Tid att tända ljus

Klockan är tio på förmiddagen denna söndag i oktober när vi svenskar går över till vintertid. De flesta använder nog den extra timmen till att sova, men jag vaknar som regel tidigt även om det inte är nödvändigt och alldeles oavsett vad EU har bestämt. Därför känns det som om jag redan hunnit med ett halvt dagspass när jag sätter mig ner för att skriva. Det har varit långhelg i ”farmors skrivarstuga”. Först fick ”farmorsdelen” sin dos, då Alvar 4 år, gjorde mig sällskap i trädgårdsarbete, på upptäckfärd och med övernattning. Det var en härlig invigning av något som jag hoppas skall bli en återkommande vana.

Idag är det dags för nästa invigning – av skrivarstugan. En av de saker som snurrade runt i huvudet denna tidiga morgon, var att jag inte var helt nöjd med resultatet av den dyna till pinnsoffan, som jag färdigställde igår kväll. Alla som ägnar sig åt hantverk av något slag, vet att en sådan känsla blir som en sten i skon eller i detta fall en söm. Det blir inte bättre förrän ”stenen” är borttagen och sömmen uppsprättad och åtgärdad. Därför använde jag de mörka morgontimmarna till detta och kände mig betydligt bättre till mods, när jag gav mig ut på löparrundan i ett frostigt höstlandskap där solstrålarna börjat skina på kvarstående löv och spegla sig i det stilla vattnet. Vid frukosten lyssnade jag till en intervju med längdskidåkaren Johan Olsson, som förstås också varit ute på en träningsrunda. Hans tips var att ladda ned en spellista med lugn, nästan meditativ musik och att på träningsrundan höja blicken och njuta av landskapet, inte bara ”plåga sig framåt”. Det låter helt i min smak. Jag skulle aldrig klara av att springa på ett löpband, för jag behöver naturupplevelsen och variationen för att få extra energi. Och jag behöver tanka ljus, särskilt nu när det är mörkt både när jag cyklar till och från jobbet. Det känns lite tyngre för varje år detta mörker, så jag måste bjuda till, eller bjuda motstånd om ni så vill, för att inte tyngas ned.

”Bättre tända ett ljus än förbanna mörkret” sägs det. Lätt att tillämpa i det lilla, men svårt att greppa i en värld där mörker och hat sprids, till synes starkare än det goda ibland. Hat och misskreditering präglar presidentvalet i USA. Det är svårt att förstå det politiska klimat som möjliggör detta och jag oroar mig för dess innebörd, oavsett valutgång. Det är som ett krig, som ju aldrig har några riktiga ”vinnare.” Även om freden kommer som en seger, så finns inte minst de mentala såren kvar. Så även om inte Donald Trump blir president, så har miljontals människor lagt sina röster på ett budskap som snarare bygger murar än tillit. Och precis som i all mänsklig samvaro tar det tid att bygga tillit, men sorgligt snabbt att rasera.

För övrigt… så tände jag igår det första ljuset på graven. Idag vill jag tända ett ljus för alla som lever och kämpar i det stora och lilla. Ett  ljus för kärlek, hopp och tillit. Det behövs!

Äntligen!

Drömmen om ett fritidsboende i mina gamla hemtrakter i Ljungskile, nära barn och barnbarn, har äntligen blivit av på riktigt. Från köp till tillträde var det över fyra månader, så det kändes lite overkligt ett tag. Men på samma sätt som det är en vits med att en graviditet tar lite tid, så att man som väntande förälder hinner förbereda sig, har väntans tider för oss kommit väl till pass. Gamla möbler har köpts in eller plockats fram, och garaget har varit snickarverkstad under lång tid. Barnen har bidragit med sådant de fått över och jag har tackat och tagit emot. På flyttdagen var hela familjen involverad. Vuxna som kånkade och bar och barn som upptäckte nya möjligheter för lek och äventyr, glädje och förväntan, stoj och stim och mat som dukades fram på plastservisen i picknickväskan. Jag kände mig omtumlad, lite pirrig men väldigt lycklig och nöjd!

Första morgonen i nya huset återtog jag delar av min gamla löparrunda längst med vattnet och kunde inte motstå impulsen att göra en avstickare och prata några ord med barnbarnen, mitt i morgongröten. Bara för känslan att det nu var möjligt. Vi kunde även ta en paus i fixandet för att följa med Alvar, fyra år till förskolan, som hade öppet hus. Nära och spontant! Precis vad jag hoppats på och längtat efter. Visst har vi jobbat intensivt med målning, tapetsering och allt annat som skall göras, men det viktigaste av allt är att detta skall vara en plats för avkoppling och lek, både för stora och små.

Jag blev så lycklig när jag upptäckte att det i bodarnas många skåp och lådor hade de gamla ägarna lämnat kvar olika ”skatter”. När mina pojkar var små älskade de att leka i en sådan bod hemma hos sin mormor. Det gällde att packa ner kläder för olja och rost, men oj vad roligt de hade! Så jag hoppas att ”farmors bodar” skall bli roliga lekplatser. Igår när Alvar och jag gick på upptäcksfärd på tomten upptäckte han att man kunde kila in under husen. Även där fanns det gott om ”skatter, i lagom höjd för en nyfiken 4-åring. Själv längtar jag efter att få gå på skattjakt i den vildvuxna trädgården. Inte minst att så här i hösttider gräva upp och flytta perenner. Den ”leken” kan jag roa mig med länge!  

Detta kan bli ett hus för många olika ändamål, men ett sådant har varit att det skall bli en plats där jag kan dra mig undan alldeles ensam för att skriva. Projektet har därför haft arbetsnamnet ”farmors skrivarstuga”. Nu är skrivbordet på plats vid fönstret, med utsikt över Havstensfjorden, ännu oinvigd, men bara tanken på min skrivarvrå som en lustfylld möjlighet gör mig lycklig.

För övrigt… så ligger Swede Hollow just nu på mitt nattygsbord. Den skildrar en annan historia om svenska Amerikaemigranter, än den vi brukar få höra. En historia som upprepar sig idag, fast nu är det vi som kan ta emot. Tänkvärt med perspektivbyte!