Det är gästerna som gör festen

Min väninna citerade Sveriges meste festfixare Micael Bindefeld, och hade för egen del kommit fram till samma slutsats. Hellre enkel mat, men rätt blandning av gäster, som ser till att de själva och andra trivs. Allt behöver inte vara så perfekt. Ibland blir de spontana festerna de allra mest lyckade. Jag håller med! Som festfixare är jag allt annat än perfekt, men jag tror att våra gäster, vare sig det är familjen eller goda vänner, känner att värden och värdinnan trivs när huset fylls av prat och skratt. Ibland passar det bäst att ordna något enkelt att äta, men oftast finner jag en äkta glädje i att lägga ned extra omsorg även i matförberedelserna. Det är roligt att tänka ut vad som kan passa just för de gäster vi väntar, och jag vill gärna prova nya recept. Med skiftande resultat, men oförtröttlig attityd; att det är just på sina vänner och sin familj man skall våga misslyckas.

På påskdagen var en stor del av familjen samlad och därmed var förutsättningarna för en lyckad fest som bäst. Vädret var dessutom på sitt allra bästa festhumör, så vi enades om utesittning. I en tidning hade jag hittat ett recept på getostfylld lammfilé med citronbönor och sparrisbroccoli. Till det gjorde vi hasselbackspotatis och från TV tog jag receptet till en chokladkaka med knäckig smörkola, nötter & havssalt. Lätt som en plätt, såg det ut på TV, men verkligheten var något annat.  Grönsakerna blev heller inte som jag tänkt mig, men jag väljer att glädja mig åt att resten var superlyckat och att faten länsades med god aptit. Attityden jag tidigare refererade till, innebär att jag snart kommer att göra samma meny, nu när jag vet vad jag skall göra annorlunda. För att sen återigen kasta mig ut i det okända, stärkt av tesen att våga prova nytt, när jag är omgiven av välvilja. 

 

Men om jag tänker tillbaks på vårt påskkalas, så är det helt andra minnen som fyller mitt hjärta med värme och får mig att spricka ut i ett stort leende. För där har Bindefeld helt rätt, det är gästerna som gör festen. I det här fallet de allra minsta! Jag ler när jag ser lilla Tyra, snart två år, sitta mitt i odlingsbädden och koncentrerat gräva, medan kvällssolen silar genom de späda björklöven, för att slutligen landa i hennes blonda lockar. Eller när hon och Alvar, ett och ett halvt, kommer på att man kan pussas, och det blir en rolig lek som ger applåder. Igen och igen! Så går kvällen alltför fort med avslappnat prat och avbrott för upptåg och ett och annat trix för att hålla humöret uppe på de minsta, trots att kvällen är sen. Det var ett härligt kalas!

För övrigt… kom min kompis Greta, 90+ och hängiven trädgårdsvän precis som jag, över med en Lewisia, som hon tänkt skulle passa bra vid stenpartiet intill växthuset. Hon hade även med en bild av hur den blommade så praktfullt i hennes trädgård en gång. Nu har Lewisian fått en hedersplats och gåvan med all sin omtanke blir till ännu ett soligt påskminne.