Nyårskrönika

Vi befinner oss i de första dagarna av 2014. Som alltid känns det ovant att skriva ett nytt årtal och tankarna kring det nya året blandas med tillbakablickar på det gamla. En nyårsrevy ägnar sig i princip åt samma sak, fast i det offentliga rummet och med en vilja att roa, och kanske också oroa en och annan. På Trettondagsafton har vi planerat att se KungsbackaRevyn Djurfarmen. För mig är det premiär i dubbel bemärkelse. Det har inte blivit av tidigare.

Traditionen har snarare varit att åka upp till Norra Bohuslän, för att tillsammans med övriga familjen se Bullarrevyn, där min bror är ”revykung”. Därför vet jag vilket arbete dessa revygäng lägger ner, allt från spånande och manusskrivande i början av hösten, till december månad när nästan all ledig tid ägnas åt repetitioner. I revyarrangemanget i Bullaren deltar även en rad funktionärer utanför scen, från dekor och rekvisita till kaffeservering och parkering. Alla intäkter går till Bullaregården, som är en mötesplats för bygdens invånare, men under den tid revyn går för fulla hus, fylls den av långväga busslaster. Det är med spänning jag ser fram emot premiären av vår lokala revy. Det saknas just inte uppslag!

Julhelgen har inte lockat till så mycket uteaktiviteter precis, så jag har bl.a. ägnat mig åt boken ”Till mitt barnbarn”. Den ställer precis så svåra och geniala frågor, som barn brukar göra. Frågor som tvingar mig att tänka efter, och ibland leta reda på gamla dagboksanteckningar, för att minnas bättre. Ett uppslag handlar om den tekniska utvecklingen. Bara där är det lätt att fastna i tankar kring de omvälvande förändringar som varit, men som vi tar för givna. När längtan efter barnbarnet blir för stark, så ”skypar” vi en stund. Han är för liten för att förstå att det är farmor som han ser inne i datorskärmen/TVn, men jag får i vart fall småprata lite och se honom i aktion. Min sambo som har barnbarn betydligt längre bort, har en än större vana och anledning att upprätthålla vardagskontakten via det digitala rummet. Det är en fantastisk möjlighet.

Min brorsdotter berättade nyligen på sin blogg att hon fått boken ”Till mitt barnbarn”, som hennes farmor/min mamma skrivit. De bodde nära varandra och träffades ofta, så i saknaden efter farmor var detta en mycket uppskattad gåva. Men så upptäckte hon att boken var skriven med skrivstil! För min brorsdotter, som löpande uppdaterar sig via sin I-pad, så kunde det lika gärna varit runskrift. Efter en första förtvivlan bestämde hon sig dock för att återerövra förmågan att även tyda det handskrivna. Så medan jag tecknar ner mina svar i boken, bestämmer jag mig för att tidigt träna med Alvar, så han inte blir helt ”paddifierad”.

För övrigt...blev jag än en gång påmind om hur snabbt och oväntat ett scenbyte kan ske. Ibland är tillfälligheterna det största skådespelet. Ta väl hand om varandra och året 2014!