Från Duvemåla till Kobane

Häromkvällen var vi på musikalen Kristina från Duvemåla.  Det var 18 år sedan sist och jag blev lika berörd nu som då. Det är en handling, en musik och ett framförande som går rakt in i hjärtat. Och kanske är det just det som gör kulturen så viktig? För på samma sätt som en riktigt bra bok kan få mig att träda in i en annan människas livsöde, så får en föreställning som Kristina från Duvemåla mig att, ända in i magen, förstå vilka ohyggligt svåra upplevelser som kan ligga bakom beslutet att lämna det land man vuxit upp i och ansett som självklart för något helt nytt och okänt. Och den utsatthet det innebär att anlända till ett helt nytt land, där jag även när jag börjat lära mig det nya språket har långt kvar innan jag kan tyda alla de koder som vi tar som så självklara, att de inte ens är medvetna.

 

Jag har snart läst ut Americanah, en roman där jag bland annat får följa en ung kvinna som flyttar från Nigeria till Amerika på 1990-talet. Det är 140 år efter det att Karl-Oscar och Kristina började sitt nya liv på samma kontinent, men känslan av utanförskap förenar. I boken får vi bland annat följa Ifemulu som via sin blogg ”Rastaggat eller Diverse betraktelser kring svarta amerikaner(de som förr kallades negrer) av en svart icke-amerikan.” Ofta är vi omedvetna om de glasögon med vilka vi betraktar världen. Därför har det varit så intressant att ta del av Ifemulus betraktelser kring hur det är att vara svart icke-amerikan i ett nutida USA. Jag är glad över att snart träffa min bokcirkel, där vi skall diskutera just denna bok. För det man upplevt stark är gott att få dela med andra. Förra gången hade vi läst Niceville, som utspelade sig i sextiotalets Södern, så beröringspunkterna är många. Men de gemensamma nämnarna handlar inte bara om USA i historia och nutid. Snarare hjälper det mig att bygga broar av förståelse för det som jag kanske skärmar mig från i vardagen.

 

För jag skall erkänna att jag inte alltid orkar ta in de dagliga rapporter som exempelvis ges från striderna i Syrien eller vad som hänt med de bortrövade nigerianska skolflickorna. Det bästa sättet för mig att ta del av nyheter och få dem att landa på djupet är att lyssna på P1-morgon, när jag cyklar till jobbet. Längre reportage ger mig chans att stanna upp, innan jag förväntas hoppa över till nästa nyhet. Enskilda personers berättelser hjälper mig att översätta det som sker så långt från min trygga värld, till en vardag som handlar om våra mänskliga behov av kärlek, trygghet och framtidsdrömmar. Det som förenar språnget från ett stenigt Småland till ett oskrivet blad i Minnesota med de människor som flyr grymheterna i Kobane för hoppet om ett nytt liv, kanske i det okända landet Sverige?

För övrigt så finner jag många guldkorn i Tankar för dagen.  NavidModira gav mig ett, när han funderade kring det han kallade mellanförskap. Att leva mellan två världar har säkert sina sidor, men jag log brett på min cykelsadel när han citerade sin bror ”Du är inte halv Navid – du är DUBBEL!