Vad menar du EGENTLIGEN ?

Jag har svårt för ironi. Om du säger något till mig samtidigt som jag anar att du menar något helt annat, då blir jag osäker. För det mesta så struntar jag i känslan av att vara dum och frågar istället vad du EGENTLIGEN menar. Om inte dröjer sig en obehaglig känsla kvar av att jag har skrattat åt något, som jag inte håller med om, kanske till och med på någon annans bekostnad. Ibland är det samma sak med satir, även om jag förstår budskapet. Ett exempel är den aktuella reklamfilmen för LO i Västsverige, där skådespelaren Roland Janson iklädd rollen som försäkringsläkare försöker tvinga upp döda ur gravar och dirigera ambulanser på väg till akuten att i stället köra patienterna till Arbetsförmedlingen. Där ska de söka jobb och starta eget. Greppet ska illustrera att alliansens arbetslinje slår mot sjuka och svaga. 

Det finns allt för många exempel där människor till och med blivit sämre i sin rehabilitering när  de mötts av bristande förståelse och kunskap. Vissa sjukdomsförlopp, t.ex. när det gäller utmattningssyndrom, kan kräva lång tids rehabilitering för att man skall kunna få tillbaks sin arbetsförmåga. Så visst finns det svårigheter att diskutera och kunskap att sprida till berörda, vare sig det är inom Försäkringskassan, arbetsgivare eller politiker. Men den form LO väljer med en grov satir, där man utan att tveka pekar ut en hel yrkeskår av försäkringsläkare som om de vore djävulen själv, eller zoomar in Sahlgrenska sjukhusets entré, som en symbol för en inhuman hantering av patienter, är något helt annat. Har LO frågat sina medlemmar inom kommunal på SU om det är OK? LO påpekar att skådespelaren Roland Janson fått fria händer och att LO inte varit inne och petat i vare sig manus eller produktion. Det gör dem inte mindre ansvariga, och det gör mig personligen besviken. Jag träffar i mitt arbete många fackliga företrädare för Kommunal och värdesätter våra samtal om hälsa och arbetsmiljö bland hälso- och sjukvårdspersonal. 

 

Att ”supervalåret” är igång börjar märkas även på andra sätt. SVT har startat en ny intervjuserie där psykoterapeuten Poul Perris bjuder in partiledare. Där förs ett utforskande samtal om vad det är som har format dem till att ta ställning för det parti som de företräder. Ett samtal om ideologi och värderingar, med tid för reflektion och ett djup, ett lugn, som annars är alltför sällsynt i den massmediala politikerbevakningen. Den liknar snarare en pingpongmatch mellan två vältränade parter, där journalister ställer vassa frågor och politiker levererar partilinjens mediatränade budskap. För säkerhets skull går ordet tillbaks till journalisten, som förklarar för oss tittare/lyssnare vad som EGENTLIGEN sagts. 

 

För övrigt… så får det mig att tänka på Lundells öppna landskap, ”där ja är ja och nej är nej”, men även Berghagens låtslinga med ”det ska va breda leenden och inte sneda leenden”. Det får bli min melodi!

Nyårskrönika

Vi befinner oss i de första dagarna av 2014. Som alltid känns det ovant att skriva ett nytt årtal och tankarna kring det nya året blandas med tillbakablickar på det gamla. En nyårsrevy ägnar sig i princip åt samma sak, fast i det offentliga rummet och med en vilja att roa, och kanske också oroa en och annan. På Trettondagsafton har vi planerat att se KungsbackaRevyn Djurfarmen. För mig är det premiär i dubbel bemärkelse. Det har inte blivit av tidigare.

Traditionen har snarare varit att åka upp till Norra Bohuslän, för att tillsammans med övriga familjen se Bullarrevyn, där min bror är ”revykung”. Därför vet jag vilket arbete dessa revygäng lägger ner, allt från spånande och manusskrivande i början av hösten, till december månad när nästan all ledig tid ägnas åt repetitioner. I revyarrangemanget i Bullaren deltar även en rad funktionärer utanför scen, från dekor och rekvisita till kaffeservering och parkering. Alla intäkter går till Bullaregården, som är en mötesplats för bygdens invånare, men under den tid revyn går för fulla hus, fylls den av långväga busslaster. Det är med spänning jag ser fram emot premiären av vår lokala revy. Det saknas just inte uppslag!

Julhelgen har inte lockat till så mycket uteaktiviteter precis, så jag har bl.a. ägnat mig åt boken ”Till mitt barnbarn”. Den ställer precis så svåra och geniala frågor, som barn brukar göra. Frågor som tvingar mig att tänka efter, och ibland leta reda på gamla dagboksanteckningar, för att minnas bättre. Ett uppslag handlar om den tekniska utvecklingen. Bara där är det lätt att fastna i tankar kring de omvälvande förändringar som varit, men som vi tar för givna. När längtan efter barnbarnet blir för stark, så ”skypar” vi en stund. Han är för liten för att förstå att det är farmor som han ser inne i datorskärmen/TVn, men jag får i vart fall småprata lite och se honom i aktion. Min sambo som har barnbarn betydligt längre bort, har en än större vana och anledning att upprätthålla vardagskontakten via det digitala rummet. Det är en fantastisk möjlighet.

Min brorsdotter berättade nyligen på sin blogg att hon fått boken ”Till mitt barnbarn”, som hennes farmor/min mamma skrivit. De bodde nära varandra och träffades ofta, så i saknaden efter farmor var detta en mycket uppskattad gåva. Men så upptäckte hon att boken var skriven med skrivstil! För min brorsdotter, som löpande uppdaterar sig via sin I-pad, så kunde det lika gärna varit runskrift. Efter en första förtvivlan bestämde hon sig dock för att återerövra förmågan att även tyda det handskrivna. Så medan jag tecknar ner mina svar i boken, bestämmer jag mig för att tidigt träna med Alvar, så han inte blir helt ”paddifierad”.

För övrigt...blev jag än en gång påmind om hur snabbt och oväntat ett scenbyte kan ske. Ibland är tillfälligheterna det största skådespelet. Ta väl hand om varandra och året 2014!