lördag 31 december 2016

Ett gott nytt 2017


Det är nyårsafton och jag sitter i min skrivarlya och tittar ut över ett blåsigt landskap. Att på nyårsafton skriva nästa års första krönika, ger anledning till eftertanke. Vilka var de viktigaste ögonblicken i året som gick och vad hoppas jag på nästa år?
Jag har jobbat i mellandagarna, men nästan inga möten, få telefonsamtal och en ganska stillsam mailkorg, har gett mig möjlighet att i lugn och ro ägna mig åt ett större skrivarbete. Det handlar om en kunskapssammanställning om vad som vill till för att människor skall trivas, utvecklas och må bra på jobbet. För det finns kunskap. Utmaningen är snarare att omsätta den i praktiken, som samtidigt brottas med så många andra utmaningar, inte minst inom hälso- och sjukvård. Men för att kunna behålla kompetent och engagerad personal och rekrytera nya, så måste vi agera för en bättre arbetsmiljö, där man som medarbetare får förutsättningar att vara och göra sitt allra bästa.
Att göra en sådan sammanställning av aktuell forskning och dokumenterat goda erfarenheter av att omsätta denna, var mitt allra första uppdrag som nyanställd på vårt forskningsinstitut för precis 11 år sedan. Nu är det den tredje omarbetade versionen jag arbetar med, och jag kan förstås inte låta bli att tänka på den utveckling som varit, men allra mest på de utmaningar och helt nya möjligheter som finns, för att åstadkomma en förändring. När det psykiska ohälsan ökar kan det tyckas som en klen tröst att det finns mycket kunskap att luta sig mot. Ändå är det där jag hämtar kraften. I tron på att chefer med bättre förutsättningar, tillit och stöd kan få möjlighet att utveckla både verksamhet och medarbetare. Så yrkesmässigt ser jag tillbaks på ett år där jag varit än mer involverad i långsiktigt utvecklingsarbete från teori till praktik, och det tillsammans med nya, unga, pigga och härligt kreativa kollegor, en arbetsmiljö med hög ”positiv smittorisk”.
Privat kan jag också se tillbaks på ett rikt år, där drömmen om ”farmors skrivarstuga” gick i uppfyllelse, och där just dessa barnbarn var för sig, står för årets viktigaste händelser. Men i betraktelsen av vad som betytt mest, så finns förstås också händelser som påminner om livets skörhet, att inget är självklart eller kan tas för givet. En utblick i världen och viktiga skeenden i världspolitiken kan också få mig att tappa andan. Så hur skall jag göra, för att klara av att ha kvar en positiv grundton och energi att göra mitt bästa i det som är möjligt? Ja, det får jag nog grubbla vidare på, men min grundinställning är ändå att vi alla kan göra NÅGOT, genom vårt sätt att möta andra människor. Att inte låta tillfället gå förbi, för att jag är allt för upptagen av mina egna bekymmer eller ägnar mig åt annat som slentrianmässigt tar min uppmärksamhet. Det är nog det närmaste nyårslöfte jag kan komma. Med det önskar jag alla krönikerläsande vänner ett riktigt gott 2017!
För övrigt… ser jag fram emot att på årets sista dag tillsammans med mellanbarnbarnet Edgar besöka min föräldragård i norra Bohuslän för att beundra storslagna tjurar och lyckliga hönor och omges av nära och kära. Det är vad jag kallar ett viktigt ögonblick.

 

söndag 4 december 2016

Nu ska vi tänka negativt


Nej jag har inte genomgått någon plötslig personlighetsförändring. Min grundton är nog snarare det motsatta. Ibland får jag höra att jag är ”tröttsamt positiv”. Rubriken fann jag i en tidningsartikel som handlade om en kurs, som snabbt blev fulltecknad. Att tänka negativt är det nya svarta, säger kursledaren som menar att det behövs en motkraft till ”det positiva tänkandets tyranni”, som hon menar blivit en farlig samhällsnorm. Om positivitet anses liktydigt med att det inte finns plats att samtala om och reflektera över svårigheter, sorger, ilska och annat som tynger oss, då håller jag absolut med. Jag har alltid haft svårt för normen att ”hälsan tiger still” och ”det man inte pratar om, det finns inte”. Tvärtom, om jag inte får dela mina våndor med andra människor, så växer det sig mycket större. Och ibland behöver vi verkligen få älta saker och ting, så då gäller det att ha nära vänner och livskamrater, som står ut med att höra mina mörka tankar gång på gång.
En annan invändning som jag ofta stöter på i mitt arbete är hur ett hälsofrämjande förhållningssätt ibland kan uppfattas som att man bara får tänka positivt, att inte ta upp problem på en arbetsplats t.ex. utan bara tänka på lösningar. Vilket inte är sant! Däremot kan det vara ett värde i att komplettera det vanliga letandet efter problem och hinder, eller risker som det ofta handlar om i arbetsmiljösammanhang, till att även samtala om det önskade läget och att lyfta fram det på en arbetsplats som fungerar bra, som vi behöver värna om. För jag skulle snarare säga att det negativa har lättare att ta plats än det positiva.
Det finns forskning som visar att en grupp där det råder balans mellan olika perspektiv som berättande och lyssnande till exempel och där man har ett positivt samtalsklimat, är mer effektiv. Om man i gruppen har en samtalskultur som gör att man raljerar över ”dumma idéer”, trycker till dem som kommer med förslag och använder cynism, sarkasm eller nedlåtenhet i sin kommunikation, så skadar det både samtalet och verksamheten. Ett positivt samtalsklimat handlar snarare om att visa varandra respekt och omtanke, att samtala på ett sätt som uppmuntrar och stöttar och gärna ge positiv feedback. Att kritisera, men med ett gott uppsåt, att vilja hjälpa till och förbättra och gärna använda humor och skratt, men inte på någon annans bekostnad. Med ett sådant klimat vågar man ta ut svängarna lite mer, så det låter logiskt att det gör gruppen mer effektiv. ”Det positiva tänkandets tyranni”, skulle väl i detta sammanhang handla om att föra fram en ”glättad” och silad information eller att inte tillåta kritik, att undanhålla problem eller sopa dem under mattan. Och det har jag aldrig trott på! Så det kanske inte är så olikt mina egna tankar ändå! Det kan vara uppfriskande att ifrågasätta det förgivettagna ibland, så långt är jag med.
För övrigt… så ser jag tillbaks på en härlig helg med födelsedagsfirande. Att få en röd stjärtlapp i present på sin 62-årsdag känns inspirerande. Se upp i backen!