Titta en jätteuggla!

Det är biotider med filmfestival och guldbaggeutdelning. TV och tidningar fylls av intervjuer och reportage med prisade filmskådespelare eller regissörer. Jag läser gärna både bok- och filmrecensioner, även om jag i praktiken mest utövar det förstnämnda. Men i lördags var det matiné med Alfons Åberg. Två tre-åringar satt med förväntan i blick och godispåse i mitten och väntade på att föreställningen skulle börja. Alvar ropade högt av skräckblandad förtjusning redan när Svenska films logotype gestaltad som en röd JÄTTEUGGLA dök upp på vita duken. Allt blir ju så mycket större på bio! Upplevelsen blir mera fokuserad och du delar den med många. Tur det tänker jag, för även om det var biopremiär för i vart fall en av treåringarna, så har de ju redan fått en ansenlig dos av tecknad film hemma via dator eller läsplatta.

Jag slogs av det autentiska, när jag tittade på foton från gårdagens högläsning av Pettson och Findus. Jag ser på Alvar och Tyras miner hur de är helt uppslukade av hur det skall gå i den story som de hört så oändligt många gånger, eller sett som kortfilm på TV. Kanske är det känslan av gemenskap och upplevelse i förening, som är det centrala vare sig det gäller högläsning eller biobesök? Och förmågan att tillåta sig att dras med i fantasin, även om vi vet hur det skall sluta.

När min bror och jag var gissningsvis 7 och 9 år, fick vi följa med min storasyster och hennes pojkvän på bio i Dals Ed. Det var stort! Vi såg en Åsa Nisse-film, som förstås var jätterolig. Min syster hade dock inpräntat att man måste vara tyst på bio och inte skratta för högt, så min bror höll igen så att han nästan sprack, men skrattade istället hela vägen hem. Stackars pojke som var så lydig, tänker jag nu, och drar paralleller till filmen om när Alfons skulle passa Småtting på farmors vuxenkalas, och var så mycket bättre att sätta sig in i Småttings värld än alla vuxna tillsammans. Det är en utmaning, att skriva både barnböcker och film, så att känslan når fram till både barn och vuxna. Barnboksförfattare är värda att uppmärksammas!

Jag är med i två olika bokcirkar, där vi i en mindre vänkrets läser en bok någon valt ut, för att sedan samtala om densamma. I förra veckan var boken Jemen är bra av Tanja Holm i fokus för samtalet. Tanja Holm är journalist och befann sig i Jemen 2009 till 2015, d.v.s. före och efter ”den arabiska våren”. Genom alla de möten och berättelser om vänner hon mött under en tid fylld av omtumlande intryck, blir jag lite klokare och förstår bättre det som annars bara flimrar förbi som fragment i det dagliga nyhetsflödet. Jag rycks med och blir engagerad, förstår med hjärtat. Men jag får också ett behov om att söka kunskap om landets historia, kultur och geografi.  Så tack till min väninna som valde en bok jag annars aldrig hade hittat!

För övrigt… så skall vi i denna veckas bokträff diskutera en av Mankells senaste böcker Italienska skor, en bok som jag slukade med sorg i hjärtat över en förlorad, storslagen författare. Nu är jag på ständig jakt efter uppföljaren Svenska gummistövlar. För övrigt en passande titel så här års.