Tid att tända ljus

Klockan är tio på förmiddagen denna söndag i oktober när vi svenskar går över till vintertid. De flesta använder nog den extra timmen till att sova, men jag vaknar som regel tidigt även om det inte är nödvändigt och alldeles oavsett vad EU har bestämt. Därför känns det som om jag redan hunnit med ett halvt dagspass när jag sätter mig ner för att skriva. Det har varit långhelg i ”farmors skrivarstuga”. Först fick ”farmorsdelen” sin dos, då Alvar 4 år, gjorde mig sällskap i trädgårdsarbete, på upptäckfärd och med övernattning. Det var en härlig invigning av något som jag hoppas skall bli en återkommande vana.

Idag är det dags för nästa invigning – av skrivarstugan. En av de saker som snurrade runt i huvudet denna tidiga morgon, var att jag inte var helt nöjd med resultatet av den dyna till pinnsoffan, som jag färdigställde igår kväll. Alla som ägnar sig åt hantverk av något slag, vet att en sådan känsla blir som en sten i skon eller i detta fall en söm. Det blir inte bättre förrän ”stenen” är borttagen och sömmen uppsprättad och åtgärdad. Därför använde jag de mörka morgontimmarna till detta och kände mig betydligt bättre till mods, när jag gav mig ut på löparrundan i ett frostigt höstlandskap där solstrålarna börjat skina på kvarstående löv och spegla sig i det stilla vattnet. Vid frukosten lyssnade jag till en intervju med längdskidåkaren Johan Olsson, som förstås också varit ute på en träningsrunda. Hans tips var att ladda ned en spellista med lugn, nästan meditativ musik och att på träningsrundan höja blicken och njuta av landskapet, inte bara ”plåga sig framåt”. Det låter helt i min smak. Jag skulle aldrig klara av att springa på ett löpband, för jag behöver naturupplevelsen och variationen för att få extra energi. Och jag behöver tanka ljus, särskilt nu när det är mörkt både när jag cyklar till och från jobbet. Det känns lite tyngre för varje år detta mörker, så jag måste bjuda till, eller bjuda motstånd om ni så vill, för att inte tyngas ned.

”Bättre tända ett ljus än förbanna mörkret” sägs det. Lätt att tillämpa i det lilla, men svårt att greppa i en värld där mörker och hat sprids, till synes starkare än det goda ibland. Hat och misskreditering präglar presidentvalet i USA. Det är svårt att förstå det politiska klimat som möjliggör detta och jag oroar mig för dess innebörd, oavsett valutgång. Det är som ett krig, som ju aldrig har några riktiga ”vinnare.” Även om freden kommer som en seger, så finns inte minst de mentala såren kvar. Så även om inte Donald Trump blir president, så har miljontals människor lagt sina röster på ett budskap som snarare bygger murar än tillit. Och precis som i all mänsklig samvaro tar det tid att bygga tillit, men sorgligt snabbt att rasera.

För övrigt… så tände jag igår det första ljuset på graven. Idag vill jag tända ett ljus för alla som lever och kämpar i det stora och lilla. Ett  ljus för kärlek, hopp och tillit. Det behövs!