I lördags sprang jag tillsammans med 46 500
andra Göteborgsvarvet. Egentligen hade jag slutat, men efter lördagens
upplevelse är jag glad att jag ändrade mig. Jag har egentligen aldrig varit så
mycket för att tävla, bara mått ruskigt bra av att springa ute i naturen. Men
när Uddevallabron invigdes år 2000 så gavs ett tillfälle att få springa över
bron, som aldrig skulle återkomma. Det är något visst med broar, som ger mig en
extra kick när andra mest tänker på motvind och uppförslut. Uddevallaloppet
blev mitt första halvmaraton. Ja, lite ”brogalen” är jag nog, för när
Svinesundsbron skulle invigas fem år senare, så var det dags igen. Då lyckades
jag lura med mig yngste sonen, som gjorde militärtjänst och beklagade sig över
”mesig fysträning”. Med moderlig tajming plockade jag då fram
anmälningsblanketten till Svinesundsloppet. För den ”ditlurade” sonen har det
fortsatt med både halv- och helmaror efter det.
Göteborgsvarvet sprang jag för första
gången 2006, som nyinflyttad Göteborgare. Så här långt in i krönikan kan ni
räkna ut att ett lopp som erbjöd två broar var oemotståndligt. Första året
sprang jag själv, men därefter har familjen deltagit i olika konstellationer av
löpare och hejarklack. Alla som någon gång deltagit i ett arrangemang som
detta, vet vilket dividerande som medföljer före- och efter loppet. Före
diskuteras vilken tid man siktar på, hur man lägger upp löpträningen och hur
det blir i verkligheten. I en familj ger det stora möjligheter till välriktade
gliringar blandat med glada tillrop och peppning. Efter två års uppehåll kände
jag mig osäker på formen, så trots familjepress på beräknad mål-tid, envisades
jag med att framhålla min mentala målbild; Jag vill springa Göteborgsvarvet och
känna mig stark och full av energi och JAG VILL HA ROLIGT! Veckan innan var det
INTE roligt. Jag hade hamnat i en startgrupp lång bak. ”Det skulle nog bli
mörkt innan vi var hemma.” Vädret var
kallt och blåsigt och min förväntan blandades med viss vånda, när familjen
samlades kvällen innan, för att göra den sista planeringen inför dagen D.
Men lagom till loppet vände vädret om till
perfekt löparväder. Jag slutade sura över sen starttid och sprang iväg med den mentala
målbilden för näthinnan. Det är något som händer varje gång, när jag beger mig
ut på banan genom Slottskogen och bärs fram av publik och orkestrar, där det
inte finns nån hejd på orken att heja timme efter timme, att skramla med
hemmagjorda instrument eller sträcka ut en hand att klappa i när man springer
förbi. Så det stora undret inträffade att jag faktiskt kände mig just så stark
och full av energi, som jag hade drömt om, och gissa om det var roligt!
För övrigt…
kom vi hem innan det mörknade och med
ork och lust att efter välbehövlig dusch ta cykeln ner till centrum för att njuta
av en vacker pingstafton med ett glas rosé, efterlängtad mat och förstås,
medalj på magen!
