Lusten att träna

Svenskarna är enligt Europabarometern bäst i Europa på att motionera. Som åskådare av Göteborgsvarvet förra helgen, är det lätt att hålla med. Från bästa spanläget hade vi utsikt mot startlinjen och kunde följa den orm av löpare, som med jämna mellanrum lyssnade till startskottet och sprang ut genom Slottskogen mot de 21 respektfulla kilometrarna. Åldrarna varierade, liksom stilarna. Kvinnornas andel ökar stadigt och är nu uppe i 35 procent. Men varför väljer så många att motionera? Vad är det som driver oss? Svaret är nog, som med så mycket annat; olika. Riksidrottsförbundet har undersökt svenskarnas idrottsvanor och konstaterar att motivet kan skilja, framförallt mellan olika åldrar. Enligt dem är det främsta skälet för äldre att hålla sig i form, medan de yngre motionerar för att det är roligt. Jag är nog lite på tvärs med statistiken, för jag sällar mig till dem som i första hand menar att det skall vara lustfyllt att träna. 

Ett exempel på det är min inställning till Göteborgsvarvet. Jag har hunnit springa fem Göteborgsvarv sedan jag flyttade till Göteborgsregionen 2008. När jag tränat inför Varvet har jag haft en mental bild av hur det skall kännas i kroppen när jag springer de 21 kilometrarna. Jag vill känna mig stark och full av energi och kunna njuta av den folkfest som Göteborgsvarvet innebär. Vid två tillfällen har jag fått avstå från att starta på grund av egen eller anhörigs skada/sjukdom, men de två senaste åren har jag valt att avstå. Skälet var att jag kände mig pressad av att nå upp till den volym löpträning som behövs för att nå min mentala bild.  Men det är med mig som med många rökare som slutar, men garderar sig med att säga; ”Jag gör bara ett uppehåll!” Hur många gånger har jag inte varit en knapptryckning bort från anmälan, men när jag stod i publiken i lördags kände jag att nu kan jag inte motivera mig till att avstå längre. Det är så tråååkigt att inte springa! Så jag ombeslutar mig. 

Kanske blev jag lite extra peppad av att följa en av mina söner, som i år sprang för åttonde gången och lyckades med personbästa. Den allra största segern är dock att han kommit i sådan fin form igen efter att för drygt två månader sedan blivit allvarligt sjuk i diabetes typ 1. Så mammahjärtat fylls förstås av glädje och tacksamhet för att han nu mår så bra, men också av beundran för den starka vilja som har drivit honom att komma tillbaks till ett aktivt liv med en hel del träning och ett arbete med hög puls. Så kan han fixa detta, så skall väl inte morsan ”banga ur”? Men det skall kul också, så det är bäst jag ligger i och tränar! e annat säga än att det känns bra. Ja väldigt bra faktiskt. Så om någon trodde att man inte kan leva ett aktivt liv med mycket träning och hårt jobb som diabetiker, tänk om.

För övrigt… är det ju ett annat varv som är på upplopp just nu och går i mål på söndag. Då det är val till Europaparlamentet. Av många ansett som ett anonymt val. Det gäller även mig, men en sak är jag säker på – att EU har stor påverkan på vår vardag. Så jag tänker i vart fall rösta!