läsandet utgör en välgörande kontrast till mitt övriga liv, som ofta rullar på i en rasande fart. Jag tycker om att leva mitt liv med hög puls och dagar fyllda av spännande utmaningar och är tacksam för att jag har hälsa och energi till att leva just så. Men jag vet också att jag behöver varva med stunder av lugn och ro, öar i vardagen då jag stannar upp, tankar ny energi och ger utrymme för reflektion och inspiration, helt utan tanke på omedelbar nytta.

Just nu läser jag om ”Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd”. Harold är nybliven pensionär och har levt sitt liv stillsamt och utan att dra till sig ”onödig uppmärksamhet”. Så får han ett brev från en vän som är svårt sjuk och utan att han riktigt vet hur det gått till, har han påbörjat en lång vandring. På vägen lämnar han ett meddelande, att hon måste leva till han kommer fram, så att de får träffas igen. ”Vandra - du som aldrig gått längre än till bilen”, fnyser hustrun när han slår en signal och berättar om sin avsikt. Så är hans vandring också en modig revolt mot den roll som blivit så begränsande. Som läsare njuter jag av hans reflektioner över detaljer i sin omgivning, som han aldrig förr lagt märke till. Jag berörs av minnesbilder från hans barndom och de tolkningar som format honom till den person han blivit. Jag njuter av den lågmälda tonen och det långsamma tempot.
 
Ovanför min läshörna hänger nu en klocka, ett arvegods från min sambos mamma, som tickar lika lågmält och rogivande, som dess förra ägare. Rent logiskt inser jag att den klockan går i samma takt som övriga ur vi omger oss med, men det är något i dess historia, utseende och inte minst klang, som ger mig ett lugn och en påminnelse om att tid inte bara består av deadline och att göra-listor, utan är en gåva som vi fått att förvalta, på ett sätt som vi önskar.

Jag vet, ibland känner vi oss helt fångade i de måsten som fyller våra dagar, och ibland också sömnlösa nätter. Vi har svårt att se hur vi kan göra annorlunda. Ändå kan jag inte låta bli att protestera mot ett förhållningssätt som verkar utgå från att vi helt lämnat över beslutanderätten över vår tid till någon annan; chefen, familjen, föreningen, samhället? Eller är det mina samlade föreställningar om vad jag förväntas leva upp till som styr? Jag känner stor ödmjukhet inför de olika förutsättningar som formar människors liv. Ändå blir jag både arg och sorgsen, när jag ser att vi ofta missar att ta vara på stunder av vardagslycka, för att vi tror att vi inte har något val.

 För övrigt…

år naturens växlingar, som nu till höst, en annan företeelse som ger en rytm att hålla fast vid. När känslan av ”att tiden rusar” blir alltför överväldigande, så är årstidernas växlingar lika orubbliga och trygga som slagen från den gamla väggklockan. Det kommer ny tid, i varje stund.

Garanterat benfritt

Måndagar är soppdag på jobbet. Det innebär att vi lägger en peng i en gemensam kassa, för att därefter turas om att köpa in och göra i ordning en sopplunch, som vi äter tillsammans. Interna möten sker i anslutning och de flesta är på plats. Så blir samlingen runt soppan en fast punkt av samvaro och utbyte, i en tillvaro som annars roterar i allt snabbare cirklar, för oss som så många andra. När jag som nyanställd, för snart sju år sedan, blev introducerad i denna rutin, så poängterade man att enkelheten var en medveten tanke. Det handlade inte om att tävla i duktighet och överträffa varandra i sopprecept och hembakt, utan vanligtvis är det färdiga soppor som värms och serveras med bröd från bageri eller butik. Vi är ju ett stressinstitut gudbevars! Därtill har vi vuxit i antal, så det finns många goda skäl att hålla ambitionsnivån på en lagom nivå.

 

Men med åren har vi hunnit gå många varv genom Keldas sortiment, så visst är det uppskattat om någon tar initiativ och bjuder på sin hemlagade favorit. Denna vecka är det min tur och jag fick lust att laga en gammaldags, traditionell kött- och grönsakssoppa. Det passar bra när grönsaksdiskarna dignar av färska rotfrukter. Men starten ligger i en rejäl bit högrev eller märgpipa med ben, som läggs i kokande vatten med salt och pepparkorn. Den här delen är mera problematisk, för i köttdiskarna finns numera bara kött utan ben. Metodiskt inventerar jag sortimentet av nötkött och konstaterar att alla saknar ben och de flesta kommer från bakpartiet. Därtill har det dykt upp helt nya beteckningar, som får mig att undra om dagens köttdjur genomgått nå´n slags gigantisk genmanipulation? Men det är nog snarare vi konsumenter som förändrats, mer eller mindre ofrivilligt.

 

Även fiskdisken är benfri. Filéer och kotletter ligger i prydliga rader bredvid skaldjur och ett brett sortiment av färdigrätter, medan utbudet av hel fisk är tämligen enahanda. Trots att vi befinner oss på västkusten. Och trots att vi dagligen får propåer om hur nyttigt det är att äta fisk. Jo, jag fattar! Det är inte så enkelt. Det saknas kanske både kunskap och tid för att tillaga middagsmat av råvaror som kräver såväl förberedelse som tid på spisen. Särskilt den mat som skall lagas till kvällar efter jobb, dagis och fritidsaktiviteter. Då är det verkligen en poäng att kunna hitta genvägar till mat som både är god, näringsriktig och enkel. Absolut! Samtidigt undrar jag var min valfrihet som konsument tog vägen?

 För övrigt… 

så fick jag koka soppa på, om inte en spik men väl separat inköpta märgben och garanterat benfritt kött. Tillsammans med rotfrukterna blev det en soppa som säkert kommer att uppskattas av det hungriga ISM-regementet. ”Snubblande nära succé”, som Jonas Gardell myntade som uttryck, på en av sina föreställningar.

Om vardagslunk och spontanitet

Semestern är över och det är dags att starta upp hjärnan igen. För min del kändes det först som en omöjlig uppgift. Efter en månad där jag antingen hade legat på knä för att rensa ogräs eller för att kittla små barnfötter, skulle jag bokstavligt talat resa mig upp, packa resväskan och dra iväg på forskningskonferens. Ryggsäcken med jobbdatorn, konferensmaterial och några böcker att läsa om det blev tid över, stod fortfarande kvar där jag ställt den, längst inne i garderoben. När jag skulle starta upp datorn var det lösenord, som kändes så självklart innan semestern, som bortblåst i minnet. Detta var förstås lite opraktiskt och jag oroade mig för om jag skulle klara denna rivstart, men ur stressynpunkt var hela upplägget med den kvarglömda ryggsäcken alldeles utmärkt. Kropp, sinnen och tankar hade uppfyllts av helt andra saker än jobb under fyra veckor. Perfekt!

Efter en veckas givande konferens i det vackra Trondheim, så blev min andra jobbvecka den som återförde mig i de vanliga rutinerna. Som för många andra innebar det en röd mailbox, rader av inbokade möten och en ”att göra lista” som växte sig allt längre. Då är det lätt att gripas av panik, men jag intalade mig själv att allt inte måste göras med en gång, försökte att fokusera på det viktigaste och lät det andra stå på ”väntelistan”. Till återvändandet hör ju även många kära återseenden, semesterhistorier och härliga skratt. Jag var dessutom inte ensam om att ha glömt bort det som var självklart innan semestern eller att inte ha full kontroll. Även detta kan man skratta gott åt.

Första jobbveckan på hemmaplan bjöd ju även på kalasväder och därtill ett kulturkalas i Göteborg, dit min sambo och jag båda pendlar till arbetet. Att bo i en lugn ”småstadsidyll” och ändå ha tillgång till storstadens utbud via täta pendeltåg, är ju ett av Kungsbackas signum och något jag verkligen uppskattar. Ändå blir det oftast så att jag åker raka vägen hem efter jobbet, för att träna eller syssla med annat på hemmaplan. Väl hemma krävs det en rejäl kraftansträngning för att ge sig iväg tillbaks till Göteborg, eller för den delen, även aktiviteter närmare än så. Men denna vecka gjorde vi ett spontanstopp i sta´n efter jobbet och blandade oss med andra i ett sommarljummet Kulturkalas. Veckan avslutades i spontanitetens tecken, då vi fick oväntat besök och hade en improviserad kräftskiva, där vi blev sittande länge i den ljumma sommarnatten. Vardagslunk blandat med spontanitet, det tror jag får bli höstens melodi!

  

För övrigt…

ser jag fram emot att pricka in mina favoritpass i Friskis höstschema, som startar denna vecka. En vardagslunk jag inte vill vara utan!

Till hälften fyllt.

Halva semestern är avverkad, halva kvar. Ja, jag vet, det är nu man skall tänka att ”glaset är snarare halvfyllt än halvtomt”, men inte ens jag är positiv alla dagar. Så låt oss hjälpas åt att få lite reda i denna ”lightdepp” mitt i den kalla sommaren 2012. Att tänka på roliga saker jag varit med om, härliga möten i samtal och skratt, oväntade upplevelser i stort och smått, brukar få mig på gott humör igen.

Jag har en granne, en alldeles förtjusande klok och varm kvinna, som delar min fascination för blommor och trädgård. Hon tar varje dag en promenad, trots att hon passerat de 90 och får ta det vackert i stegen. Förut passerade hon vår lilla täppa under sina promenader och vi pratades vid då och då om lejongap och andra kära växter. Nu när vi flyttat, så faller det sig inte lika naturligt, men för två veckor sedan så tittade hon bort till oss för att med pigga ekorrögon registrera och kommentera våra olika trädgårdsprojekt. Hon gladde sig med oss och jag passade på att ventilera drömmar och bekymmer och få lite goda råd. Detta är det första mötet under semestern som jag vill värma mitt inre med.

Efter det följde några dagar där barnskratt, gråt, joller och prat från tre småttingar, på 2 år samt 4 respektive 2 månader, fyllde huset. Jag gläds över denna rikedom som jag får ta del av som ”bonus” via min sambo, men också över att vårt nya hem ger plats åt denna växande barnaskara. Vi gjorde en gemensam utflykt med dessa båda barnfamiljer till Nordens Ark, en djurpark på djurens villkor och där själva parken med sitt läge intill Åbyfjorden, är en upplevelse i sig. Jag har inte varit där sedan mina barn var små, så det var ett roligt besök även för oss vuxna. Ja, de allra minsta brydde sig nog inte så mycket, bara det vankas mat, sömn och kärlek i rikliga mängder, så är allting bra.

Nu var det dags att packa bilen för en veckas vistelse i Klövsjö i Jämtlandsfjällen. Vi såg fram emot härliga vandringar och ännu mera familjeliv, fast denna gång med en av mina söner med sambo. Vi startade med att utforska de närmaste fjällen, vilket visade sig var en blöt upplevelse. Att vandra kilometer efter kilometer på sviktande tuvor, är förvisso en effektiv träningsform, men snart längtade vi upp till höjderna där man kan se långt och slippa mygg. Allt detta fann vi på Sånfjället och Oviksfjällen. Bastubad och stugsamvaro i mysbyxor är perfekt avslutning på vandringsdagar, men jag är också glad över att vi besökte Klövsjö kyrka och lyssnade till fiolspel i sommarkvällen. Och inte minst att vi varje kväll kunde njuta av ljuset, som höll i sig långt senare än i våra trakter.

För övrig så ser jag fram emot lördagens Springsteenkonsert på Ullevi. Förra Ullevikonserten, 4 juli 2008 var magisk! Hans senaste CD ”Wrecking ball” har fyllt mig med energi under många cykelturer och löparrundor. På lördag är det på riktigt!

Att leva livet enkelt

Strax före midsommar hängde vi cyklarna bak på bilen och rullade iväg mot Österlen. På vägen ned gjorde vi ett stopp vid sjön Immeln, en bygd som sjöd av liv när man bröt diabas, så kallad svart granit, för hundra år sedan. Vi läste om livet som stenhuggare och bar dessa bilder med oss när vi gick en stenvandring på fem kilometer. Vi försökte föreställa oss hur det var att i 10-12 timmar, sex dagar i veckan slita tungt, långt innan ordet arbetsmiljö var uppfunnet. När vi såg de vattenfyllda stenbrotten och klättrade i högar av kasserade stenblock, så fylldes vi med ödmjukhet inför vad människor ändå kunnat åstadkomma, med handkraft och envishet. Det var inget enkelt liv, vare sig för män eller för kvinnor och barn. Kanske var det inte så konstigt att man tog till spriten, men jag sänder en tacksam tanke till såväl nykterhetsrörelse som arbetarrörelse, som såg till att det blev bättre villkor för både arbetare och deras familjer.

Väl framme i Simrishamn inkvarterade vi oss på ett bed & breakfast, som blivit något av en favorit. Nu hade vi tre härliga cykeldagar framför oss! Den första dagen bar det av till Bornholm, som bjöd på sol, vind och med havet som ständig följeslagare. På en dag hann vi utforska den norra delen av ön med kustlinjen i öster, väster och nord. Där emellan färdades vi över en bördig landplatå av jordbruksmark för att senare ta oss via slingrande cykelstigar genom lummiga skogspartier och åter komma ut till havet. När vi passerade människor som promenerade i de små byarna eller körde om oss med bil, så lovordade jag cykelns förträfflighet. Vi hann se halva Bornholm på en dag, men inte bara se, utan faktiskt uppleva med alla sinnen. Jag kunde känna doften av hav eller klöveräng med bikupor i rad och låta intrycken åka med på mina ”inre serpentinvägar” utan brådska. Plötsligt blev allt så enkelt.

De två andra cykeldagarna höll vi oss på Österlen, men upplägget var detsamma.

Vi stannade till när en bageriskylt lockade med nybakat bröd eller när vi såg glador segla på spaning över en stubbåker. Samtidigt slog det mig att Österlen är full av motsägelser. Å ena sidan kryllar det av före detta skolor, mejerier och gårdar som blivit till krukmakerier eller bed & breakfast. Det ger anledning till ännu fler spontanstopp och bjuder säkert på kreativitet och framtidstro till bygden. Å andra sidan fann vi gott om övergivna hus eller mäklarskyltar. Kanske byttes drömmen om ett enklare liv, nära naturen i det gudomligt vackra Österlen, ut mot en hård verklighet, med 10-12 timmars arbete sex dagar i veckan, för att få ett kombinerat galleri och bed & breakfast att gå runt?

För övrigt…

rekommenderar jag ett besök hos Mandelmanns Trädgårdar på Österlen, en oas att hämta kraft och inspiration av. Måhända inget enkelt liv för dem som driver verksamheten, men det utstrålade enkelhet och harmoni och gav härlig näring till mina trädgårdsdrömmar. Att drömma är i alla fall enkelt.

Det doftar sommar

Det är försommar och naturen fyller mig dagligen av nya sensationer, inte minst av dofter. Att cykla tidigt på morgonen genom villakvarter, där nattfukten ännu dröjer sig kvar över blommande syren, kastanj, rododendron och jasmin, ger mig en doftkick som sitter kvar i näsvingarna resten av dagen. Att få lägga till den dimension som doften innebär till allt det vackra jag ser, ger en förstärkning som jag inte vill vara utan. Så tack för mitt känsliga luktsinne!

Med dess hjälp kan jag även plocka fram tidigare referenser från liknande upplevelser. Syrenerna får mig att tänka på skolavslutning och elvakaffe i syrenbersån. Jasmin påminner mig om min konfirmation. Liljekonvalj får mig framförallt att tänka på min mamma som dog den här tiden på året och fick en bukett av liljekonvalj i sina händer, när vi tog ett sista farväl. Det var vackert och väldigt rätt för en kvinna som älskat blommor, men på något sätt har den starka upplevelsen ”paxat” på minnet som förknippas med liljekonvalj, vilket gör att det smyger sig in en känsla av vemod och saknad när jag vandrar genom en bädd av liljekonvalj.

Att doftminnet är snabbare att registrera än våra medvetna tankar gör sig påmint varje dag. Doften av nysågat trä ger en trygghetskänsla i magen. Säkert för att jag suttit i pappas knä när han kom in från skogen eller vedbacken. Nyslaget hö ger på samma sätt härliga associationer till barndomens sommrar med arbete i höskörden, men också en stark arbetsgemenskap och sköna salta bad när dagens sista hölass var kört. Kvällarna var som ljusast och allt var möjligt.

Tänk, det är precis där vi är just nu! Som en fredagskänsla när hela helgen ligger framför, är känslan i början av juni. När vi redan har fått känna på en gudomlig sommarvärme och trots det har hela sommaren framför oss. Jag känner en avslappnad känsla av förväntan, men också ett lugn. Att sommaren finns där oavsett väder och vilka planer vi sätter i verket. Det måste inte till storstilade projekt för att det skall bli en bra sommar. Det handlar snarare om att fånga dagen vare sig det är hemma i trädgården eller på kortare eller längre utflykter. Som att hänga cyklarna bak på bilen och hitta ett mål för nya cykelturer eller att återupptäcka förra sommarens kvällsrundor runt Hjälm och Fjärås. En vecka med vandring och familjesamvaro i de jämtländska fjällen ser jag också fram emot liksom en tur upp till mina bohuslänska hemtrakter. Ja, just nu är allt möjligt och det går an att lojt fantisera om fortsättningen på den sommar som redan gjort en storstilad entré.

För övrigt…

Tog vi årets första träningsrunda på cykel i söndags. Sommaren har börjat bra!

Skottkärran – ett oslagbart socialt medium!

Jag är inne i en nyodlarperiod. Vintern har äntligen rasat ut och jag kan ta mig an den nya tomten med liv och lust. När det gäller trädgård, så är jag väldigt konkret i min planering. Jag har med andra ord inte använt vintern till att göra skisser och planer för ett ”gör om mig – projekt”, utan jag måste ut och gräva, kratta och hacka, för att bit för bit få uppslag till förändringar. En del av gräsmattan görs om till ett rejält köksland och min händige sambo tar sig välvilligt an uppdraget att bygga en drivbänk, av modell större. Tidigt förstår han vartåt det lutar och gör en extrabeställning av jord för vår räkning. Samtidigt börjar jag gräva upp gräsmattan för att bit för bit frakta bort grästuvor, buskar och rötter till ravinen, där vi brukar slänga trädgårdsavfall. Sen är det dags att fylla landen med jord. Och under tiden växer det fram idéer om hur de vackra bergsknallarna kan omgärdas av bärbuskar, perenner och klättrande kaprifol. Ja, det blommar i mitt huvud, bildligt talat.

Under de senaste helgerna har jag setts vandra omkring i grannskapet, körandes på en skottkärra. Ibland är den fylld med grästuvor och andra marknära fynd, ibland med härlig matjord. På tillbakavägen är den tom. Jag är långtifrån ensam om att få lust till uteaktiviteter, så på mina mångtaliga skottkärrevändor, stöter jag på grannar som lär barnen, som blivit stora över vintern, att cykla eller hoppa i studsmatta, medan andra grannar sköter om nyanlagda fruktträd, flyttar in och ut, ordnar fest och målar soprum. Jag får en annan bild i mitt huvud, av vårt bostadsområde som en solig vårdag påminner om en myrstack, där det kryllar av liv och där varje invånare har sina speciella projekt, drömmar och stötestenar, som man tar sig an efter bästa förmåga.

Det kan vara tungt att köra jord, så jag tar alla chanser att ställa ned min skottkärra och småprata lite med grannarna jag möter. Om ni känner er pratsugna nå´n gång, så kan jag tipsa er om att skottkärran är ett oslagbart socialt medium, som en mobil ljugarbänk, kan man säga. Det passar mig bra, som gillar att vara i rörelse, men som också trivs gott med att vara i ett sammanhang, där jag inte är anonym, utan kan ”tjôta” lite och dela upplevelsen av att bo i samma område/bostadsrättsförening. När jag återigen tar tag i skottkärrans skalmar, så har jag inte bara fått en välbehövlig paus för armar och rygg, utan även fått lite nytt att tänka på under mitt fortsatta grävande, hackande och vandrande. Och i huvudet blommar det vidare av alla möjligheter, som vår nya trädgård innebär.

För övrigt…

bjöd första maj på en värme jag inte trott var möjlig. Nu är bärbuskar och blommor planterade och odlingsbänken klar att tas i bruk. Sköna maj välkommen!

Glad Påsk

Idag är det skärtorsdag och påsken står för dörren. I mina barndomstrakter i norra Bohuslän var skärtorsdag en dag av liv och rörelse, både på grund av den norska invasionen, men lika mycket för att de efterlängtade sommargästerna kom till sina stugor för första gången. Då blev det lite omväxling till den vanliga lunken på landet och förväntningarna var stora. Mina bröder och jag hade ju trumf på hand, då vi stod för platsen där påskbrasan skulle resas, liksom riset, och gamla bildäck, förlåt moder jord, som skulle fylla densamma. Utrustade med traktor och vagn, flockades ett gäng förväntansfulla ungdomar för att åstadkomma den snyggaste påskbrasan i nejden.

Att elda var överhuvudtaget en het sysselsättning under påsken. Gammalt gräs skulle ”sverras” (brännas). Även om ansvaret låg hos de vuxna, så fick vi barn och ungdomar hjälpa till, för det gällde att vara många som var beredda om elden spred sig. Då var det bra med raska fötter som kunde springa och slå på elden med fuktigt granris. För oss barn var det nog mest ett äventyr. Att min tålmodiga mor som städat och bytt till rena trasmattor inför påsken inte fick ett spel när vi klampade in med sotiga stövlar förvånar mig ännu och får mig att skämmas retroaktivt.

Att elda påskbrasa är inte lika vanligt längre ens på västkusten. Men jag laddar alltid upp med godis ifall nå´n färgglad påskgubbe eller käring (hen?) skulle flyga förbi. Kanske tar de brädan eller rullskridskorna istället för kvasten. Påskfirandet tar nya former, men om man bortser från själva grundorsaken till varför vi firar påsk, så tror jag lekfullheten och förväntningarna inför den vår som nyss börjat, är den gemensamma nämnaren mellan då och nu, ung och gammal. Jag blir fortfarande lika våryster när solen tittar fram och far runt som Snurre sprätt och vill göra allt samtidigt, med huvudet fullt av tankar på allt som är möjligt och roligt. Det kan till och med vara roligt att putsa fönster, om än lite tröttande. Men det ger belöning.

En påsk cyklade vi ut till Tjolöholm med termos och filt i ryggsäcken. I slottsträdgården hade konstnärer placerat ut fantasifulla jättepåskägg, som man kunde gå på skattjakt för att upptäcka.  Det tror jag var lika spännande för både barn och vuxna och en god idé att låta trädgården bli en del av den konstnärliga upplevelsen. Tjolöholm med dess många vackra promenadstigar är ett av mina absoluta smultronställen. Kanske har blåsipporna börjat blomma nu? Det får allt bli en Tjolöholmsutflykt även denna påsken!

För övrigt…

har jag också lagt på sprillans nya, hemvävda trasmattor i glada färger inför påsken. Fast för säkerhets skull placerade på behörigt avstånd från leriga stövlar.

Jag är en sällskapssjuk tekniknörd

Det är mars månad och ljuset har kommit tillbaks. Ja, så känns det, som en gåva. Jag blir lika överraskad varje år, när jag märker att det ljusnar redan på cykelturen före sju på morgonen och hur snabbt dagarna förlängs på eftermiddagen. Det är isfritt på cykelvägar och stigar, så nu har den stela löparkroppen kommit ut i spåret också. En sjukgymnast med glimten i ögat, förklarade för sin patient som fått ryggskott efter att ha avbrutit den stillasittande vardagsvanan med snöskottning. ”Du är inte sjuk, du har bara en förvånad kropp!” Även om jag varit i farten med annan träning och rörelse i vinter, så känner jag mig ändå lite som björnen som tungt lufsar ut ur sitt ide och kisar mot ljuset - lite ringrostig i lederna och tung i fotsteget, men ute i det fria. ”Var nöjd med allt som livet ger och allting som du kring dig ser…”

Hur osannolikt det än kan te sig denna kyliga söndagsmorgon, så stundar ett Göteborgsvarv om drygt två månader. Fast jag hade bestämt mig för att inte delta i fler lopp, så är jag ju inte sämre än att jag kan ändra mig! Jag är helt enkelt så sällskapssjuk, så när sönerna och deras respektive anmälde sig, så kunde jag inte låta bli. Jag vill också vara med och njuta av gemenskapen i de familjära tråkningarna under träningsperioden, i uppladdningen och bestyren i startfållan och den härliga känslan när alla kommit i mål och tider och känslor skall jämföras, oss nördar emellan. På kvällen dukar vi upp till ”Aftervarvetfest” med smarriga pizzor för hungriga men nöjda deltagare. Sicken känsla!

Men, det är ju ett tag till dess och även om mental träning inför en idrottsprestation är av stort värde, så vill det nog till lite fler mil i benen och träning i högre tempo, för att min mentala bild av hur jag springer uppför Avenyn i gott tempo och med reserver för att öka ytterligare innan målfållan, skall bli verklighet. Om sällskapssjuka är en av mina svagheter, avslöjad i dagens krönika, så är det andra att jag är barnsligt förtjust i tekniska prylar. Prylar, som kan förgylla de många milen i spåren och sporra mig till just det tempo som jag drömmer om. Min senaste ”leksak” är appen Runkeeper, där en röst ”viskar” i mitt öra var femte minut hur länge och långt jag sprungit, samt det mest avslöjande av allt, vilken medelhastighet jag håller. Om man nu kan tala om hastighet vill säga? Nåja, barnsligt förtjust är jag i alla fall, så jag samlar mina träningsrundor i datorn och fortsätter att drömma om formtoppen på Göteborgsvarvet. Barnslig var ordet.

För övrigt…

så välkomnar jag den planerade utbyggnaden av cykelbanor i Kungsbacka. Att cykla är bra för den egna hälsan och plånboken och för vår gemensamma miljö. Alla vinner!

Tankar från en vävstol

Vi har kommit in i februari och det är mera vinter än någonsin denna säsong. Kallt och halt. Jag cyklar bara kortare sträckor, trots vinterutrustad cykel. Även fötterna har vinterskotts. Begreppet ”hängslen och livrem” kan i mitt fall bytas mot dubbdäck och broddar. Det beskriver en kvinna som gillar att ha fast mark under fötterna och att kunna ta ut stegen, men som kanske också blivit mer försiktig med åren. För även om jag känner mig som en bergsget när jag nybroddad trotsar ishalkan i branta uppförsbackar, så väljer jag ändå att ta en paus i löpträning och den vanliga cykelpendlingen. Istället kan jag unna mig att sitta i bussvärmen och läsa en spännande bok, eller att låta de olika Friskis-passen vara träning nog, just nu. För att inte tala om vad skönt det är med ett varmt bastubad efteråt.

Att i vinterkylan skynda över till föreningens vävstuga, sätta på radion, spänna väven och fortsätta på den färgglada trasmatta som är mitt pågående projekt, är en annan passande vinteraktivitet. En välbekant känsla av hemtrevnad och välbefinnande sprider sig i kroppen. Att skapa något med händerna ger en särskild tillfredsställelse. Det började egentligen redan när jag valde färg för att färga gamla lakan, eller klippte och rev trasor av gamla uttjänta bomullstyger. I vävstolen provar jag mig fram och ser hur mönstret tar form, för att sedan upprepas till önskad längd. Helhetsintrycket kommer först den dag jag kan klippa ned väven och lägga ut hela mattan på golvet.

Precis som löpstegens monotona rörelsemönster längst en skogsstig, så har slagbommens taktfasta dunkande en nästan meditativ effekt på mig. Det ger tillfälle till reflektion och eftertanke, där stort och smått tumlar runt i mitt inre. Föreställ dig livet som en väv. En väv som alltid står uppställd, som alltid pågår, i varje ögonblick. Ibland väver du med energi. Andra gånger sitter du mest och grubblar över mönstret. När väven sattes upp en gång var det några få trådar som utgjorde varpen. Efter hand har det blivit fler, men fortfarande är vissa varptrådar starkare än andra. På en del trådar har det blivit knutar. Inslagen, som bildar mönster och ger liv och lyster åt väven, har kommit till i mötet med olika människor som bär upp ditt livs väv. Därför skiftar också inslagen i färg och styrka allt efter hur du valt att förhålla dig i dessa möten. Men även om du kanske inte är stolt över alla inslagen, så kan du ändå inte vara dem förutan. Väven bärs upp av alla dess trådar, även varptrådarna med knutar på och inslagen med sköra och ojämna trådar. Det är detta som tillsammans bildar din livsväv. Den är unik!

För övrigt…

gav jag bort min gamla vävstol när jag flyttade till Göteborg för sex år sedan. Livet på landet byttes mot storstadens puls. Nu vet jag att man kan få både ock!

Ger längre öppettider mer livskvalitet?

Kungsmässan planerar att förlänga sitt öppethållande. I slutet av mars kan vi handla till åtta på kvällarna istället för till sju, som nu är fallet. Detta för att klara sig i konkurrensen med andra köpcentrum, som har mer generösa öppettider. Visserligen säger representanter för Handels i Göteborg att det inte har lett till vare sig fler kunder eller mer personal. Alltså; sämre arbetstider för personalen och oförändrad försäljning! De säger även att det lett till färre småbutiker till förmån för välkända kedjor. Samma butiker som finns i vart köpcentrum jorden runt, tänker jag lite trött.

”Mer av samma”, är det rätt väg om man skall konkurrera? Jag skall erkänna att jag blev överraskad över uppgiften att det i dagens Kungsmässa finns 90 butiker. Även om jag inte trodde att det var så många, så uppskattar jag att kunna besöka både de etablerade kedjorna och de mindre butiker med ett smalare sortiment, såväl på Kungsmässan som i innerstaden. Och visst är det väldigt praktiskt, som en av många pendlare till Göteborg, att det finns affärer på hemmaplan som har öppet längre än 18.00. Men det räcker gott med den extra timme som Kungsmässan erbjuder idag. Fast, nu handlar det kanske vare sig om vad jag som kund tycker (Har man frågat?) eller de anställda med familjer, utan ”alla andra”..

Stopp, jag måste stanna och tänka en stund, försöka lyfta blicken från den lilla tårtbit av vägval som presenteras, som ett fragment av sanningen med ett fåtal presenterade beslutsalternativ. Så att varje människa som vill vara modern och framåtsyftande skall inse att detta är det enda möjliga alternativet! Eller.. vad händer om vi försöker sätta in detta beslut i ett större sammanhang och kanske till och med vågar att fråga oss själva och varandra, på vilket sätt detta beslut leder oss närmare våra intentioner? Och då blir nästa tiotusenkronorsfråga, vilka är våra intentioner? De är förstås olika för var och en av oss, som enskild person eller utifrån vilken intressegrupp eller politiskt parti vi sympatiserar med. Men det är i vart fall något större än att följa efter alla andra!

Om ett förlängt öppethållande får till konsekvens sämre arbetstider och svårare att förena arbete och familjeliv för de anställda, då stämmer det dåligt med mina intentioner om hur viktigt det är med balans mellan arbete och fritid och med sociala relationer såväl på arbetet som utanför. Om småbutiker inte klarar av att leva upp till ökade öppettider utan tvingas stänga och Kungsmässan förvandlas från dagens unika koncept av variation och personligt bemötande till ett mera ensidigt utbud utan större överraskningar, då är det heller inte i enlighet med mina intentioner. Jag vill kunna hitta unika produkter, i butiker som bara finns i Kungsbacka, på samma plats som de mer ”självklara” kedjorna finns och få ett personligt bemötande av en expedit som trivs med sitt arbete och har energi och lust att göra mig till en nöjd kund.