Utöver
alla de känslor som väcks till liv från mitt livs absolut största upplevelser,
så är det också en resa i tiden. Den gör mig medveten om vilka förändringar som
skett under dessa 30 år i våra föreställningar om vad som är det rätta och
självklara. Nu har den nya familjen kommit hem efter en tid på BB där hela
familjen varit tillsammans under barnets första dagar. Där har båda föräldrarna
fått lära känna sin nya familjemedlem och format de första vanorna av
ömsesidigt föräldraskap. Så oändligt mycket klokare, än att skicka hem pappan
efter förlossningen, som om han bara hade en biroll i sammanhanget!
Min
far skrev också dagbok. Han var lantbrukare och förde dagliga anteckningar om årstidens
växlingar och arbetet på gården, från sådd till skörd. När vi syskon hittade
dessa böcker efter våra föräldrars bortgång, så var vi förstås nyfikna på om vi
själva stod omnämnda. Spänt slog vi upp den dagen i september då min äldste
bror föddes och läste en detaljerad redogörelse över dagens tröskning med
spannmålsskörd och vattenhalt noga angivet. På sista raden hade min far kort
noterat ”Margit födde en son.”
Skillnaden
mellan min sons start som pappa till den roll som var självklar för hans morfar
är slående. Det känns trösterikt att notera samma vecka som SCB kommit ut med
sin årliga lathund om jämnställdhet ” På tal om kvinnor och män”, som beskrev
förändringar i myrstegsstorlek. Där kan vi läsa om den tudelade arbetsmarknaden
och de fortsatt stora löneskillnaderna, men även om män och kvinnors
tidsanvändning i betalt respektive obetalt arbete, där inte mycket har hänt.
Värt att notera och agera utifrån förstås. Samtidigt gläds jag åt alla exempel
på barn i min närhet som får uppleva en nära vardagsrelation till båda sina
föräldrar, så självklart att de aldrig ens kommer att tänka tanken att det
skulle kunna vara annorlunda!
För övrigt…
hittade
den dagbokskrivande farmodern boken ”Till mitt barnbarn” i bokhandeln idag. Den
ligger nu och väntar på att jag skall fylla den med berättelser om det som
säkert blir som en saga för lille Alvar. Jag kan knappt bärga mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar