Att skriva dagbok kan göra det självklara synligt

När jag var 10 år fick jag min första dagbok, med lås och nyckel till. Allt sedan dess har jag, med kortare uppehåll, skrivit dagbok. Tur det tänker jag, för mitt minne är inte alltid på topp. Jag blev farmor för några dagar sedan. Medan jag ännu väntade, gick jag ut i förrådet och grävde i lådan med gamla dagböcker, för att återvända med en tjock och sliten anteckningsbok med röda pärmar. På första sidan hade jag ordningsamt noterat 1982-11 – 1992-08, alltså den period då båda mina söner föddes. För oss, som för många småbarnsföräldrar idag, var det en hektisk tid med husbygge, arbete och så detta stora att bli förälder, så jag är glad att jag tog mig tid att skriva, även om det var kort.

Utöver alla de känslor som väcks till liv från mitt livs absolut största upplevelser, så är det också en resa i tiden. Den gör mig medveten om vilka förändringar som skett under dessa 30 år i våra föreställningar om vad som är det rätta och självklara. Nu har den nya familjen kommit hem efter en tid på BB där hela familjen varit tillsammans under barnets första dagar. Där har båda föräldrarna fått lära känna sin nya familjemedlem och format de första vanorna av ömsesidigt föräldraskap. Så oändligt mycket klokare, än att skicka hem pappan efter förlossningen, som om han bara hade en biroll i sammanhanget!

Min far skrev också dagbok. Han var lantbrukare och förde dagliga anteckningar om årstidens växlingar och arbetet på gården, från sådd till skörd. När vi syskon hittade dessa böcker efter våra föräldrars bortgång, så var vi förstås nyfikna på om vi själva stod omnämnda. Spänt slog vi upp den dagen i september då min äldste bror föddes och läste en detaljerad redogörelse över dagens tröskning med spannmålsskörd och vattenhalt noga angivet. På sista raden hade min far kort noterat ”Margit födde en son.”

Skillnaden mellan min sons start som pappa till den roll som var självklar för hans morfar är slående. Det känns trösterikt att notera samma vecka som SCB kommit ut med sin årliga lathund om jämnställdhet ” På tal om kvinnor och män”, som beskrev förändringar i myrstegsstorlek. Där kan vi läsa om den tudelade arbetsmarknaden och de fortsatt stora löneskillnaderna, men även om män och kvinnors tidsanvändning i betalt respektive obetalt arbete, där inte mycket har hänt. Värt att notera och agera utifrån förstås. Samtidigt gläds jag åt alla exempel på barn i min närhet som får uppleva en nära vardagsrelation till båda sina föräldrar, så självklart att de aldrig ens kommer att tänka tanken att det skulle kunna vara annorlunda!

För övrigt…

hittade den dagbokskrivande farmodern boken ”Till mitt barnbarn” i bokhandeln idag. Den ligger nu och väntar på att jag skall fylla den med berättelser om det som säkert blir som en saga för lille Alvar. Jag kan knappt bärga mig!