Jag är en lantis

Det är första advent och jag har precis kommit hem från en löparrunda i solsken. November har varit lika grå och mörk som sitt rykte, så att få ge sig ut på vägarna mot Gåsevadholm och njuta av de höstplöjda fårorna som blänker i vintersolen var lika oväntat som härligt! Under de monotona stegförflyttningarna smälter hjärnan alla härliga intryck från gårdagens 60-årsfirande. ”Mamma är en lantis”, slog sönerna fast i sitt tal och bjöd illustrerande berättelser som stöd för sitt påstående. Ni som följt mina kröniker har fått ta del av en rad betraktelser som visar hur mycket jag värdesätter att fast jag bor i en relativt stor ort, med pendelavstånd till Göteborg, ändå ha landet alldeles bakom knuten. Mina löparrundor är därför lika viktiga för att märka av årstidernas skiftningar i naturen, som träningen i sig. För att inte tala om mitt rent fysiska behov att få gräva i myllan och köra skottkärra. Så jag håller med sönerna och numera skäms jag inte för att vara lantis. Kanske tillhör det de goda sidorna med åldrandet, att lättare acceptera den jag är och blivit, på gott och ont. Att bli allt mer ”lik sig själv” och tycka att det är OK.

Ingen känner mig så väl som mina söner, så när de med hänvisning till bonddotterns arbetsmoral beskrev min vånda över att jag denna gång valt att anlita catering, kan jag instämma även i detta. Jag vill gärna vara omsorgsfull i mina festförberedelser och tycker oftast det är roligt att baka och laga mat när det vankas kalas. Men jag har också varit med om att jag ibland velat för mycket på många områden samtidigt, och känt mig sliten och trött, när det väl varit dags att umgås. Att göra på ett annat sätt än vad man brukar är inte enkelt ens om det är självvalt. Därför är jag glad över att jag lyckades daska till ”Luther” när han kom och satte sig på axeln och att jag höll fast vid min mentala bild av ett lyckat 60-årsfirande. Jag ville fira med min familj och närmaste vänner, vara avslappnat närvarande och hinnas umgås med både små och stora. Och så blev det, så jag är väldigt nöjd. Även min önskan om härlig partymusik med spellistor från 2-65 år och lite galna accessoarer för spontandans i vardagsrummet uppfylldes. Blandat med avspända samtal och med inledande glöggmingel i ett vintrigt växthus, så blev kalaset precis så avslappnat och roligt som jag hade hoppats. Kanske är det bra att våga ompröva sina käpphästar ibland. 

Nu har vi tänt det första adventsljuset, avsmakat den hemmagjorda glöggen och har hela december framför oss. Jag skall försöka hålla fast vid min grundinställning att gena över onödiga måsten för att istället fokusera på det som är lustfullt och viktigt på riktigt.

För övrigt…

lyckades jag göra en riktig praktvurpa på cykeln i fredags, så nu är det dubbat som gäller. Turligt nog klarade jag mig med färgglada mjukdelsdekorationer. Pyntat och klart!

Från Duvemåla till Kobane

Häromkvällen var vi på musikalen Kristina från Duvemåla.  Det var 18 år sedan sist och jag blev lika berörd nu som då. Det är en handling, en musik och ett framförande som går rakt in i hjärtat. Och kanske är det just det som gör kulturen så viktig? För på samma sätt som en riktigt bra bok kan få mig att träda in i en annan människas livsöde, så får en föreställning som Kristina från Duvemåla mig att, ända in i magen, förstå vilka ohyggligt svåra upplevelser som kan ligga bakom beslutet att lämna det land man vuxit upp i och ansett som självklart för något helt nytt och okänt. Och den utsatthet det innebär att anlända till ett helt nytt land, där jag även när jag börjat lära mig det nya språket har långt kvar innan jag kan tyda alla de koder som vi tar som så självklara, att de inte ens är medvetna.

 

Jag har snart läst ut Americanah, en roman där jag bland annat får följa en ung kvinna som flyttar från Nigeria till Amerika på 1990-talet. Det är 140 år efter det att Karl-Oscar och Kristina började sitt nya liv på samma kontinent, men känslan av utanförskap förenar. I boken får vi bland annat följa Ifemulu som via sin blogg ”Rastaggat eller Diverse betraktelser kring svarta amerikaner(de som förr kallades negrer) av en svart icke-amerikan.” Ofta är vi omedvetna om de glasögon med vilka vi betraktar världen. Därför har det varit så intressant att ta del av Ifemulus betraktelser kring hur det är att vara svart icke-amerikan i ett nutida USA. Jag är glad över att snart träffa min bokcirkel, där vi skall diskutera just denna bok. För det man upplevt stark är gott att få dela med andra. Förra gången hade vi läst Niceville, som utspelade sig i sextiotalets Södern, så beröringspunkterna är många. Men de gemensamma nämnarna handlar inte bara om USA i historia och nutid. Snarare hjälper det mig att bygga broar av förståelse för det som jag kanske skärmar mig från i vardagen.

 

För jag skall erkänna att jag inte alltid orkar ta in de dagliga rapporter som exempelvis ges från striderna i Syrien eller vad som hänt med de bortrövade nigerianska skolflickorna. Det bästa sättet för mig att ta del av nyheter och få dem att landa på djupet är att lyssna på P1-morgon, när jag cyklar till jobbet. Längre reportage ger mig chans att stanna upp, innan jag förväntas hoppa över till nästa nyhet. Enskilda personers berättelser hjälper mig att översätta det som sker så långt från min trygga värld, till en vardag som handlar om våra mänskliga behov av kärlek, trygghet och framtidsdrömmar. Det som förenar språnget från ett stenigt Småland till ett oskrivet blad i Minnesota med de människor som flyr grymheterna i Kobane för hoppet om ett nytt liv, kanske i det okända landet Sverige?

För övrigt så finner jag många guldkorn i Tankar för dagen.  NavidModira gav mig ett, när han funderade kring det han kallade mellanförskap. Att leva mellan två världar har säkert sina sidor, men jag log brett på min cykelsadel när han citerade sin bror ”Du är inte halv Navid – du är DUBBEL!

Det är i mellanrummen det händer

Vad var viktigast i veckan som gick? Det är en vanlig fråga i många tidningar och svaren är ofta enkla och vardagsnära. Gott! Att glädjas åt det till synes självklara är en gåva och kanske också något man kan välja som förhållningssätt? Därför ställer jag ofta frågan till mig själv: Vad var viktigast i dag eller i veckan som gick? 

Allra först på min lista kommer att jag fick möjlighet att för första gången hämta och lämna mitt barnbarn, som bor en bit härifrån, på förskolan. Och de stunder däremellan när vi lekte, småpratade och umgicks på det lyxiga sättet som man som far-och morförälder kan göra. Utan att behöva stoppa in en tvättmaskin samtidigt, eller ens laga middag, utan bara låta Alvars och mina infall styra nuet. Han är som stundande tvååring en riktigt rolig lekkamrat. Att låtsasköra med solstolen som bil, där vi båda hamnade i diket gång på gång, var en favoritlek, som inte kunde upprepas ofta nog. Då gjorde vi det, förstås! 

Jobbmässigt var veckan innehållsrik och avslutades med en föreläsning i Hållbart ledarskap för 150 kommunchefer. Det var absolut en höjdpunkt, som gav mycket energi. Men efter en helg hos min andra son med fru i Växjö, så är det snarare bilder från dessa dagar, som hamnar högst på viktiglistan. Helgen fylldes av arbetsgemenskap, när vi tillsammans gjorde ”make over” av en trädgårdshörna och därefter gladde oss i gemenskap över resultatet. Därutöver var det gott om tid att prata, njuta av en sällsamt vacker oktoberhelg och ta igen efterlängtad tid av viktig samvaro. 

”Ibland är det mer effektivt att inte vara så effektiv, för det är i mellanrummen det händer!” Det är ett av mina absoluta favoritcitat, som jag kan ha anledning att påminna mig om många gånger. De båda familjemötena var exempel på viktiga ”mellanrum” men det kan också vara ett avslappnat samtal på arbetet, som öppnar vägar för lösningar jag annars skulle missat om jag bara fokuserat på min egen agenda. Fast jag vet att det fungerar så, att jag missar både det som är roligt och viktigt om jag är alltför uppstyrd av inplanerat arbete, så är det ett inget som gör sig själv. Jag kan behöva planera för mellanrum och dessutom påminna mig om att ta vara på dem. 

Väl hemma i Kungsbacka dröjde det inte länge förrän gummistövlarna var på och jag gick ut i trädgården för att klippa av gräset, skörda årets sista mangold och kanske allra mest ”gå och skrota” en stund med saxen i hand. Att låta helgens intryck smälta in medan jag förberedde mig för att hösten nu är på väg att avsluta trädgårdssäsongen. För övrigt… uppstod just där ett mellanrum i mitt skrivande, när ropet från TV-soffan förkunnade att min bror var på TV, som julgransförsäljare i ett repriserat avsnitt av Fjällbackamorden. Det hade jag ju inte velat missa!

Snubblande nära mellan kaos och succé

Första helgen i september är näst intill helig, då  är det Tjejmilshelg!  Det var i år åttonde gången som min väninna och jag gjorde sällskap med en hel busslast ”tjejer” för att åka upp till Stockholm och springa Tjejmilen. Förra året fick jag hoppa över, så i år var jag extra taggad men också lite nervös över löparformen. Så när årets jubilarer i sällskapet hyllades vid det traditionella Örebrostoppet med rosa champagne och Tjejmilssång, så blev jag lite golvad. 60 år – jag? Oj, Oj, oj – hur skall det gå? Min väninna, är visserligen yngre men hade feber och kunde nog inte springa över huvud taget, så oj, oj, oj, - hur SKA det gå? Nu är vår limousinebuss turligt nog utrustad med ett dansgolv med full discoutrustning, så vi kunde skaka av oss våra olika nojor i dansens virvlar med våra minst lika tokiga medsystrar på väg upp till Stockholm.

 

På fredag kväll skulle vi gå på premiärföreställningen av En dans på rosor, med danskompaniet Move your feet. Innan dess var det middag, för de som haft turen att få middagsbiljetter. Det hade inte vi, bara till föreställningen, som tydligen började först om tre timmar. Så vi väntade medan gästerna placerades vid borden, enligt ett system som varit en drömuppgift för en god organisatör. Arrangörerna beklagade att vi inte informerats om rätt tid och bjöd på ett glas champagne i den mycket charmiga baren, inredd som en salong från 50-talet. Vi sjönk ner i de mjuka sammetssofforna och bestämde oss för att ”gilla läget”. Efter ett tag blev det svart då strömmen gått i vår del av lokalen. Ljudet var visst också borta, men felsökning pågick.  Så småningom ställde vi oss för andra gången i kö. Under tiden förstod vi att det nog inte var så dumt att missa middagsbiljetten, för missnöjda gäster sprang ut och köpte korv för att stilla hungern, medan kaffe och dessert serverades och jakten på ljud ännu pågick. Värden blev allt mer svettig och sprang och möblerade för oss bargäster lite a-doc. Kort sagt det var kaos och ryktet spreds att det blir nog ingen föreställning.

 

Men strax efter halv tio steg en modig arrangör upp på scen för att introducera kvällens föreställning och konstatera att ”nu kan det bara bli bättre”. Och det blev det! Snart var allt strul glömt för en helt magisk föreställning med skickliga dansare, och en handling med kärlek, passion och modet att vara trogen sitt hjärta. De båda akterna gick allt för snabbt, irritation och oro blåste sin kos och jag satt och önskade att denna föreställning också skulle komma till Kungsbacka teater. När vi senare än vad som måhända var klokt med tanke på morgondagens löparaktivitet, gick i rask takt hemåt genom en ljummen stad, så hade min väninna frisknat till och vi var båda övertygande om att morgondagens Tjejmil skulle gå som en dans!

För övrigt… så gick loppet riktigt bra. I sällskap av betydligt yngre och gott pigga tjejer, följde jag med av bara farten och kom i mål på en tid, som var långt bättre än vad jag vågat hoppas på. Sensmoral; Steget mellan kaos och succé är snubblande nära!

Min PT och jag

Vi har kommit till mitten av juli och tempot är semesterlojt. En vecka av medelhavsvärme får mig att inse att lagom räcker för mig.  Men vad är lagom? Förra söndagen var mulen, men med behaglig temperatur. Jag la fram idén om en cykeltur och min sambo föreslog att vi kunde ta en tur runt Lygnern. Visst! Gärna! Jag packade fika samt såväl regn- som badkläder, för alla eventualiteter. Sambons förberedelse skedde parallellt och med kompletterande prioriteringar, men jag såg Google-maps flimra förbi på datorn och var även trygg med att verktyg som skulle slagit en Vätterncyklist med hästlängder fanns nedpackade. Och så drog vi iväg via Fjärås längst Lygnerns norrsida. Några tillfällen har vi deltagit i Lygnern runt och då njutit av utsikten över ängarna ner mot sjön. Medan jag föredrar tidiga löparrundor, så drar sambon iväg på träningspass per cykel under ljumna sommarkvällar. Till saken hör att jag anmält mig till Regionklassikern, som innehåller olika motionslopp som Göteborgsvarvet, Hisingen Runt, Göteborgs-simmet, och så småningom även skidor. Eftersom sambon är starkare i alla grenar utom löpning, så kan vi delta tillsammans i tre av fyra delar och han kan med fördel agera som min Personliga Tränare (PT). Så tempot var högt från starten i denna söndagsrunda, men jag antog utmaningen och pinnade på så gott jag bara kunde.

Vid Lerbäck cyklade jag om och föreslog ett besök hos min vävkompis Ulla, som bor med en vidunderlig utsikt, alldeles intill vatten och ängar. Det blev en trivsam pratstund innan vi fortsatte på en mindre väg ner mot Äskebacka. Egentligen hade jag ju ingen aning om vart vi skulle, men så långt njöt jag av att ta del av en outforskad bit av Kungsbacka. Ett och annat blindspår blev det också när vägen inte ledde vidare, utan vi snarare fick leda cykeln rakt uppför igen. Men det hör till upptäcksresandet. Nu hade vi snart varit på sadeln i tre snabba timmar, värmen steg och tanken på bad och den nedpackade fikaväskan gjorde sig påmind. Eftersom jag inte hade den planerade rutten klar för mig, så visste jag dock inte om detta var en realistisk förhoppning.

Men strax efter Sätila fanns ett lämpligt badstopp, enligt sambon. Vi hittade kanske inte just det stället, men vem bryr sig? Rakt ned bar det. Runkeeper visade på 38,76 km och jag hämtade nu kartan ur sambons cykelväska, för att gissa mig till om detta var halvvägs möjligen? Medan vi avnjöt det medhavda kaffet kunde vi följa ångbåten Isa af Lygnern och småprata om hur det såg ut en gång i tiden när bygden kring Lygnern blomstrade och då Sätila förbands med järnvägen i Fjärås via båttrafik. Sen fortsatte cykelturen hemåt i oförminskat tempo. Temperaturen steg och möjligen var även mina tankar om min outtröttlige PT i hetaste laget. Nästa gång vill jag dela planerna innan avfärd, för att kunna förbereda mig mentalt. Kanske är det ett också ett uttryck för ett kvinnligt förhållningssätt att vilja samtala och planera i gemenskap, att före och efter också är en del av resan.  

För övrigt slutade söndagsturen på 77,9 km och även om jag först var inne på att säga upp kontraktet med min PT, så efter dusch och en god middag med familjen på en uteservering vid vattnet, så tänkte jag om.

Bonde eller upplevelsentrepenör?

Midsommar står för dörren och hela sommaren ligger framför våra fötter. En härlig känsla! Även i år har vi tjuvstartat sommaren genom en cykelvecka i södra Europa. Denna gång gick färden till Kroatien, där vi kombinerade båtkryssning med cykling på öarna utanför Dubrovnik. Nu var väl cyklandet i minsta laget för vår del, som hellre upptäcker naturen från cykelsadeln än från ett varmt soldäck, men det var en erfarenhet det också. Kanske blir det ett annat upplägg, där vi är våra egna reseguider nästa gång, om vi hittar några andra cykelnördar att dela upplevelsen med.  

Men södra Kroatien, med Dubrovnik och öarna utanför, var oerhört vackra och vattnet gudomligt, för alla saltvattenälskare. Dessutom lagom varmt, tyckte vi nordbor som glatt dök i både från båt och under cykelturer. Vad kroaterna tänkte, kan vi bara gissa. Stolliga turister, kanske. Det är många som lever på turism i Dalmatien, så de låter oss väl hållas, helt enkelt. Jämfört med tidigare cykelresor i Toscana och Italien, var det påfallande mindre uppodlat landskap som vi besökte i dessa delar av Kroatien, fast jag tror att förutsättningarna fanns i jorden. Enligt vår guide var det många som gav upp inför byråkratiska EU-ansökningar och lämnade jordbruk och fiske för att istället leva på turism och upplevelsetjänster. Nu var det ju inte så länge sedan Kroatien gick med i EU, så detta är knappast hela sanningen. När jag frågade en väninna som kommer från Bosnien och bott en tid i det område vi besökte, så menade hon att den inställningen funnits länge. Det är enklare att försörja sig på turism än att odla. 

Kanske är det mina jordbrukarrötter som får mig att reagera, och tycka att det är lite sorgligt. Att undra om det håller i längden? Det är ju på maten vi lever! Vi besökte en nyuppförd ”adrenalinpark” i en dalgång söder om Dubrovnik, ett område som till stora delar visade upp en bild av en avsomnad landsbygd. Visst kan jag dra paralleller till Sverige och våra trakter, där det idag snarare går hästar än kor på gärdena runt Kungsbacka, samtidigt som hungern efter lantliga upplevelser lockar 10 000 besökare till kosläpp! 

Eller är det bara jag som tycker det är viktigt med helheten? Som inte kan förstå hur man kan vallfärda i skeppsbåtar in från ett gigantiskt kryssningsfartyg, promenera i gamla Dubrovnik en halvdag, för att sedan köa ut till fartyget som för dig vidare till nästa stopp. För mig framstår det som att pendla mellan två parallella världar. Kanske är det för att jag är lite långsam, som jag hellre vill vara kvar i den nya miljö jag besöker under så lång tid att jag kan lagra syn-, smak-, doft- och hörselintryck till de tankar det väcker, exempelvis under en cykeltur eller en vandring.  

För övrigt…har jag nu hunnit ta premiärdoppet i mer närliggande salta vatten, strax utanför Marstrand. Det gav mersmak. Glad Midsommar!

Lusten att träna

Svenskarna är enligt Europabarometern bäst i Europa på att motionera. Som åskådare av Göteborgsvarvet förra helgen, är det lätt att hålla med. Från bästa spanläget hade vi utsikt mot startlinjen och kunde följa den orm av löpare, som med jämna mellanrum lyssnade till startskottet och sprang ut genom Slottskogen mot de 21 respektfulla kilometrarna. Åldrarna varierade, liksom stilarna. Kvinnornas andel ökar stadigt och är nu uppe i 35 procent. Men varför väljer så många att motionera? Vad är det som driver oss? Svaret är nog, som med så mycket annat; olika. Riksidrottsförbundet har undersökt svenskarnas idrottsvanor och konstaterar att motivet kan skilja, framförallt mellan olika åldrar. Enligt dem är det främsta skälet för äldre att hålla sig i form, medan de yngre motionerar för att det är roligt. Jag är nog lite på tvärs med statistiken, för jag sällar mig till dem som i första hand menar att det skall vara lustfyllt att träna. 

Ett exempel på det är min inställning till Göteborgsvarvet. Jag har hunnit springa fem Göteborgsvarv sedan jag flyttade till Göteborgsregionen 2008. När jag tränat inför Varvet har jag haft en mental bild av hur det skall kännas i kroppen när jag springer de 21 kilometrarna. Jag vill känna mig stark och full av energi och kunna njuta av den folkfest som Göteborgsvarvet innebär. Vid två tillfällen har jag fått avstå från att starta på grund av egen eller anhörigs skada/sjukdom, men de två senaste åren har jag valt att avstå. Skälet var att jag kände mig pressad av att nå upp till den volym löpträning som behövs för att nå min mentala bild.  Men det är med mig som med många rökare som slutar, men garderar sig med att säga; ”Jag gör bara ett uppehåll!” Hur många gånger har jag inte varit en knapptryckning bort från anmälan, men när jag stod i publiken i lördags kände jag att nu kan jag inte motivera mig till att avstå längre. Det är så tråååkigt att inte springa! Så jag ombeslutar mig. 

Kanske blev jag lite extra peppad av att följa en av mina söner, som i år sprang för åttonde gången och lyckades med personbästa. Den allra största segern är dock att han kommit i sådan fin form igen efter att för drygt två månader sedan blivit allvarligt sjuk i diabetes typ 1. Så mammahjärtat fylls förstås av glädje och tacksamhet för att han nu mår så bra, men också av beundran för den starka vilja som har drivit honom att komma tillbaks till ett aktivt liv med en hel del träning och ett arbete med hög puls. Så kan han fixa detta, så skall väl inte morsan ”banga ur”? Men det skall kul också, så det är bäst jag ligger i och tränar! e annat säga än att det känns bra. Ja väldigt bra faktiskt. Så om någon trodde att man inte kan leva ett aktivt liv med mycket träning och hårt jobb som diabetiker, tänk om.

För övrigt… är det ju ett annat varv som är på upplopp just nu och går i mål på söndag. Då det är val till Europaparlamentet. Av många ansett som ett anonymt val. Det gäller även mig, men en sak är jag säker på – att EU har stor påverkan på vår vardag. Så jag tänker i vart fall rösta!

Det är gästerna som gör festen

Min väninna citerade Sveriges meste festfixare Micael Bindefeld, och hade för egen del kommit fram till samma slutsats. Hellre enkel mat, men rätt blandning av gäster, som ser till att de själva och andra trivs. Allt behöver inte vara så perfekt. Ibland blir de spontana festerna de allra mest lyckade. Jag håller med! Som festfixare är jag allt annat än perfekt, men jag tror att våra gäster, vare sig det är familjen eller goda vänner, känner att värden och värdinnan trivs när huset fylls av prat och skratt. Ibland passar det bäst att ordna något enkelt att äta, men oftast finner jag en äkta glädje i att lägga ned extra omsorg även i matförberedelserna. Det är roligt att tänka ut vad som kan passa just för de gäster vi väntar, och jag vill gärna prova nya recept. Med skiftande resultat, men oförtröttlig attityd; att det är just på sina vänner och sin familj man skall våga misslyckas.

På påskdagen var en stor del av familjen samlad och därmed var förutsättningarna för en lyckad fest som bäst. Vädret var dessutom på sitt allra bästa festhumör, så vi enades om utesittning. I en tidning hade jag hittat ett recept på getostfylld lammfilé med citronbönor och sparrisbroccoli. Till det gjorde vi hasselbackspotatis och från TV tog jag receptet till en chokladkaka med knäckig smörkola, nötter & havssalt. Lätt som en plätt, såg det ut på TV, men verkligheten var något annat.  Grönsakerna blev heller inte som jag tänkt mig, men jag väljer att glädja mig åt att resten var superlyckat och att faten länsades med god aptit. Attityden jag tidigare refererade till, innebär att jag snart kommer att göra samma meny, nu när jag vet vad jag skall göra annorlunda. För att sen återigen kasta mig ut i det okända, stärkt av tesen att våga prova nytt, när jag är omgiven av välvilja. 

 

Men om jag tänker tillbaks på vårt påskkalas, så är det helt andra minnen som fyller mitt hjärta med värme och får mig att spricka ut i ett stort leende. För där har Bindefeld helt rätt, det är gästerna som gör festen. I det här fallet de allra minsta! Jag ler när jag ser lilla Tyra, snart två år, sitta mitt i odlingsbädden och koncentrerat gräva, medan kvällssolen silar genom de späda björklöven, för att slutligen landa i hennes blonda lockar. Eller när hon och Alvar, ett och ett halvt, kommer på att man kan pussas, och det blir en rolig lek som ger applåder. Igen och igen! Så går kvällen alltför fort med avslappnat prat och avbrott för upptåg och ett och annat trix för att hålla humöret uppe på de minsta, trots att kvällen är sen. Det var ett härligt kalas!

För övrigt… kom min kompis Greta, 90+ och hängiven trädgårdsvän precis som jag, över med en Lewisia, som hon tänkt skulle passa bra vid stenpartiet intill växthuset. Hon hade även med en bild av hur den blommade så praktfullt i hennes trädgård en gång. Nu har Lewisian fått en hedersplats och gåvan med all sin omtanke blir till ännu ett soligt påskminne.

Berätta mera!

Att lyssna till någon som kan förmedla en berättelse på ett sätt som får dig att släppa dina egna tankar och bara vilja höra fortsättningen, det är stort. Jag läste ett porträtt av en berättare och blev varse att det finns särskilda berättarnätverk, alltså människor som antagit utmaningen att hålla en muntlig berättartradition vid liv. Det väckte min nyfikenhet och fick mig att fundera över min egen relation till berättandet.
Kanske började det som liten flicka, när jag låg på far-fars arm och lyssnade till hans berättelser från sin tid i Amerika. Bara ordet Amerika var helt magiskt. Jag visste ju inget om detta ”land”.  Men far-fars bilder var desto mer spännande. Som när han körde mjölk och stötte på indianer på vägen. Ännu ett okänt begrepp; som far-far med sin rika berättarkonst kunde brodera ut så nackhåren reste sig. Kombinationen av spänning och tryggheten att ligga på far-fars arm under snedtaket, var oslagbar.
När mina egna barn var små, läste vi mycket böcker tillsammans, och ibland gav omständigheterna tillfälle till fritt berättande, som vid långa bilresor. Vid ett tillfälle började pojkarnas pappa att fantisera ihop en berättelse om Tigern tandlös, och efter det fick tigern alltid följa med när det var långfärd. Som med alla goda berättelser, så byggde den på en kärna som var tämligen konstant, men där det gick att brodera ut fritt, precis som det föll sig.
Mitt barn-barn har allt för mycket att upptäcka i sin närhet, för att ge sig tid att sitta still med en bok, mer än kortare stunder. Men kanske kan jag ändå ta tillfället i akt att så lite berättarfrö i öronen på honom, nästa gång han springer förbi? Eller varför inte kombinera utfärder till den härliga skog han har bakom knuten, till att berätta om tomtar och troll och andra figurer som kan gömma sig under mossan eller bakom stora stenblock? Jag kan knappt bärga mig!
Men berättande kan även ha sin funktion på våra arbetsplatser. När jag träffar andra kommunikatörer, benämns det ”storytelling”, alltså just; berättande. Föreställ dig att din chef skulle inleda nästa APT med att berätta företagets historia med hjälp av människor och verkliga händelser. När vi är som mest upptagna med de uppgifter som skall lösas här och framåt, kan vi också behöva förankra oss i vår gemensamma historia och hitta kopplingar mellan den och den egna yrkesrollen. Och om vi vill locka ungdomar till samma arbetsplats, så kanske det inte räcker med att skriva titel, enhet och hel-eller deltid? Kanske skulle en berättelse om någon som idag arbetar just där och vad han eller hon brinner för, hjälpa till att väcka nyfikenhet att veta mer.
För övrigt… läste jag att den internationella berättardagen inföll den 20 mars. Hade inte första april varit mer passande?

Hur mycket väger en bokrea?

”Den som säger att kunskap är lätt att bära, har då aldrig burit studiematerial!”. Den kommentaren fällde min dåvarande kollega och studieorganisatör i Norra Bohuslän, en dag mitt i studiestarten, efterföljt av ett för henne så karakteristiskt klingande skratt. Jag kom att tänka på hennes ord när jag i helgen tittade in i vår bokhandel och såg medarbetarna påbörja uppläggningen av årets reaböcker. Butiken var som sig bör lite upp och ner inför det stundande eventet, och när bokhandelsmedarbetaren och jag bytte några ord om detta konstaterade hon att ”Jo, det är en del att pyssla med”. Det är vad jag kallar ett understatement! Det är galet mycket böcker att packa upp och många titlar att bringa någon slags ordning och reda i. En ordning, robust nog att fungera för både personal och kunder, även under den första anstormningen. Och det är rakt inte läge som bokälskande medarbetare att börja bläddra och försjunka i drömmar när man håller någon särskilt lockande klenod i sin hand. Nej, deadlinen är absolut och kanske är just detta en del av tjusningen.

När familjen var i bokhandelsbranschen en gång i tiden, så fick barnen följa med sin far till en ort ganska långt hemifrån, och hjälpa till med förberedelserna. För barnen var det förstås ett härligt sportlovsäventyr, men jag kan inte låta bli att sända en tacksam tanke till de tåliga bokhandelskollegorna, som tog sig tid att instruera dessa unga praktikanter, trots att de hade upp över öronen med jobb. Kanske har det att göra med den lite galna cirkusstämning som en bokrea skapar. Det räcker nog inte med kroppslig styrka utan ett visst mått av ”galenskap” och hängivenhet vill nog också till för att triggas av den mastodontisats som just nu pågår i olika boklådor runt om i landet.

Reastarten infaller samtidigt som februari tackar för sig, och det känns mer än OK. Februari är ofta en mörk månad, även om jag nöjt konstaterar att dagarna blivit påtagligt längre. Men det har varit osedvanligt grått och regnigt en tid, som en transportsträcka som det stundtals varit svårt att känna uppriktig tacksamhet inför. Då är boken en riktig livräddare. Numera varvar jag den fysiska boken från bokhandeln, med den e-bok jag laddar ner från biblioteket till min läsplatta. Det senare alternativet är suveränt, då det snabbt möjliggör fortsatt läsning av nästa del i en favoritsvit. Dessutom finns den alltid till hands i ryggsäcken, närhelst en möjlig läspaus inträffar. Å andra sidan är det en särskild känsla att få bläddra i olika böcker, läsa på baksidan, kanske byta boktips med en annan läsentusiast och sen ha boken liggande i läshörnan som ett löfte om sköna stunder. Så jag tackar boken och alla er som gör den möjlig. Utan den vore livet mycket fattigare!

För övrigt…
kan jag tänka mig att en viss tomhetskänsla kan insmyga sig dagarna efter OS. Då rekommenderar jag ett besök på bokrean!

Vad menar du EGENTLIGEN ?

Jag har svårt för ironi. Om du säger något till mig samtidigt som jag anar att du menar något helt annat, då blir jag osäker. För det mesta så struntar jag i känslan av att vara dum och frågar istället vad du EGENTLIGEN menar. Om inte dröjer sig en obehaglig känsla kvar av att jag har skrattat åt något, som jag inte håller med om, kanske till och med på någon annans bekostnad. Ibland är det samma sak med satir, även om jag förstår budskapet. Ett exempel är den aktuella reklamfilmen för LO i Västsverige, där skådespelaren Roland Janson iklädd rollen som försäkringsläkare försöker tvinga upp döda ur gravar och dirigera ambulanser på väg till akuten att i stället köra patienterna till Arbetsförmedlingen. Där ska de söka jobb och starta eget. Greppet ska illustrera att alliansens arbetslinje slår mot sjuka och svaga. 

Det finns allt för många exempel där människor till och med blivit sämre i sin rehabilitering när  de mötts av bristande förståelse och kunskap. Vissa sjukdomsförlopp, t.ex. när det gäller utmattningssyndrom, kan kräva lång tids rehabilitering för att man skall kunna få tillbaks sin arbetsförmåga. Så visst finns det svårigheter att diskutera och kunskap att sprida till berörda, vare sig det är inom Försäkringskassan, arbetsgivare eller politiker. Men den form LO väljer med en grov satir, där man utan att tveka pekar ut en hel yrkeskår av försäkringsläkare som om de vore djävulen själv, eller zoomar in Sahlgrenska sjukhusets entré, som en symbol för en inhuman hantering av patienter, är något helt annat. Har LO frågat sina medlemmar inom kommunal på SU om det är OK? LO påpekar att skådespelaren Roland Janson fått fria händer och att LO inte varit inne och petat i vare sig manus eller produktion. Det gör dem inte mindre ansvariga, och det gör mig personligen besviken. Jag träffar i mitt arbete många fackliga företrädare för Kommunal och värdesätter våra samtal om hälsa och arbetsmiljö bland hälso- och sjukvårdspersonal. 

 

Att ”supervalåret” är igång börjar märkas även på andra sätt. SVT har startat en ny intervjuserie där psykoterapeuten Poul Perris bjuder in partiledare. Där förs ett utforskande samtal om vad det är som har format dem till att ta ställning för det parti som de företräder. Ett samtal om ideologi och värderingar, med tid för reflektion och ett djup, ett lugn, som annars är alltför sällsynt i den massmediala politikerbevakningen. Den liknar snarare en pingpongmatch mellan två vältränade parter, där journalister ställer vassa frågor och politiker levererar partilinjens mediatränade budskap. För säkerhets skull går ordet tillbaks till journalisten, som förklarar för oss tittare/lyssnare vad som EGENTLIGEN sagts. 

 

För övrigt… så får det mig att tänka på Lundells öppna landskap, ”där ja är ja och nej är nej”, men även Berghagens låtslinga med ”det ska va breda leenden och inte sneda leenden”. Det får bli min melodi!

Nyårskrönika

Vi befinner oss i de första dagarna av 2014. Som alltid känns det ovant att skriva ett nytt årtal och tankarna kring det nya året blandas med tillbakablickar på det gamla. En nyårsrevy ägnar sig i princip åt samma sak, fast i det offentliga rummet och med en vilja att roa, och kanske också oroa en och annan. På Trettondagsafton har vi planerat att se KungsbackaRevyn Djurfarmen. För mig är det premiär i dubbel bemärkelse. Det har inte blivit av tidigare.

Traditionen har snarare varit att åka upp till Norra Bohuslän, för att tillsammans med övriga familjen se Bullarrevyn, där min bror är ”revykung”. Därför vet jag vilket arbete dessa revygäng lägger ner, allt från spånande och manusskrivande i början av hösten, till december månad när nästan all ledig tid ägnas åt repetitioner. I revyarrangemanget i Bullaren deltar även en rad funktionärer utanför scen, från dekor och rekvisita till kaffeservering och parkering. Alla intäkter går till Bullaregården, som är en mötesplats för bygdens invånare, men under den tid revyn går för fulla hus, fylls den av långväga busslaster. Det är med spänning jag ser fram emot premiären av vår lokala revy. Det saknas just inte uppslag!

Julhelgen har inte lockat till så mycket uteaktiviteter precis, så jag har bl.a. ägnat mig åt boken ”Till mitt barnbarn”. Den ställer precis så svåra och geniala frågor, som barn brukar göra. Frågor som tvingar mig att tänka efter, och ibland leta reda på gamla dagboksanteckningar, för att minnas bättre. Ett uppslag handlar om den tekniska utvecklingen. Bara där är det lätt att fastna i tankar kring de omvälvande förändringar som varit, men som vi tar för givna. När längtan efter barnbarnet blir för stark, så ”skypar” vi en stund. Han är för liten för att förstå att det är farmor som han ser inne i datorskärmen/TVn, men jag får i vart fall småprata lite och se honom i aktion. Min sambo som har barnbarn betydligt längre bort, har en än större vana och anledning att upprätthålla vardagskontakten via det digitala rummet. Det är en fantastisk möjlighet.

Min brorsdotter berättade nyligen på sin blogg att hon fått boken ”Till mitt barnbarn”, som hennes farmor/min mamma skrivit. De bodde nära varandra och träffades ofta, så i saknaden efter farmor var detta en mycket uppskattad gåva. Men så upptäckte hon att boken var skriven med skrivstil! För min brorsdotter, som löpande uppdaterar sig via sin I-pad, så kunde det lika gärna varit runskrift. Efter en första förtvivlan bestämde hon sig dock för att återerövra förmågan att även tyda det handskrivna. Så medan jag tecknar ner mina svar i boken, bestämmer jag mig för att tidigt träna med Alvar, så han inte blir helt ”paddifierad”.

För övrigt...blev jag än en gång påmind om hur snabbt och oväntat ett scenbyte kan ske. Ibland är tillfälligheterna det största skådespelet. Ta väl hand om varandra och året 2014!