Det kan göras olika

Det är adventstid, en tid av förväntan för barn och barnsliga vuxna. Jag tillhör helt klart den sistnämnda kategorin. Men jag kan behöva lite hjälp på vägen ibland för att inte fastna i ”måstetänk” och ”gråvädersdepp”. En treårig lekkamrat är definitivt till hjälp att fokusera på det som känns lustfullt och mysigt. Som att baka lussekatter med Alvar, som med perfekt precision trycker ner russin i ”svängarna” och stoppar ännu fler i munnen. Vad gör det att vissa lussekatter smakar mjöl och antar formationer som inte går att finna i min traditionella julbok, eller att min hjälpreda mest har fokus på att äta pepparkaksdeg? Det är ändå när jag befinner mig mitt i stöket som känslan av vardagslycka och julförväntan kommer. En känsla som förstärks av att vi plockat fram Pettsons jul, och läst den morgon, middag och kväll under Alvars besök. När Findus otåligt står och hoppar, så är han precis lika underbar som en energisk treåring.

Denna första helg i advent innehöll även ett besök i Äskhults by, där det var julmarknad. Tidigare år har jag besökt och uppskattat Tjolöholms julmarknad, men detta var nästan ännu mysigare, i det lilla formatet. Och när Alvar tillsammans med andra barn fick hoppa från ”höskullen” ner i den mjuka halmen, så var lyckan fullkomlig! På söndagen besökte vi julmarknaden på Kungsbacka torg och gjorde vad vi kunde för att hålla värmen genom att dansa små grodorna mellan julgranen och isbanan. Tappra föreningsledare gjorde vad de kunde för att skapa den julstämning som vädret vägrar bidra med. Ibland får man kämpa lite extra helt enkelt.

Den andra helgen i advent åkte jag istället iväg till Växjö, för att umgås med mitt andra barnbarn Edgar. Vinden ven och regnet smattrade mot rutan, men återigen fick jag hjälp av en härlig lekkamrat att fokusera på livets väsentligheter. Är man 5 månader och precis har upptäckt händer och fötter som lekkamrater, så är vädret tämligen ointressant.  Jag gör vad jag kan för att upptäcka världen ur Edgars perspektiv. Det är en ömtålig och värdefull färskvara, som bara finns här och nu. Nästa gång vi träffas är det jul, och då har han säkert helt nya färdigheter att visa upp gång på gång.

I veckan bänkade vi oss för Helena Bergströms senastejulfilm. En skruvad historia som sätter fingret på vår ständiga strävan efter den ”perfekta familjejulen”, fastän de flesta familjer ser helt annorlunda ut idag än de gjorde i Elsa Beskows barnböcker. När vi skrattar gott åt det överdrivna och lätt absurda på bioduken, så skrattar vi samtidigt åt våra egna schabloner. Humor kan hjälpa till att skapa lite välbehövlig distans till oss själva och våra förväntningar.

För övrigt… så tror jag på samma förhållningssätt till julfirande som julbak med en treåring. Gärna lite udda formationer och stökiga bänkar, bara det är lustfylld gemenskap. God Jul!

Vad vore livet utan böcker?

Jag är en bokslukare. Det är en gåva att mitt i vardagen kunna växla över till en fiktiv värld. Ofta har jag flera böcker igång samtidigt. Det innebär att jag kan växla mellan olika världar på nolltid, utan onödig restid eller klimatpåverkan. På pendeln hem från jobbet switchar jag över från jobbfokus till den bok som för tillfället finns i min I-pad. När andra passerar Kållered befinner jag mig på gränsen mot Norge tillsammans med Johanne Lauritzen, som tjänstgör för Hjemmefronten. Det är 1940-tal och jag läser Blå stjärnan, den fjärde delen i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. En eloge till Kungsbacka biblioteks relativt rika sortiment av E-böcker.

För att byta perspektiv finns det ett ordspråk som säger att man ibland skall ”vandra i någon annans mockasiner". Just nu promenerar jag kring i Berlin i ett par gula skor. Skorna ägs av Arne Murberg som på sin fars dödsbädd fått uppgiften att leta reda på sin mor. Nu är Arne runt 30 år, så det är sannerligen på tiden. Både att träffa sin mamma, men kanske ännu mer att pröva sina vingar. Arne dök på en sten som ung, klarade sig bra fysiskt, men är lite "långsam i tanken", som Håkan Nesser så respektfullt uttrycker det. Det är en lite skruvad historia, med det finurliga språk, som är Nessers signum. Men Elva dagar i Berlin är också en hoppfull berättelse om att växa och utvecklas, lite på avstånd från välmenad omsorg. Ren empowerment, tänker jag med mina ”hälsoglasögon”.

Denna bok är en av 55 nyutkomna böcker som ingår i en ”bokcirkeln”. Det är något visst med att få läsa helt nyutkomna böcker. När jag en gång arbetade i en bokhandel njöt jag av att i förväg få läsa någon av de nya titlar som kom som kartonnage. Den bok jag valde allra först denna säsong av Låna & Läs var Fredrik Reinfeldts Halvvägs. För de som läser den i förhoppningen att hitta intrikata detaljer om f.d. kollegor blir boken en besvikelse. Men om du vill veta mer om det som hände bakom kulisserna under en lång period fram till dagens parlamentariska läge i Sverige, så är det spännande nutidshistoria. Sakligt, men inte utan humor och med en språklig omsorg, som jag uppskattar som läsare. Och lite roligt var det ändå med historien om hur Reinfeldt förhandlade med Maud Olofsson, som på grund av ryggskott intog ryggläge på golvet. Även politiker är ett hängivet och envist släkte. Det vet jag av egen erfarenhet. Utöver detta är jag med i två privata "bokcirklar", där vi turas om att välja en bok att läsa för att sedan diskutera den tillsammans. Det ger mig tillfälle att läsa titlar, som jag annars kanske hade missat. Och det är härligt att få dela upplevelsen av en bok som berör. Vad vore livet utan böcker?

För övrigt…
så gläder jag mig över att ha anledning att läsa barnböcker igen. I helgen kunde jag ge en ny Pettsonbok till mitt barnbarn som fyllde tre år. Denna har vi hunnit läsa flera gånger nu och jag vet ärligt talat inte vem som är mest förtjust, farmor eller Alvar.

Vilka är dina drivkrafter?

Som nyinflyttad Kungsbackabo, letade jag efter bra stigar för terränglöpning. Sonen höll på med Klassikern och jag skulle göra honom sällskap i Lidingöloppet. Jag var bortskämd med att kunna springa rakt ut i Delsjöterrängen och välja spår av varierande karaktär och längd. Nu fick jag istället kombinera kortare rundor i Fors, Varla- och Kungsbackaskogen med transportsträckor däremellan. Lidingöloppets tre mil långa terrängbana med omväxlande och vacker natur imponerade, och det var en upplevelse med positiv eftersmak. Ändå kom det att dröja sex år till jag kom på tanken att prova på nytt. Sonen hade nyss blivit far och hade viktigare saker för sig. Så vad fick då farmor 60 + till att vilja springa tre mil i terräng högst frivilligt?

För mig har löpning alltid handlat om en kombination av naturupplevelse och känsla av att bäras fram av kraft och energi. Därför var min mentala målbild att kunna följa min grupps tempo, njuta av den vackra naturen och gärna ha lite överskott till att ta i extra sista milen. Före loppet fick jag tummen upp per MMS av minsta barnbarnet, så jag sprang på lätta och starka farmors-ben, kämpade förstås, men njöt samtidigt av en strålande septemberdag där det ibland doftade svamp och skog. Att detta var möjligt fyllde mig med lycka och tacksamhet.

På ett sätt kan man säga att jag använder löpningen som min egen ”hälsokontroll”. Hälsa kan definieras på många sätt. För mig handlar hälsa om att må bra, vilket förstås har olika innebörd för oss alla, och att ha resurser till att både ta sig an de utmaningar vi ställs inför, men också att kunna uppnå våra personliga mål. Mina många löparrundor hjälper mig att sortera små och stora svårigheter och öppna upp för nya tankar om vad som är önskvärt och möjligt. Av de 85 krönikor som jag hunnit skriva sedan jag flyttade hit, har de allra flesta startat med en tidig löparrunda, där en möjlig tråd dykt upp i nötandet mot marken och det osorterade flödet av tankar. Vart tråden bär vet jag först efteråt.

Att nå dina personliga mål, är egentligen ganska listigt uttryckt. Det handlar inte om att alla skall bestiga Mount Everest, eller springa Lidingöloppet heller för den delen. Nej, det handlar snarare om att plocka fram den dröm som kanske legat och slumrat, eller funnits med som en historia ”en gång skall jag”, till att omsättas till något som både är önskvärt och möjligt för mig. Och att sedan hitta vägen dit utifrån det som är min främsta drivkraft. Så både målet och vägen dit är personlig, men det kan behövas ett överskott för att det skall bli verklighet. Hälsa kan ses som ett sådant överskott.

För övrigt fick jag en pratstund nyss med min granne på 90+ som var på promenad iklädd härligt rödrutiga höstbyxor och matchande basker. Med beundransvärd envishet och numera rullatorn som stöd, tar hon så ofta hon kan små rundor i närmiljön. Ett annat exempel på en människas starka drivkrafter. Hon borde också få en medalj!

Mina kängor och jag

Redan när jag knyter på mig de väl ingångna vandringskängorna sprider sig en känsla av välbehag. Det är som att återförenas med en kär gammal vän. Nu har mina kängor och jag varit ute på ett litet höstäventyr tillsammans med sambon och ytterligare fyra ”kängpar”. För att slipa formen hade vi söndagen innan haft en ”prewalking” på Herrestadfjället. Nu hoppades vi på att bestiga Sveriges högsta berg, Kebnekaise. Via nattåg och buss hade vi tagit oss till Nikkaloukta, för vidare vandring mot Kebnekaise, där vi bokat in oss för fyra nätter och tre vandringsdagar. Redan på första vandringen visade sambons och ytterligare ett par trotjänarkängor allvarliga ålderstecken. Illavarslande, men tanke på morgondagens planerade toppbestigning, men med lim, silvertejp och hyrkängor var vi rustade igen. Tidig avfärd i skapligt väder, som förstås kan ändra sig många gånger, knallade vi iväg i gott mod. En toppbestigning till Kebnekaise kan göras två vägar. Via en guide kan man ta en östlig sträckning som är kortare men innehåller mer klättring och en etapp över Björlings glaciär. Den västra rutten, som vi skulle ta, var längre och framförallt med fler höjdmeter. Man går upp och ner och så upp igen, och förstås samma väg tillbaks. Det tar på krafterna både fysiskt och mentalt, men vi var laddade. 

Redan kvällen innan hade vi i dambastun lyssnat till olika berättelser från dagens topp- bestigningar. Det påminde lite om de självinbjudna förlossningsberättelser som man som gravid kvinna kan drabbas av. Någon hade gått på nio timmar, ”men då åt vi förstås bara en bar på vägen”. Vårt upplägg innehöll självklart pauser där vi njöt av såväl kaffetår som utsikt och varandras sällskap. Men ytterst handlar det om att streta på och bestiga sten för sten. Mot slutet låg dimman tät och den sista biten över glaciären upp mot toppen kändes lätt surrealistisk. Blåst, hagel och på sin höjd några meters sikt, gjorde att jag knappt fattade att jag kommit till toppen. För den höjdrädde var det kanske lika bra. Några vandringsdagar senare kunde vi i klar väderlek titta upp mot toppen och se det stup, som vi tidigare bara anat. Efter den obligatoriska fotograferingen, var det dags att börja vandringen nedåt. Nu visste vi vad vi hade framför oss och därtill hade vädret svängt så att regn, dimma och senare kraftiga kastvindar gjorde oss sällskap. Men steg för steg så tog vi oss ned och efter drygt elva timmar kunde vi snöra av oss kängorna och dunka varandra i ryggen för ett gott lagarbete. Nöjda! Resterande vandringsdagar ägnades åt mer stillsam vandring för att utforska jättegrytor och fjällflora längst med älven eller vandra på stigen genom den vackra Tarfaladalen. På hemvägen planerade vi för nästa vandring. 

För övrigt…

fick de båda utslitna paren med vandringskängor en sista vila i Nikkaloukta. Det kändes som ett värdigt slut, för gamla älskade trotjänare. Mina kängor och jag är ännu ett team.

Guldstjärna till Kattegattleden och Kungsbackaskogens lekplats

Sommaren 2015 blir knappast ihågkommen för dess salta bad och ljumna kvällar, så hur vill jag summera årets semester, när jag nu återgår till arbete och vardagslunk? Ett återkommande tema har varit tid tillsammans med egna och ”bonusbarnbarn”. Sommaren startade bra, när mitt barnbarn nummer två, Edgar, gjorde entré. Om jag skulle försöka att sätta ord på känslan av att bli förunnat ett barnbarn, så är det förälskelse, det vill säga en känsla så stark att man fullkomligt glömmer bort ”sans och vett”. Med andra ord, helt underbart! Med Edgars kusin Alvar, snart tre år, har jag denna sommar kastat mig ut i härliga fantasier. Vi leker flygplan från var sin fåtölj, när regnet står som spön i backen och tältlägret under trappan blir även till ett sjukhus, där både farmödrar och isbjörnar kan kureras snabbt och lätt. Min farfar, som bodde i samma hus som vårt när jag var barn, hade en härlig fantasi och bjöd in oss barn i ”sina lekar”. Kanske har jag ärvt hans barnslighet, men det behövs roliga lekkamrater för att locka fram barnjaget, och det har jag flera som tur är! 

Kattegattleden har ju invigts denna sommar. Sambon och jag hade tidigare i sommar prövat en sträcka mellan Åsa och Väröbacka. Nu lastade vi cyklarna på Öresundståget och reste till Helsingborg för att starta där leden börjar i söder och jobba oss uppåt, så långt tid och lust bar. På tåget ner mot Skåne var det fler cyklister som tänkt samma tanke och tillsammans med övriga passagerare med barnvagnar och annan packning, blev situationen snart lätt kaotisk. Alla kom inte med helt enkelt, så kanske får det vara ett medskick till huvudmannen för Kattegattleden, att bättre samordna med Öresundståget, så att man kan kombinera cykel och tåg på ett flexibelt sätt.  

Från Helsingborg cyklade vi upp längst med kusten mot Höganäs och Kullahalvön. Där besökte vi även en vingård, övernattade på ett charmigt Bed & Breakfast och åt middag på ett gästgiveri från 1700-talet. Nästa dag fortsatte vi mot Ängelholm och runt Bjärehalvön. Både dessa halvöar är gudomligt vackra, inte minst längst kusten, där Kattegattleden går till allra största delen. Att cykla innebär tid att uppleva naturen med alla sinnen och med Kattegattledens speciella sträckning, ges det tillfälle att dröja sig kvar intill vattenbrynet mil efter mil. Det är en ynnest, som du som bilist inte har en chans att få uppleva, tänkte jag lite kaxigt. De två första dagarna blåste det kraftigt, så när vi pustade ut i Halmstad kände vi oss helt genomblåsta, men nästa dag var det vindstilla och perfekt cykelväder, när vi cyklade mot Falkenberg för att därifrån ta tåget tillbaks. En guldstjärna till dem som gjort detta projekt möjligt!  

För övrigt… så avslutades semestern som den började med mera barnbarn. Återigen blev det ett besök på Kungsbackaskogens lekplats, som bland annat upprustats med ett härligt sjörövarskepp. Min andra guldstjärna går till dem som iordningställt lekplatsen med känsla för både natur och barn.

Lite ”brogalen” är jag nog

I lördags sprang jag tillsammans med 46 500 andra Göteborgsvarvet. Egentligen hade jag slutat, men efter lördagens upplevelse är jag glad att jag ändrade mig. Jag har egentligen aldrig varit så mycket för att tävla, bara mått ruskigt bra av att springa ute i naturen. Men när Uddevallabron invigdes år 2000 så gavs ett tillfälle att få springa över bron, som aldrig skulle återkomma. Det är något visst med broar, som ger mig en extra kick när andra mest tänker på motvind och uppförslut. Uddevallaloppet blev mitt första halvmaraton. Ja, lite ”brogalen” är jag nog, för när Svinesundsbron skulle invigas fem år senare, så var det dags igen. Då lyckades jag lura med mig yngste sonen, som gjorde militärtjänst och beklagade sig över ”mesig fysträning”. Med moderlig tajming plockade jag då fram anmälningsblanketten till Svinesundsloppet. För den ”ditlurade” sonen har det fortsatt med både halv- och helmaror efter det. 

Göteborgsvarvet sprang jag för första gången 2006, som nyinflyttad Göteborgare. Så här långt in i krönikan kan ni räkna ut att ett lopp som erbjöd två broar var oemotståndligt. Första året sprang jag själv, men därefter har familjen deltagit i olika konstellationer av löpare och hejarklack. Alla som någon gång deltagit i ett arrangemang som detta, vet vilket dividerande som medföljer före- och efter loppet. Före diskuteras vilken tid man siktar på, hur man lägger upp löpträningen och hur det blir i verkligheten. I en familj ger det stora möjligheter till välriktade gliringar blandat med glada tillrop och peppning. Efter två års uppehåll kände jag mig osäker på formen, så trots familjepress på beräknad mål-tid, envisades jag med att framhålla min mentala målbild; Jag vill springa Göteborgsvarvet och känna mig stark och full av energi och JAG VILL HA ROLIGT! Veckan innan var det INTE roligt. Jag hade hamnat i en startgrupp lång bak. ”Det skulle nog bli mörkt innan vi var hemma.”  Vädret var kallt och blåsigt och min förväntan blandades med viss vånda, när familjen samlades kvällen innan, för att göra den sista planeringen inför dagen D.  

Men lagom till loppet vände vädret om till perfekt löparväder. Jag slutade sura över sen starttid och sprang iväg med den mentala målbilden för näthinnan. Det är något som händer varje gång, när jag beger mig ut på banan genom Slottskogen och bärs fram av publik och orkestrar, där det inte finns nån hejd på orken att heja timme efter timme, att skramla med hemmagjorda instrument eller sträcka ut en hand att klappa i när man springer förbi. Så det stora undret inträffade att jag faktiskt kände mig just så stark och full av energi, som jag hade drömt om, och gissa om det var roligt!  

För övrigt…

kom vi hem innan det mörknade och med ork och lust att efter välbehövlig dusch ta cykeln ner till centrum för att njuta av en vacker pingstafton med ett glas rosé, efterlängtad mat och förstås, medalj på magen!

 

Ett folkligt engagemang för Kungsbacka innerstad

Jag läste i tidningen att tidigare centrumledare lanserat en idé om att använda s.k. crowdfunding/folkfinansiering för att mobilisera pengar och engagemang för ett innerstadsevent i Kungsbacka i slutet av sommaren. Väl värt att pröva! Jag vill gärna dela med mig av ett gott exempel på ett liknande upplägg, långt före begreppet crowdfunding fanns på min karta. Den gamla södra infarten till Uddevalla är vacker där den slingrar sig längst med berget och med utsikt över vattnet och Uddevallabron. Men det var helt livsfarligt att cykla eller gå samtidigt med biltrafiken. Därför fanns det vilda planer på att bygga en bro längst med vattnet på utsidan av berget och på så vis få till en strandpromenad från centrum ut till badorten Gustavsberg.
Men visioner kostar och det var många olyckskorpar som kraxade ”Det kommer aaaldrig att gå”. Men man startade en mobilisering där man började sälja andelar i Strandpromenaden bland privatpersoner, föreningar och i näringslivet. Själv var jag aktiv i Rotary och jobbade för fullt med att hitta olika kreativa sätt att samla in pengar till ändamålet. 2,2 miljoner kronor samlades in av näringslivet och kommuninvånarna. Det blev startskottet för bygget av Strandpromenaden som påbörjades 2005. Uddevalla kommun har bidragit med resterande pengar.
Det jag tyckte var allra häftigast var det engagemang som gjorde att insamlingsarbetet fortskred och bygget blev av, trots alla kraxande olyckskorpar och ingrodda beteenden att misstro konkurrerande föreningar eller hitta syndabockar när olika planer gick i stöpet. Ja, hela den kultur som är så förödande om man vill skapa en positiv utveckling. Det är tyvärr så mycket lättare att kritisera och misstro än att våga agera efter en vision. Så blev Strandpromenaden i denna lite kuvade före detta varvstad, till en symbol för framtidstro. Och det är en symbol som kvarstår, flitigt används och stolt visas upp av Uddevallaborna. Själv tar jag gärna en promenad eller löparrunda längst med vattnet när jag har tillfälle, och kanske kastar jag ett öga av stolthet på placketten, där mitt namn finns ingraverat bland tusentals andra som bidrog.
Så varför inte få till stånd lite folkligt engagemang för Kungsbackas innerstad? Det är väl en strålande idé! Med sociala medier som draghjälp går det säkert betydligt snabbare än när vi var ute med olika insamlingsaktioner för 10 år sedan. Men utmaningen är densamma, att flytta fokus från upprörda röster över allt som man tycker görs fel till att mobilisera ett folkligt engagemang för en gemensam vision av en levande innerstad. Min vision av innerstaden är en mötesplats som är öppen för alla. Där det sjuder av kreativitet i en generös och välkomnande atmosfär, gärna i regnbågens alla färger!

För övrigt har jag precis röstat på min gata som ”Sveriges bästa gata” i ett känt lotteri. Men visst skulle jag önska en liknande fokusförskjutning även i närmiljön.

Jag har inte slutat, bara gjort ett uppehåll

Påsken står för dörren, sommartiden gör att dagarna känns längre och koltrasten är lika uppspelt som krönikören. Fast jag vet att det kan komma bakslag. I förra veckan hade vi två planeringsdagar med jobbet. Som f.d. uddevallabo hade jag flitigt lobbat för att vi skulle boka in oss på anrika hotell Bohusgården, nära den häftiga Strandpromenaden och med utsikt över Uddevallabron. Västra Götalandsregionen är stor och det är alltid nyttigt att vidga vyerna, argumenterade jag käckt. ”Men tänk om det blir halt när vi skall åka så långt”, invände tvivlande kollegor med trygg hemvist i Göteborg.

Dag två startade i dimma, marken var vit och ute snöade det ymnigt. Trotsigt gav jag mig ut på en löparrunda längst med Strandpromenaden och Kuststigen, något jag sett fram emot och var nyfiken på. Jag hade ju bara detta tillfälle och det var sju år sedan jag sprang delar av denna sträcka, så jag hade inte råd att vara kräsen helt enkelt. Till frukosten bjöd kollegorna på färska uppdateringar från inrapporterade halkolyckor och oroade sig för hemfärden. Jag kände mig åtminstone medskyldig till detta busväder, men som tur var kunde alla efter en givande planeringsdag åka hem utan vare sig snöyra eller andra intermezzon.

Själv passade jag på att stanna kvar ännu en natt och pulsade genom decimetersnö ute på Bokenäset på morgonen. Framme i Göteborg var det barmark och jag kunde njuta av krokus, vårlök och scilla på väg till jobbet. Hemma i Kungsbacka startade jag lördagen med en ny löparrunda, där naturen gjorde allt för att visa ”titta vad vi kan”. Det ångade från plogfårorna, koltrasten sjöng högst av alla och solen utmanade morgonkylan.

Göteborgsvarvet närmar sig, för mig liksom för många andra. Jag trodde att jag hade slutat, men det var visst bara ett uppehåll. Min löparform är inte vad den en gång varit, så uppgradering pågår. Målet är att kunna springa de 21 kilometrarna och känna att jag har kraft och energi nog att njuta av den folkfest, som Göteborgsvarvet utgör.

Ett sätt för mig att få mer löpträning är att passa på och ta en löparrunda på lunchen, när tillfälle ges. Med Änggårdsbergen strax intill, har jag unika möjligheter att snabbt komma ut i en terräng som både ger naturupplevelse och varierad träning. Efter en vinter med långa arbetsdagar, har jag nu målat upp en mental bild, där jag plockar ut kompensationsledighet i form av lunchrundor i terrängen. På så vis känns mina lunchpass som en belöning. Något att se fram emot, inte som ett krav på vad jag måste göra. Det blir nästan en sport att ”överlista” den inbokade kalendern, så jag får till så många träningsrundor som möjligt.

För övrigt…
återvände jag till Uddevalla i helgen, för att gå på konserten Tusen bitar, som är på Sverigeturné med Björn Afzelius musik. Om du missade dokumentären med samma namn när den gick på bio, så visas den på SvT på långfredagen. Jag har inget emot en repris. Glad Påsk!

Heja Sverige

Att det varit skid-VM i Falun har väl ingen kunnat missa. För första gången hade jag möjlighet att uppleva några av tävlingarna på plats, vilket var en fantastisk upplevelse. Först laddade sambon och jag med ett ”träningsläger” på Orsa Grönklitt. Där kunde vi njuta av något så unikt som rejält med snö och välpreparerade spår. Nåja, träningsläger var väl att ta i, för i upplägget fanns utrymme även för middagsslummer och bokläsning. Knappast ett träningsupplägg att jämföra med Johan Olssons alltså! Men för oss var det perfekt!

 

Därefter åkte vi till Falun, där det var bokat ett 10-bäddsrum på ett vandrarhem, en bit utanför centrum. Det skall erkännas att vi vid första anblicken trodde att vi kommit fel, för det gigantiska huset visade stort behov av omvårdnad. All beundran till det entusiastiska kollektiv som drev stället. I vårt rum fanns hemmasnickrade våningssängar med likaså hemmasydda draperier och på gårdsplan stod en folkvagnsbuss med handmålade djur- och blommotiv. Som en flash-back till den 70-talsanda som var kontexten för mitt tidiga samhällsengagemang. Bara att checka in!

 

Så samlades storfamiljen bestående av söner, svärdöttrar, mera föräldrar och syskon för att tillsammans rusta oss för att bilda en stabil svensk hejarklack till lördagens skiathlon och söndagens sprinttävlingar. Rutinerade medlemmar i hejarklacken plockade fram bjällror, mössor och halsdukar och diskuterade lämplig klädsel för att stå på snö en hel dag. Vi nybörjare lyssnade och lärde, fick komplettera med mössinköp vid Lugnets skidstadion medan andra såg till att komplettera med flaggor för viftning och ansiktsprydning. Man börjar fatta!

 

Som ett lämmeltåg gick vi tillsammans med fler svenskar och galet många norrmän varvat med en och annan exotisk japan eller ryss. Vi placerade oss i Stadion medan andra tog plats utmed Lilla och Stora Mördarbacken, en utmaning att uttala för utländska reportrar. Vi var tidigt ute, vilket kan vara en poäng när 50 000 åskådare skall ta plats. Och även hejarklackar behöver värmas upp. En och annan tog nog en genväg till uppvärmning, som gjorde att den sluttande åskådarläktaren sluttade lite extra när det var dags att gå hem. Men de flesta hade fullt fokus på att följa tävlingarna, som blev riktiga rysare. Speakern växlade mellan svenska, norska, finska, engelska och tyska beroende på vem som låg i ledningen.

 

Väl hemma igen har jag kunnat njuta av fler fantastiska idrottsprestationer. Känslan blir lite extra stark, när jag tänker på hur det var att stå i det böljande havet av svenska och norska flaggor och bjällror och hoppa, så jag studsar nog fortfarande till vid skrivbordet med hörlurarna på eller i TV-soffan, fast det är en repris.

 

För övrigt avslutades VM med Sverigeflaggan i topp för det svenska skidlandslaget. Tack alla, oavsett nationalitet, som med enastående idrottsprestationer bidragit till denna folkfest!

Ett möte i livets svängdörr

Oj, vad tiden går, säger vi till varandra när vi möts. Sen skyndar vi vidare till nästa programpunkt, med en vag känsla av att ha missat något viktigt. Då vill jag sätta upp en stor stoppskylt på ytterdörren och spärra alla luckor i min digitala kalender. Kanske vore det en idé att inrätta en automatspärr i almanackan, som hjälper oss att säga ”stopp och belägg” innan vi blivit helt fartblinda?

 

En sådan viktig påminnelse fick jag när en väninna skrev ett mail till vår lilla kvartett med gamla vänner, som numera bor på olika orter mellan Uddevalla och Falkenberg. ”Jag saknar er! Ska vi träffas?” Så klart att vi ska! Så började mailkonversationen som en pingpongmatch eller slalomlopp kanske, mellan olika portar med inbokade projekt och aktiviteter, roliga men tidskrävande. Då är det lätt att ge upp och tänka; Vi tar det en annan gång, när det lugnat ner sig. Ändå är det just då, när allting snurrar på som mest, och man är helt uppfylld av sin egen agenda, som vi behöver träffas, lyssna till andras berättelser, få dela sina egna och få lite perspektiv helt enkelt. Det hela utmynnade i en After Work i fredags, så nära Göteborgs Centralstation man kan komma. En stund av eftertanke och reflektion, där samtalet pendlade mellan stort och smått, väntat och oväntat helt utan fastställd agenda. Jag är SÅ glad att vi inte gav upp, utan kunde träffas mitt i livets svängdörr.

 

Ett annat knep, som just nu hjälper mig att få perspektiv på det som är viktigt i livet, är mitt fotoprojekt. Min sambo är en hängiven fotograf och även jag tycker om att dokumentera händelser i vardagen. Den digitala fototekniken gör det möjligt att ta ett obegränsat antal bilder, för att sedan kunna välja ut de allra bästa. Bra i teorin, men tämligen tröttande i praktiken. Att sortera och redigera bilder, kan kännas oöverstigligt. Men då tänker jag på liknelsen att om man ska äta en elefant, måste man ta den i små bitar.

 

Jag har för vana att sätta mig vid datorn och sortera bilder i småstunder när andan faller på. Med vårt gemensamma startdatum 2008, så har det hunnit bli en ansenlig mängd att gå igenom. Men jag tillämpar elefantprincipen och har ingen brådska. Under tiden har jag samlat viktiga ögonblick i en mapp för framkallning. Digitala bilder i all ära, men det är något särskilt att sitta och bläddra i ett album. Jag minns farmors soffbord med glasskiva och på en hylla under låg fotoalbum, som jag älskade att bläddra i. Så jag har skaffat ett stort album och börjat foga samman utvalda foton till det som blir vår historia. Alla dessa glimtar från trädgårdsprojekt, resor och stunder med vår växande familj, är som balsam för själen. Och påminner mig om vad som betyder allra mest.

 

För övrigt är min senast lästa bok Jag heter inte Miriam, av Majgull Axelsson. En bok som berör och föder många tankar, som jag ser fram emot att få byta i min bokcirkel. Ett annat sätt att mötas.

 

Vem älskar januari?

”Januari är den absolut värsta månaden på året!” utropade en god vän på någon av fjolårets sista dagar. Nu är jag ju en näst intill tvångsmässig optimist, så även om jag kan se poängen med hennes deklaration, så måste jag i alla fall ge årets första månad en chans att försvara sig. Så illa kan det väl ändå inte vara!

 

”Det är kallt och mörkt både när man går till jobbet och kommer hem”, deklarerade vännen för att argumentera för sitt ställningstagande. Jo, hon har en poäng där.  Är det inte kallt i köldgrader räknat, så är det ändå regn, blåst och ruskväder, så det räcker och blir över till och med för en hängiven cyklist som jag. Och det ÄR i sanning mörkt! Räddningen är träning inomhus och om karaktären är stark, en lunchpromenad i ljus. ”Det gäller att ta vara på alla tillfällen att ladda med D-vitaminer”, säger min förnuftiga halva. ”Ta med en kopp kaffe och fortsätt jobba istället”, säger dess antagonist. Kanske kan jag ta ett nytt tag detta nya år och testa om det finns utrymme för en lunchpromenad i mitt späckade schema? Egentligen räcker det att skriva ned den meningen, så fattar jag hur tokigt det låter. Klart jag har tid!

 

Så vad kan jag då anföra till januari månads försvar? Två närstående män i mitt liv fyller år i januari. Det ger tillfälle till fest och umgänge. December innehöll en hel del av den varan, så det vore trist om det slutade tvärt. Även om väderleken får oss att fälla upp kapuschongen och hasta mellan hus, tåg och bil, så är vi ju inte dömda till total isolering!  Så även om det inte finns någon jubilar som ger tillfälle till lite guldkant, så kan vi ju hitta på egna skäl. Använda vår fantasi, helt enkelt.

 

”Guldkant ja, det är inte mycket kvar av det, efter all julkonsumtion”, säger vän av ordning. Vad jag hatar det uttrycket! Som om ordning handlade om att metodiskt smula sönder alla positiva förväntningar. ”Det enda som är kvar är extrakilona”. OK ni ”ordningsamma vänner”, är ni klara nu? Januari är mörk och kall och du är fattig och fet, är det rätt summerat? Visst sjunker jag ner i favoritfåtöljen med en bok eller hasar ner i TV-soffan med fjärrkontrollen, samtidigt som hjärnan ger mig order om att genast hämta något gott att tugga på, nu när det är så mörkt och trist. Däremellan lyckas jag med avledande manövrar och djupa andetag att stå ut med dessa stunder av vardagsvemod. Jag har märkt att jag mår bättre av att inte alltid låta reptilhjärnan styra mitt ätande, utan åtminstone välja vilka frestelser jag skall falla för och göra det med njutning och lust. Lättare sagt än gjort, det medges, så ta det inte som ett nyårslöfte, mer som en betraktelse.

För övrigt…

kan en solig söndag i början av januari vara en sann njutning. Efter halka och blåst var det perfekt löparväder och rätt vad det var dök Mickel Räv upp över de frusna plogfårorna och försvann in i skogen strax framför mig. Poäng till januari!