Urban nyodlarglädje

Igår åt jag lunch med några unga män och kvinnor, som jag inte känner så väl, men träffar ibland. Medan jag samtalade med min bordsgranne noterade jag att två andra hade mycket gemensamt att prata om. Jag snappade upp ord som pallkragar, odlingslotter och lekplats och kunde förstås inte låta bli att fråga om deras gemensamma nämnare. Det visade sig att de var grannar i samma, lite nedslitna område, i utkanten av Göteborg. Om fastighetsägarnas engagemang för yttermiljön var sparsam, så var de unga hyresgästernas entusiasm desto större. Småbarnspappan beskrev sitt boende med ett antal höghus, en parkeringsplats i mitten och en lekplats lite utanför. Trots vår olikhet i ålder och familjesituation, så hann jag tänka samma tanke innan han sa det till synes självklara. Varför inte placera lekplatsen i mitten istället, så kan ungarna lockas ut att leka av att det är liv och rörelse och man kan skapa en mötesplats för de boende, oavsett ålder. Parkeringen kan istället vara placerad utanför. Tror ni att det blev så? Nej, knappast, men en delseger var ändå att en bit av parkeringen skulle göras om till lekplats. Rom byggdes inte på en dag, men man byggde en bit varje dag!

Processen runt odlingslotten har jag kunnat följa via en ung arbetskamrat som delar en stor odlarglädje med sin sambo och nu även grannar i samma område. Detta är ett led i projekt ”stadsjord”, där många goda krafter slagit sig samman i ett kunskapscentrum för att inspirera till odling, lokal mat och samverkan i sitt kvarter. I stadsjords programförklaring kan man läsa att ”de vill skapa en nygammal hållbarhetskultur och bygger mötesplatser för människor av alla sorter som vill vara med och göra kvarteret litet blommigare, roligare, varmare och mer hållbart”. Jag kan inte annat än le och hålla med! Min kollega har berättat hur de bildat en odlarförening och i god nybyggaranda provat sig fram, lärt av varandra och på köpet lärt känna grannar som de kanske inte ens har hälsat på förut. De har inte bara tagit en bit odlingsmark i bruk, utan även återtagit en bit kollektivt inflytande över sin närmiljö, tänker jag.

Åter till lunchkamraterna, som kunde berätta om sina planer på att förändra olika delar av sitt ”hemma” och bilda en bostadsrättsförening, för att än mer kunna påverka boendemiljön för sina familjer och grannar. ”Oj, det är lite av 70-tal över detta”, kommenterade en annan runt lunchbordet. Ja, det verkar som om det mitt i dagens individualistiska samhälle också växer en lust till kollektivt ansvar, en önskan att bry sig inte bara av egenintresse, utan också för att värna om den miljö som har betydelse för så oändligt många fler, både nu och lång tid framåt. Det gjorde mig så oändligt glad!

 För övrigt…

känner jag mig som vid en överburen graviditet, där jag varje dag väntar på att vattnet skall gå, i form av ett värmande vårregn som tinar jorden och gör luften varm. Jag är beredd!