Jag har inte slutat, bara gjort ett uppehåll

Påsken står för dörren, sommartiden gör att dagarna känns längre och koltrasten är lika uppspelt som krönikören. Fast jag vet att det kan komma bakslag. I förra veckan hade vi två planeringsdagar med jobbet. Som f.d. uddevallabo hade jag flitigt lobbat för att vi skulle boka in oss på anrika hotell Bohusgården, nära den häftiga Strandpromenaden och med utsikt över Uddevallabron. Västra Götalandsregionen är stor och det är alltid nyttigt att vidga vyerna, argumenterade jag käckt. ”Men tänk om det blir halt när vi skall åka så långt”, invände tvivlande kollegor med trygg hemvist i Göteborg.

Dag två startade i dimma, marken var vit och ute snöade det ymnigt. Trotsigt gav jag mig ut på en löparrunda längst med Strandpromenaden och Kuststigen, något jag sett fram emot och var nyfiken på. Jag hade ju bara detta tillfälle och det var sju år sedan jag sprang delar av denna sträcka, så jag hade inte råd att vara kräsen helt enkelt. Till frukosten bjöd kollegorna på färska uppdateringar från inrapporterade halkolyckor och oroade sig för hemfärden. Jag kände mig åtminstone medskyldig till detta busväder, men som tur var kunde alla efter en givande planeringsdag åka hem utan vare sig snöyra eller andra intermezzon.

Själv passade jag på att stanna kvar ännu en natt och pulsade genom decimetersnö ute på Bokenäset på morgonen. Framme i Göteborg var det barmark och jag kunde njuta av krokus, vårlök och scilla på väg till jobbet. Hemma i Kungsbacka startade jag lördagen med en ny löparrunda, där naturen gjorde allt för att visa ”titta vad vi kan”. Det ångade från plogfårorna, koltrasten sjöng högst av alla och solen utmanade morgonkylan.

Göteborgsvarvet närmar sig, för mig liksom för många andra. Jag trodde att jag hade slutat, men det var visst bara ett uppehåll. Min löparform är inte vad den en gång varit, så uppgradering pågår. Målet är att kunna springa de 21 kilometrarna och känna att jag har kraft och energi nog att njuta av den folkfest, som Göteborgsvarvet utgör.

Ett sätt för mig att få mer löpträning är att passa på och ta en löparrunda på lunchen, när tillfälle ges. Med Änggårdsbergen strax intill, har jag unika möjligheter att snabbt komma ut i en terräng som både ger naturupplevelse och varierad träning. Efter en vinter med långa arbetsdagar, har jag nu målat upp en mental bild, där jag plockar ut kompensationsledighet i form av lunchrundor i terrängen. På så vis känns mina lunchpass som en belöning. Något att se fram emot, inte som ett krav på vad jag måste göra. Det blir nästan en sport att ”överlista” den inbokade kalendern, så jag får till så många träningsrundor som möjligt.

För övrigt…
återvände jag till Uddevalla i helgen, för att gå på konserten Tusen bitar, som är på Sverigeturné med Björn Afzelius musik. Om du missade dokumentären med samma namn när den gick på bio, så visas den på SvT på långfredagen. Jag har inget emot en repris. Glad Påsk!

Heja Sverige

Att det varit skid-VM i Falun har väl ingen kunnat missa. För första gången hade jag möjlighet att uppleva några av tävlingarna på plats, vilket var en fantastisk upplevelse. Först laddade sambon och jag med ett ”träningsläger” på Orsa Grönklitt. Där kunde vi njuta av något så unikt som rejält med snö och välpreparerade spår. Nåja, träningsläger var väl att ta i, för i upplägget fanns utrymme även för middagsslummer och bokläsning. Knappast ett träningsupplägg att jämföra med Johan Olssons alltså! Men för oss var det perfekt!

 

Därefter åkte vi till Falun, där det var bokat ett 10-bäddsrum på ett vandrarhem, en bit utanför centrum. Det skall erkännas att vi vid första anblicken trodde att vi kommit fel, för det gigantiska huset visade stort behov av omvårdnad. All beundran till det entusiastiska kollektiv som drev stället. I vårt rum fanns hemmasnickrade våningssängar med likaså hemmasydda draperier och på gårdsplan stod en folkvagnsbuss med handmålade djur- och blommotiv. Som en flash-back till den 70-talsanda som var kontexten för mitt tidiga samhällsengagemang. Bara att checka in!

 

Så samlades storfamiljen bestående av söner, svärdöttrar, mera föräldrar och syskon för att tillsammans rusta oss för att bilda en stabil svensk hejarklack till lördagens skiathlon och söndagens sprinttävlingar. Rutinerade medlemmar i hejarklacken plockade fram bjällror, mössor och halsdukar och diskuterade lämplig klädsel för att stå på snö en hel dag. Vi nybörjare lyssnade och lärde, fick komplettera med mössinköp vid Lugnets skidstadion medan andra såg till att komplettera med flaggor för viftning och ansiktsprydning. Man börjar fatta!

 

Som ett lämmeltåg gick vi tillsammans med fler svenskar och galet många norrmän varvat med en och annan exotisk japan eller ryss. Vi placerade oss i Stadion medan andra tog plats utmed Lilla och Stora Mördarbacken, en utmaning att uttala för utländska reportrar. Vi var tidigt ute, vilket kan vara en poäng när 50 000 åskådare skall ta plats. Och även hejarklackar behöver värmas upp. En och annan tog nog en genväg till uppvärmning, som gjorde att den sluttande åskådarläktaren sluttade lite extra när det var dags att gå hem. Men de flesta hade fullt fokus på att följa tävlingarna, som blev riktiga rysare. Speakern växlade mellan svenska, norska, finska, engelska och tyska beroende på vem som låg i ledningen.

 

Väl hemma igen har jag kunnat njuta av fler fantastiska idrottsprestationer. Känslan blir lite extra stark, när jag tänker på hur det var att stå i det böljande havet av svenska och norska flaggor och bjällror och hoppa, så jag studsar nog fortfarande till vid skrivbordet med hörlurarna på eller i TV-soffan, fast det är en repris.

 

För övrigt avslutades VM med Sverigeflaggan i topp för det svenska skidlandslaget. Tack alla, oavsett nationalitet, som med enastående idrottsprestationer bidragit till denna folkfest!