Med ena benet i sommaren

Det känns som att stå med ena benet i sommaren och det andra på väg in i hösten. Och vet ni vad, det känns helt OK! Första arbetsveckan är avklarad och vi som var tillbaks var helt överens. Det har varit en fantastisk sommar! Beroende på ålder och var man befunnit sig så kommer olika berättelser, men på samma tema. De handlar om det enkla livet utan ytterkläder, med bad och krabbfiske, grillning och avspänt umgänge, om att ta dagen som den kommer. Min första vecka var mötesfri och jag kunde koncentrera mig på en större uppgift som låg och väntade. En bra mjukstart, men redan på måndag är det full fart igen och jag vet att jag gillar pulsen när det händer saker och jag får användning av min energi. Konsten är att hitta den rätta avvägningen.

Veckan avslutades med att Way out west drog igång i Slottskogen. Ljudet från Azaleascenen studsade över till Botaniska trädgården och rakt in i mitt arbetsrum, så jag tjuvlyssnade glatt på Håkan Hellströms soundcheck och eftermiddagsspelningarna torsdag-fredag. En sommarkänsla, som dröjde sig kvar när jag i lördags cyklade hem i augustikvällen efter ett biobesök med ännu mer Håkan Hellström, genom filmen Känn ingen sorg. När vi kom ut från Facklan var det fullt av folk på serveringarna vid torget och regnkläderna kunde ligga kvar i ryggsäcken, medan vi flög hemåt på lätta fötter.

Söndagmorgonen inleddes som vanligt med en löparrunda. I pod-radion lyssnade jag till MartinSchibbye och Johan Perssons sommarprogram. Som många andra svenskar följde jag tidigare deras öde med blandade känslor av rädsla och faschination och jag var nu spänd på hur de efter en tid av distans ser på sina upplevelser i Etiopien, och inte minst, hur man övergår till ett vanligt liv igen. Jag tänker förstås på den risk för posttraumatisk stressyndrom som kan uppstå efter en erfarenhet som deras, men är också nyfiken på vad som fick dem att uthärda med förståndet och värdigheten i behåll, under deras fängelsetid. Många som forskat om hälsans ursprung har ställt samma fråga. Vad är det som gör att vissa människor trots ohyggligt svåra påfrestningar kan gå vidare i livet, älska, arbeta, bilda familj och ha fortsatt tillit till att livet har en mening?

Jag läser just nu Göran Rosenbergs bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, och slås av samma fråga även där. Så fyller dessa båda berättelser, från Etiopien idag och Tyskland under och efter andra världskriget, mig med tankar av ödmjukhet och förtröstan inför människans förmåga att anpassa sig och gå vidare, men ger också en nyttig påminnelse om de värden vi måste värna om tillsammans för att som mänsklighet behålla vår värdighet.

För övrigt…

så kan ena benet i sommaren påminna mig om att varva min dagliga strävan i stort som smått med att däremellan ta dagen som den kommer. Värt att försöka!