En glöggvandring med salta tillbehör

I söndags, på första advent, hade vi anmält oss till en glöggvandring anordnad av Västkuststiftelsen, ute på ökedjan och naturreservatet Lindö, Kalvö och Trossö i norra Bohuslän. Vi åkte väl påpälsade med båt från Resö. Solen sken och det var mildväder, men det blåste friskt. Med vinden i ryggen vandrade vi från Lindö i norr till Trossö i söder längst en väg som byggdes som ett AK-arbete någon gång på 30-talet. Då med förhoppningen att den skulle användas som bilväg i kombination med bro eller färja från Havstensund. Vägen var till och med inritad på Vägverkets kartor till för något år sedan, men nu löper den nästan sex kilometer långa vägen, som en ovanligt bred och vacker vandringsled.

Vi gick genom ett omväxlande och storslaget landskap, på en ökedja där ena sidan består av en lugn och frodig innerskärgård och den andra av en karg, utsatt västsida, numera mot Kosterhavets nationalpark. På Lindö ligger en av de mest artrika ängarna i Bohuslän, så dit finns det anledning att återkomma till sommaren. Men det var mäktigt att ta del av landskapet även nu, denna första dag i december, när vintersolen lyste blekt på de vackra bergknallarna och i vågskummet till havs. Jag växlade mellan att lyssna till guidernas berättelser och att dessemellan bara gå i tankar och ta in denna storslagna natur med alla sinnen.

Jag funderade också över hur olika världar vi lever i. Jag är uppvuxen på en gård i Norra Bohuslän, egentligen bara ett stenkast från den plats som jag besökte för första gången i söndags! På sommaren, när jag var barn, var mina föräldrars dagar fulla av bestyr, ute och inne. Sysslor som hängde samman med odling och djurhållning. Båtar var till för fiskare och sommargäster, det var inget ”vi hade tid till”. Visst cyklade vi ned och badade eller åkte skridskor på ”sjöisen” kalla vintrar, och tidigt grundlades säkert min kärlek till hav och klippor. Men det var som en osynlig gräns en bit ut från land. Ofta har jag träffat båtägare från olika hörn av landet, som när de hör att jag är bördig från Norra Bohuslän, ivrigt vill berätta om sina smultronställen i norra skärgården. Jag ler artigt, men är helt ”borta” när de beskriver kartan som ett sjökort, när perspektivet är från sjön.

Det sägs att de känslor av lycka och mening som naturupplevelser kan ge oss har sina rötter långt tillbaka i vår historia. Att det inte är en slump varför vissa landskap attraherar oss mer än andra. Kanske var det därför jag upplevde samhörigheten som allra starkast när jag stod där på gårdsplan på Lindö, mellan hus och ladugård med berget bakom, ängarna framför och havet en bit bort?

För övrigt…

är jag extra nöjd över årets nytillskott i adventsbelysningen, i växthuset så klart! Det blir en perfekt inramning för en välkomnande glögg att inleda julfirandet med.

 

En efterlängtad vänskap

En Uddevallaväninna var på besök i helgen. Jag visade henne Fjärås Bräcka, där vi vandrade på betesmarkerna och genom lövskogen längst med Lygnern. Det var första gången jag promenerade i området, och jag inser nu att det behöver upprepas. Om inte annat för att ta reda på hur det egentligen gick till, när vi plötsligt befann oss mitt i slyskogen! Det är ju mycket som skall ventileras när man inte träffats på ett tag, och vi gick mest dit näsan pekade. Det gick alldeles utmärkt, men nästa gång kommer min sambo och hans GPS att få följa med.

FjäråsBräckas naturrum var annars en av de första sevärdheterna jag blev förevisad, i det som skulle bli min hemkommun. Det var svamputställning och året var 2008. Efter det har vi ofta cyklat på vägarna runt Lygnern, eller i vart fall förbi Bräckan. Vi har även glidit iväg på skridskoisen längst med Lygnerns strandkanter. Det är en pärla, värd tätare besök tänker jag, och passar på att titta in på hemsidan efteråt för att läsa om olika aktiviteter som pågår, även nu i november. Det handlar bara om att ta sig före, så jag lägger det till listan på saker jag vill göra mer av. Så att tiden inte blir ett självspelande instrument, där jag bara konstaterar hur fort det går. Just därför gäller det att prioritera det som verkligen är viktigt.

Väldigt högt på den listan kommer förstås mitt barnbarn Alvar, som denna vecka fyller ett år. Det blev en lång paus i söndagens krönikeskrivande, då Alvar med föräldrar tittade in på vägen hem från Småland. Än en gång slogs jag av vilken utvecklingspotential det ligger i en nyfiken kille på snart ett år! Allt skall prövas, om det går att klättras upp på eller hur det smakar. Varje ny erövring firas med en applåd. Av detta förhållningssätt har vi mycket att lära, både när det gäller att betrakta tillvaron som ett nyfiket barn ibland, men också att våga applådera oss själva emellanåt.

Det var länge sedan min väninna var på besök. Därför var det extra gott att få sammanhållen tid för att prata om stort och smått, låta samtalet söka sig fram lika planlöst som i bokskogen och släppa ett ämne för att sedan kunna ta upp det på nytt. Ibland kan jag sakna en nära väninna här i Kungsbacka. Någon att slinka in hos i köket för att prata bort en stund, när andan faller på. Jag tror inte jag är den ende ”nyinflyttade” som tycker att det är svårt att finna de naturliga vägarna till lite djupare vänskapsband, när man inte längre har barnen att samlas kring, utan måste ta egna initiativ. Då gäller det kanske att använda sig av barnets nyfikenhet och applådera varje modigt försök?

För övrigt…

fick jag ett trevligt mail efter förra månadens ”trädgårdskrönika”, där jag bland annat hälsades välkommen till Kungsbacka trädgårdsvänner. Det kanske kan vara en öppning för nya vänner kring ett gemensamt intresse?

Växthuslycka

”När jag är på dåligt humör går jag ut och flyttar några buskar”, sa en arbetskamrat som ett tips för psykisk hälsa. Att väva trasmattor och slå riktigt hårt med bommen, tyckte min mor var ett lika effektivt sätt att bearbeta frustration. Jag ägnar mig åt båda terapiformerna, vare sig jag är irriterad eller lugn som en filbunke. Det fina med buskar och andra perenner är att de låter sig bäras omkring från plats till plats utan att misstycka. Tålmodigt tänker de kanske ”Ja ja, nu är hon igång igen! Undrar var vi hamnar idag?”

Höstens projekt är ett växthus. En dröm har gått i uppfyllelse, tack vare en händig och kärleksfull sambo. Det har körts många skottkärror för att få växthuset i nivå, så nu är det bara att fortsätta utanför. Därav helgens flyttkarusell. Det finns säkert dem som tar sig an sin trädgård mer systematiskt, ritar en skiss och har överblick på kort och lång sikt. Det är nog klokt, men det har sin tjusning att inte alltid veta vart man är på väg, tänker jag lite filosofiskt. Jag vill hellre hålla öppet för spontanitet och låta trädgården växa fram i dubbel bemärkelse. Då kan man planera tillsammans en bit i taget, sätta spaden i jorden, låta skottkärran komma i rullning och efteråt nicka samstämmigt till varandra; Tänk så bra det blev! Vardagslycka, kort sagt.

När jag kommer hem från jobbet, parkerar min cykel och tittar bort mot vårt nya växthus, med den nymonterade såbädden i blickfånget, så kan jag inte låta bli att le. Jag fantiserar om nästa vår, hur jag står vid min bädd med jordiga fingrar, sår och skolar om mina älsklingsblommor. När höstrusk och vinterkyla överfaller oss, så kan jag bläddra i frökataloger och fantisera om vad jag skall välja för min allra första växthussäsong. Som novis på området, så kommer det säkert att bli en hel del ”learning by doing”, men det är just det som är charmen. Inte heller för växthuset vill jag göra en detaljplanering, utan hellre pröva mig fram och se till att det även finns ett ”leksakskonto”. Allt måste ju inte vara så blodigt allvarligt, tänker jag. Snarare tvärtom. Det handlar om lust och lekfullhet.

Vid sidan om odlandet, kommer det i växthuset att finnas en vrå för kontemplation. Att kunna njuta av den första bleka vårsolen som värmer genom växthusglaset, med en kopp varm choklad och en bra bok. Eller bara sitta och titta upp i himlen och drömma om hur allt snart skall växa och gro. Ett hus för odling, vila, lekfullhet och nyfikenhet. Så ser min växthusdröm ut! - Men nu är det bestämt dags att få skottkärran i rullning igen och köra lass efter lass, under tiden som jag fantiserar vidare. Tanken är fri!

För övrigt… så är det samma sak när jag skall välja kläder. Somliga kvinnor tänker ut/inhandlar en ny klänning samtidigt som festinbjudan dyker upp. Jag öppnar garderobsdörren strax före och låter mig överraskas! Jag hittade en bortglömd festblåsa från min 50-årsfest till helgens party och kände mig oerhört nöjd. Det påminner mig om ett citat jag hörde nyss. ”Det är inte den som är lycklig, som är tacksam. Det är den som är tacksam, som är lycklig!”

Jag går och skrotar

Det har gått en månad sedan jag skrev en krönika ” med ena benet i sommaren” och
jag skulle kunna använda samma rubrik idag. Trots att kvällssolen försvinner snabbare bakom lövverket, så är det likväl lite av sommarkänsla mitt i höststarten.

För visst har höstterminen startat på riktigt. På pendeltåget är det fullt igen och jag tjuvlyssnade en morgon på två småbarnsföräldrar som befann sig mitt i de första inskolningsdagarna. Jag anade att kvinnan mitt emot nog var familjens "projektledare", men att hon nu försökte släppa taget, medan make/sambo såg till att barnen kom iväg till skola/dagis. Att släppa taget är inte alltid enkelt och kanske inte att ta över heller, men som regel finns det fler än ett sätt att lösa saker och ting, så jag håller tummarna för deras nya roller. Nu fick hon en pratstund med en pappa som berättade om sina strategier och tankar om hur man skapar en lugn start på dagen, trots flera barn, varav några med extra behov av omsorg.

 
Mitt eget barnbarn har nu hunnit bli 10 månader och min son är just nu pappaledig under ett halvår. Ordet ledig är för övrigt inte så relevant i sammanhanget, för en kille som nyss lärt sig att resa på sig och att krypa med blixtens hastighet, kan sannerligen göra sin omgivning fullt upptagen de flesta av dygnets timmar. Men jag njuter av att se den säkerhet han har i sin papparoll och tänker på vilken trygghet det innebär för ett barn att ha tillgång till båda sina föräldrar. Småbarnstiden ligger långt tillbaks för min del, men jag minns i alla fall att jag många gånger tackade min lyckliga stjärna över att kunna dela föräldrarollen. Att ibland kunna ta ett steg tillbaks och att ha tillit till att familjen fungerar även med delat ledarskap, gjorde det möjligt att förena barn och familj med arbete och egentid. Det senare kan vara nog så svårt och är en naturlig bristvara under visa perioder i livet, men att förstå varandras behov av ventiler i tillvaron kan vara viktigt nog, när allt är som mest intensivt.

En period i livet var jag en mästare på att tidsoptimera, det vill säga att effektivt utnyttja dygnets alla timmar så optimalt det gick. Fortfarande kan den förmågan komma till användning, när det känns som om tiden inte vill räcka till för allt som skall hinnas med. Men jag kan också unna mig lyxen att inte vara så effektiv, jag brukar säga att "jag går och skrotar". Det kan till exempel innebära att jag går omkring i trädgården och nyper bort lite vissna blommor eller krattar ihop de första löven, inte för att det är så nödvändigt, utan bara för att jag mår bra av det.

För övrigt…

så avslutar jag min hyllning till alla pappor som vågar ta plats i sina barns liv med en hälsning till Kungsbacka-Nytts föräldraledige redaktör.

Med ena benet i sommaren

Det känns som att stå med ena benet i sommaren och det andra på väg in i hösten. Och vet ni vad, det känns helt OK! Första arbetsveckan är avklarad och vi som var tillbaks var helt överens. Det har varit en fantastisk sommar! Beroende på ålder och var man befunnit sig så kommer olika berättelser, men på samma tema. De handlar om det enkla livet utan ytterkläder, med bad och krabbfiske, grillning och avspänt umgänge, om att ta dagen som den kommer. Min första vecka var mötesfri och jag kunde koncentrera mig på en större uppgift som låg och väntade. En bra mjukstart, men redan på måndag är det full fart igen och jag vet att jag gillar pulsen när det händer saker och jag får användning av min energi. Konsten är att hitta den rätta avvägningen.

Veckan avslutades med att Way out west drog igång i Slottskogen. Ljudet från Azaleascenen studsade över till Botaniska trädgården och rakt in i mitt arbetsrum, så jag tjuvlyssnade glatt på Håkan Hellströms soundcheck och eftermiddagsspelningarna torsdag-fredag. En sommarkänsla, som dröjde sig kvar när jag i lördags cyklade hem i augustikvällen efter ett biobesök med ännu mer Håkan Hellström, genom filmen Känn ingen sorg. När vi kom ut från Facklan var det fullt av folk på serveringarna vid torget och regnkläderna kunde ligga kvar i ryggsäcken, medan vi flög hemåt på lätta fötter.

Söndagmorgonen inleddes som vanligt med en löparrunda. I pod-radion lyssnade jag till MartinSchibbye och Johan Perssons sommarprogram. Som många andra svenskar följde jag tidigare deras öde med blandade känslor av rädsla och faschination och jag var nu spänd på hur de efter en tid av distans ser på sina upplevelser i Etiopien, och inte minst, hur man övergår till ett vanligt liv igen. Jag tänker förstås på den risk för posttraumatisk stressyndrom som kan uppstå efter en erfarenhet som deras, men är också nyfiken på vad som fick dem att uthärda med förståndet och värdigheten i behåll, under deras fängelsetid. Många som forskat om hälsans ursprung har ställt samma fråga. Vad är det som gör att vissa människor trots ohyggligt svåra påfrestningar kan gå vidare i livet, älska, arbeta, bilda familj och ha fortsatt tillit till att livet har en mening?

Jag läser just nu Göran Rosenbergs bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, och slås av samma fråga även där. Så fyller dessa båda berättelser, från Etiopien idag och Tyskland under och efter andra världskriget, mig med tankar av ödmjukhet och förtröstan inför människans förmåga att anpassa sig och gå vidare, men ger också en nyttig påminnelse om de värden vi måste värna om tillsammans för att som mänsklighet behålla vår värdighet.

För övrigt…

så kan ena benet i sommaren påminna mig om att varva min dagliga strävan i stort som smått med att däremellan ta dagen som den kommer. Värt att försöka!

Jag förbehåller mig rätten att tänka själv

Första veckan i juli var jag tillbaks på jobbet efter en härlig cykelvecka på Sardinien. Gräset var visserligen betydligt grönare hemma, men ack så kallt! Jag kände mig som Ior i Nalle Phu, när jag satt i TV-soffan och längtade till ljumna sommarkvällar i hammocken.

Men det var ju Almedalsvecka, som jag kunde passa på att följa istället. Kanske har kritikerna rätt i att det blivit väl mycket marknadsplats, men veckan ger även en möjlighet till fördjupad information och debatt i demokratins tjänst. Ett exempel är partiledartalen, med tid att gå på djupet och beröra även komplicerade frågor. Jag har bara lyssnat på hälften av talen, vilket inte enbart var fyra av åtta partier, utan också fyra olika personligheter som talade, så min recension handlar kanske mer om förhållningssätt än ideologi och sakinnehåll.

Visst kan jag njuta av skickliga retoriker som kammar hem applådåskor med träffande bildspråk och lätta poänger. Men jag känner större förtroende för ett lågmält resonerande, med respekt för att lyssnaren har tålamod att lyssna färdigt även om poängen dröjer. Och jag vill att de som representerar våra politiska partier skall kunna lyfta blicken ovanför de ”staccatodueller” som annars levereras i olika debattprogram. Jag vill att de skall sätta in de utmaningar vi står inför i Sverige idag, i ett globalt och historiskt perspektiv. Ibland är vi alla pinsamt självupptagna och kortsynta, men jag vill att våra politiska företrädare skall gå före. Och framförallt vill jag själv kunna dra slutsatser av det jag hört, innan en journalist eller s.k. expert talar om vad som egentligen sagts och vad det betyder. Så behandla oss väljare med respekt vare sig du är politiker eller journalist, det är mitt budskap!

Almedalen är också ett imponerande antal seminarier och mötesplatser för utbyte av kunskap och perspektiv. Min son deltog i egenskap av riksdagsman i nio av dessa seminarier, med teman som miljö, klimat, skogen som resurs och hållbarhet. Vare sig man medverkar i rollen som politiker, forskare, från näringslivet eller någon organisation, så ställer det krav på noga förberedelse av respekt för seminariets målgrupp. Alla vi som någon gång deltagit i en större konferens vet att vi efteråt kan konstatera att vissa seminarier gav kunskap och inspiration, och att några av alla dessa möten med andra deltagare kanske ledde till fortsatt samarbete, medan annat kändes mindre angeläget. Men i någon mening är vi ändå rikare av intryck och perspektiv när vi vänder hemåt, och det önskar jag även alla Almedalsbesökare, innan de lämnade Gotland, kanske för en välbehövlig semester.

För övrigt ...gav helgens omslag i väder möjlighet till att både njuta av hammocken och jämföra medelhavets salta bad med vattnet utanför Onsalahalvön. Vattnet var kanske inte riktigt lika salt, men inget går upp mot släta och solvarma klippor!

Tid för återhämtning

Försommaren är här och maj försvann ”i ett blinkande”, när allt hände samtidigt. Naturen försökte komma ifatt och den efterlängtade våren ställde sig på snabbspolning. På jobbet, Institutet för stressmedicin, innebar denna majmånad bland annat att resultatet från tio års forskning skulle sammanfattas för nationella och internationella konferenser som avlöste varandra, men också för praktikernätverk, webbsidesläsare och inbjudna jubileumsgäster. Intresset är stort, för även om medvetenheten om stress har ökat,  är behovet av kunskap inom stressområdet minst lika stort idag som för tio år sedan. Kanske har det att göra med att kunskap inte alltid leder till ett förändrat beteende, vare sig det gäller när du och jag skall hantera våra olika förväntningar, ambitioner och åtaganden efter bästa förmåga, eller för dem som skall styra företag och organisationer utifrån nya utmaningar.

Desto viktigare blir det att bygga broar mellan teori och praktik, och hitta mer hållbara arbetsformer på arbetsplatser. Men det är ett långsiktigt arbete, så ett tioårsjubileum är egentligen bara ett litet hack i ett betydligt längre perspektiv. Även om försommartiden tycks rusa förbi, så är det ändå en sanning att vi får ny tilldelning av tid varje dag, som vi kan välja hur vi vill använda. När jag skrev min första krönika för snart fyra år sedan, tog jag upp vårt behov av återhämtning, att skapa små öar att vila på, mitt i den pulserande vardagen. Det kanske tål att upprepas, när sommaren står för dörren med alla dess möjligheter.

Vi startar sommarledigheten med en cykelresa på Sardinien, den optimala återhämtningen enligt min mening. Att få ta ut sig fysiskt, samtidigt som jag fyller på med intryck av vacker natur, kultur, god mat och dryck och nya sociala kontakter, det är helt suveränt! Sambon tränar cykelformen på träningsrundan runt Hjälm och Fjärås. Hans upplägg på cykelresor liknar mest intervallträning. Med kameran i stand-by läge, stannar han ena stunden till för att fånga en vacker vy för att sedan spurta uppför backen för att komma ikapp oss övriga. Igen och igen, så nog behövs det träning alltid! Jag kanske hänger på ikväll jag med!

Resten av sommaren varvas med arbete och ledighet, där umgänget med barn och barnbarn står högst på listan. Vi är åter inne i en fas i livet med säkerhetsgrindar vid trapporna och barnstol  vid köksbordet. I helgen var det premiär på övernattning utan föräldrabackup. Vi hoppas på förnyat förtroende, och gläds över att få vara med på den äventyrsresa, som varje barnbarn inbjuder till. Kanske vill det till lite konditionsträning då för att hålla ångan uppe?

För övrigt…

så blev det en träningsrunda på cykel även för min del på söndagskvällen. För varje kilometer ökade avståndet och min sambo framstod som en allt mindre prick vid horisonten. Jag saknade fotostoppen!