Lite ”brogalen” är jag nog

I lördags sprang jag tillsammans med 46 500 andra Göteborgsvarvet. Egentligen hade jag slutat, men efter lördagens upplevelse är jag glad att jag ändrade mig. Jag har egentligen aldrig varit så mycket för att tävla, bara mått ruskigt bra av att springa ute i naturen. Men när Uddevallabron invigdes år 2000 så gavs ett tillfälle att få springa över bron, som aldrig skulle återkomma. Det är något visst med broar, som ger mig en extra kick när andra mest tänker på motvind och uppförslut. Uddevallaloppet blev mitt första halvmaraton. Ja, lite ”brogalen” är jag nog, för när Svinesundsbron skulle invigas fem år senare, så var det dags igen. Då lyckades jag lura med mig yngste sonen, som gjorde militärtjänst och beklagade sig över ”mesig fysträning”. Med moderlig tajming plockade jag då fram anmälningsblanketten till Svinesundsloppet. För den ”ditlurade” sonen har det fortsatt med både halv- och helmaror efter det. 

Göteborgsvarvet sprang jag för första gången 2006, som nyinflyttad Göteborgare. Så här långt in i krönikan kan ni räkna ut att ett lopp som erbjöd två broar var oemotståndligt. Första året sprang jag själv, men därefter har familjen deltagit i olika konstellationer av löpare och hejarklack. Alla som någon gång deltagit i ett arrangemang som detta, vet vilket dividerande som medföljer före- och efter loppet. Före diskuteras vilken tid man siktar på, hur man lägger upp löpträningen och hur det blir i verkligheten. I en familj ger det stora möjligheter till välriktade gliringar blandat med glada tillrop och peppning. Efter två års uppehåll kände jag mig osäker på formen, så trots familjepress på beräknad mål-tid, envisades jag med att framhålla min mentala målbild; Jag vill springa Göteborgsvarvet och känna mig stark och full av energi och JAG VILL HA ROLIGT! Veckan innan var det INTE roligt. Jag hade hamnat i en startgrupp lång bak. ”Det skulle nog bli mörkt innan vi var hemma.”  Vädret var kallt och blåsigt och min förväntan blandades med viss vånda, när familjen samlades kvällen innan, för att göra den sista planeringen inför dagen D.  

Men lagom till loppet vände vädret om till perfekt löparväder. Jag slutade sura över sen starttid och sprang iväg med den mentala målbilden för näthinnan. Det är något som händer varje gång, när jag beger mig ut på banan genom Slottskogen och bärs fram av publik och orkestrar, där det inte finns nån hejd på orken att heja timme efter timme, att skramla med hemmagjorda instrument eller sträcka ut en hand att klappa i när man springer förbi. Så det stora undret inträffade att jag faktiskt kände mig just så stark och full av energi, som jag hade drömt om, och gissa om det var roligt!  

För övrigt…

kom vi hem innan det mörknade och med ork och lust att efter välbehövlig dusch ta cykeln ner till centrum för att njuta av en vacker pingstafton med ett glas rosé, efterlängtad mat och förstås, medalj på magen!