En hyllning till det nära och enkla

Vi är halvvägs in i mars när jag sätter mig ner för att skriva den sista krönikan i denna tidning. Många krönikor har det blivit genom åren för Kungsbacka Posten först och senare Kungsbacka Nytt, med tema som pendlat mellan stort och smått. Kanske mest ”smått” om man med det menar att det handlat om nära relationer och vardagssituationer, snarare än de riktigt stora samhällsfrågorna. Men ofta är det just den ”nära världen” som vi inser betyder allra mest, när vi av olika skäl tvingas att reflektera över vad som är riktigt viktigt i livet. Så jag står för det. När jag började skriva krönikor var jag nyinflyttad till Kungsbacka och gav mig glatt ut på expeditioner för att upptäcka olika smultronställen, via cykeln, eller när jag varierade mina löparrundor. Och kanske är det just fascinationen inför naturupplevelser i kombination med någon fysisk aktivitet, som jag återkommit till allra oftast. Små enkla nöjen som får mig att må bra.

Så är det även nu, när jag njutit av en solig helg i skrivarstugan, med tillhörande promenader, löparrundor och till och med lite trädgårdsarbete. Även om det är tidigt på våren, så kan man ju alltid gå runt med sekatören och rensa bort lite gammalt och visset. Fantisera om hur det kommer att se ut när allt tar fart och växer. För nu har jag ju även en ny trädgård att gå på upptäckarfärd i, så det skall bli så spännande att se vad som kommer upp denna första vår i ”farmors skrivarstuga”. Till de spirande vårkänslorna hör även att pilla ner de första fröerna i små krukor med såjord och ställa med plast över i ett soligt fönster. Att då och då titta till dem och till slut upptäcka att några tagit täten och börjat växa. Förra helgen skördade jag de sista purjolökarna direkt från kökslandet till fisksoppan. Lagom till Vasaloppets målgång kalasade vi på julens sista lussekatter och lite senare var det dags att skola om vårens första plantor. Cirkeln är sluten, eller processen pågår snarare. Det är väl detta som är så trösterikt med naturen. Mycket kan ändra sig i våra liv, både arbetsmässigt och privat, men årstiderna avlöser varandra och naturen fortsätter sitt kretslopp som om inget hänt.

Inför sommaren finns ännu inga resplaner, utan jag känner mig som tjuren Ferdinand, om än lite mer rörlig kanske. Att få gå runt och ”skrota” i dessa båda trädgårdar och att utan särskild planering kunna umgås med mina barnbarn, springa, bada eller hänga cyklarna bak på bilen och göra en utflykt till något smultronställe i Halland eller Bohuslän.- Det fyller mitt hjärta med förnöjsamhet och vardagslycka. Nöjd över att min dröm gått i uppfyllelse, så nu vill jag helt enkelt bara njuta av det!

För övrigt… har jag denna helg också fått rå om mitt minsta barnbarn Iris, som snart är ett år, utan mor, far eller storebror. Han anser sig nog annars, med viss rätt, ha ”första tjing”. Så det är bra med lite ”egentid” med varje barn ibland, även om damen ifråga var lite skeptisk till hela arrangemanget inledningsvis. Så farmor får jobba på det helt enkelt!