Ett gott nytt 2017

Det är nyårsafton och jag sitter i min skrivarlya och tittar ut över ett blåsigt landskap. Att på nyårsafton skriva nästa års första krönika, ger anledning till eftertanke. Vilka var de viktigaste ögonblicken i året som gick och vad hoppas jag på nästa år?

Jag har jobbat i mellandagarna, men nästan inga möten, få telefonsamtal och en ganska stillsam mailkorg, har gett mig möjlighet att i lugn och ro ägna mig åt ett större skrivarbete. Det handlar om en kunskapssammanställning om vad som vill till för att människor skall trivas, utvecklas och må bra på jobbet. För det finns kunskap. Utmaningen är snarare att omsätta den i praktiken, som samtidigt brottas med så många andra utmaningar, inte minst inom hälso- och sjukvård. Men för att kunna behålla kompetent och engagerad personal och rekrytera nya, så måste vi agera för en bättre arbetsmiljö, där man som medarbetare får förutsättningar att vara och göra sitt allra bästa.

Att göra en sådan sammanställning av aktuell forskning och dokumenterat goda erfarenheter av att omsätta denna, var mitt allra första uppdrag som nyanställd på vårt forskningsinstitut för precis 11 år sedan. Nu är det den tredje omarbetade versionen jag arbetar med, och jag kan förstås inte låta bli att tänka på den utveckling som varit, men allra mest på de utmaningar och helt nya möjligheter som finns, för att åstadkomma en förändring. När det psykiska ohälsan ökar kan det tyckas som en klen tröst att det finns mycket kunskap att luta sig mot. Ändå är det där jag hämtar kraften. I tron på att chefer med bättre förutsättningar, tillit och stöd kan få möjlighet att utveckla både verksamhet och medarbetare. Så yrkesmässigt ser jag tillbaks på ett år där jag varit än mer involverad i långsiktigt utvecklingsarbete från teori till praktik, och det tillsammans med nya, unga, pigga och härligt kreativa kollegor, en arbetsmiljö med hög ”positiv smittorisk”.

Privat kan jag också se tillbaks på ett rikt år, där drömmen om ”farmors skrivarstuga” gick i uppfyllelse, och där just dessa barnbarn var för sig, står för årets viktigaste händelser. Men i betraktelsen av vad som betytt mest, så finns förstås också händelser som påminner om livets skörhet, att inget är självklart eller kan tas för givet. En utblick i världen och viktiga skeenden i världspolitiken kan också få mig att tappa andan. Så hur skall jag göra, för att klara av att ha kvar en positiv grundton och energi att göra mitt bästa i det som är möjligt? Ja, det får jag nog grubbla vidare på, men min grundinställning är ändå att vi alla kan göra NÅGOT, genom vårt sätt att möta andra människor. Att inte låta tillfället gå förbi, för att jag är allt för upptagen av mina egna bekymmer eller ägnar mig åt annat som slentrianmässigt tar min uppmärksamhet. Det är nog det närmaste nyårslöfte jag kan komma. Med det önskar jag alla krönikerläsande vänner ett riktigt gott 2017!

För övrigt… ser jag fram emot att på årets sista dag tillsammans med mellanbarnbarnet Edgar besöka min föräldragård i norra Bohuslän för att beundra storslagna tjurar och lyckliga hönor och omges av nära och kära. Det är vad jag kallar ett viktigt ögonblick.

 

Nu ska vi tänka negativt

Nej jag har inte genomgått någon plötslig personlighetsförändring. Min grundton är nog snarare det motsatta. Ibland får jag höra att jag är ”tröttsamt positiv”. Rubriken fann jag i en tidningsartikel som handlade om en kurs, som snabbt blev fulltecknad. Att tänka negativt är det nya svarta, säger kursledaren som menar att det behövs en motkraft till ”det positiva tänkandets tyranni”, som hon menar blivit en farlig samhällsnorm. Om positivitet anses liktydigt med att det inte finns plats att samtala om och reflektera över svårigheter, sorger, ilska och annat som tynger oss, då håller jag absolut med. Jag har alltid haft svårt för normen att ”hälsan tiger still” och ”det man inte pratar om, det finns inte”. Tvärtom, om jag inte får dela mina våndor med andra människor, så växer det sig mycket större. Och ibland behöver vi verkligen få älta saker och ting, så då gäller det att ha nära vänner och livskamrater, som står ut med att höra mina mörka tankar gång på gång.

En annan invändning som jag ofta stöter på i mitt arbete är hur ett hälsofrämjande förhållningssätt ibland kan uppfattas som att man bara får tänka positivt, att inte ta upp problem på en arbetsplats t.ex. utan bara tänka på lösningar. Vilket inte är sant! Däremot kan det vara ett värde i att komplettera det vanliga letandet efter problem och hinder, eller risker som det ofta handlar om i arbetsmiljösammanhang, till att även samtala om det önskade läget och att lyfta fram det på en arbetsplats som fungerar bra, som vi behöver värna om. För jag skulle snarare säga att det negativa har lättare att ta plats än det positiva.

Det finns forskning som visar att en grupp där det råder balans mellan olika perspektiv som berättande och lyssnande till exempel och där man har ett positivt samtalsklimat, är mer effektiv. Om man i gruppen har en samtalskultur som gör att man raljerar över ”dumma idéer”, trycker till dem som kommer med förslag och använder cynism, sarkasm eller nedlåtenhet i sin kommunikation, så skadar det både samtalet och verksamheten. Ett positivt samtalsklimat handlar snarare om att visa varandra respekt och omtanke, att samtala på ett sätt som uppmuntrar och stöttar och gärna ge positiv feedback. Att kritisera, men med ett gott uppsåt, att vilja hjälpa till och förbättra och gärna använda humor och skratt, men inte på någon annans bekostnad. Med ett sådant klimat vågar man ta ut svängarna lite mer, så det låter logiskt att det gör gruppen mer effektiv. ”Det positiva tänkandets tyranni”, skulle väl i detta sammanhang handla om att föra fram en ”glättad” och silad information eller att inte tillåta kritik, att undanhålla problem eller sopa dem under mattan. Och det har jag aldrig trott på! Så det kanske inte är så olikt mina egna tankar ändå! Det kan vara uppfriskande att ifrågasätta det förgivettagna ibland, så långt är jag med.

För övrigt… så ser jag tillbaks på en härlig helg med födelsedagsfirande. Att få en röd stjärtlapp i present på sin 62-årsdag känns inspirerande. Se upp i backen!

Tid att tända ljus

Klockan är tio på förmiddagen denna söndag i oktober när vi svenskar går över till vintertid. De flesta använder nog den extra timmen till att sova, men jag vaknar som regel tidigt även om det inte är nödvändigt och alldeles oavsett vad EU har bestämt. Därför känns det som om jag redan hunnit med ett halvt dagspass när jag sätter mig ner för att skriva. Det har varit långhelg i ”farmors skrivarstuga”. Först fick ”farmorsdelen” sin dos, då Alvar 4 år, gjorde mig sällskap i trädgårdsarbete, på upptäckfärd och med övernattning. Det var en härlig invigning av något som jag hoppas skall bli en återkommande vana.

Idag är det dags för nästa invigning – av skrivarstugan. En av de saker som snurrade runt i huvudet denna tidiga morgon, var att jag inte var helt nöjd med resultatet av den dyna till pinnsoffan, som jag färdigställde igår kväll. Alla som ägnar sig åt hantverk av något slag, vet att en sådan känsla blir som en sten i skon eller i detta fall en söm. Det blir inte bättre förrän ”stenen” är borttagen och sömmen uppsprättad och åtgärdad. Därför använde jag de mörka morgontimmarna till detta och kände mig betydligt bättre till mods, när jag gav mig ut på löparrundan i ett frostigt höstlandskap där solstrålarna börjat skina på kvarstående löv och spegla sig i det stilla vattnet. Vid frukosten lyssnade jag till en intervju med längdskidåkaren Johan Olsson, som förstås också varit ute på en träningsrunda. Hans tips var att ladda ned en spellista med lugn, nästan meditativ musik och att på träningsrundan höja blicken och njuta av landskapet, inte bara ”plåga sig framåt”. Det låter helt i min smak. Jag skulle aldrig klara av att springa på ett löpband, för jag behöver naturupplevelsen och variationen för att få extra energi. Och jag behöver tanka ljus, särskilt nu när det är mörkt både när jag cyklar till och från jobbet. Det känns lite tyngre för varje år detta mörker, så jag måste bjuda till, eller bjuda motstånd om ni så vill, för att inte tyngas ned.

”Bättre tända ett ljus än förbanna mörkret” sägs det. Lätt att tillämpa i det lilla, men svårt att greppa i en värld där mörker och hat sprids, till synes starkare än det goda ibland. Hat och misskreditering präglar presidentvalet i USA. Det är svårt att förstå det politiska klimat som möjliggör detta och jag oroar mig för dess innebörd, oavsett valutgång. Det är som ett krig, som ju aldrig har några riktiga ”vinnare.” Även om freden kommer som en seger, så finns inte minst de mentala såren kvar. Så även om inte Donald Trump blir president, så har miljontals människor lagt sina röster på ett budskap som snarare bygger murar än tillit. Och precis som i all mänsklig samvaro tar det tid att bygga tillit, men sorgligt snabbt att rasera.

För övrigt… så tände jag igår det första ljuset på graven. Idag vill jag tända ett ljus för alla som lever och kämpar i det stora och lilla. Ett  ljus för kärlek, hopp och tillit. Det behövs!

Äntligen!

Drömmen om ett fritidsboende i mina gamla hemtrakter i Ljungskile, nära barn och barnbarn, har äntligen blivit av på riktigt. Från köp till tillträde var det över fyra månader, så det kändes lite overkligt ett tag. Men på samma sätt som det är en vits med att en graviditet tar lite tid, så att man som väntande förälder hinner förbereda sig, har väntans tider för oss kommit väl till pass. Gamla möbler har köpts in eller plockats fram, och garaget har varit snickarverkstad under lång tid. Barnen har bidragit med sådant de fått över och jag har tackat och tagit emot. På flyttdagen var hela familjen involverad. Vuxna som kånkade och bar och barn som upptäckte nya möjligheter för lek och äventyr, glädje och förväntan, stoj och stim och mat som dukades fram på plastservisen i picknickväskan. Jag kände mig omtumlad, lite pirrig men väldigt lycklig och nöjd!

Första morgonen i nya huset återtog jag delar av min gamla löparrunda längst med vattnet och kunde inte motstå impulsen att göra en avstickare och prata några ord med barnbarnen, mitt i morgongröten. Bara för känslan att det nu var möjligt. Vi kunde även ta en paus i fixandet för att följa med Alvar, fyra år till förskolan, som hade öppet hus. Nära och spontant! Precis vad jag hoppats på och längtat efter. Visst har vi jobbat intensivt med målning, tapetsering och allt annat som skall göras, men det viktigaste av allt är att detta skall vara en plats för avkoppling och lek, både för stora och små.

Jag blev så lycklig när jag upptäckte att det i bodarnas många skåp och lådor hade de gamla ägarna lämnat kvar olika ”skatter”. När mina pojkar var små älskade de att leka i en sådan bod hemma hos sin mormor. Det gällde att packa ner kläder för olja och rost, men oj vad roligt de hade! Så jag hoppas att ”farmors bodar” skall bli roliga lekplatser. Igår när Alvar och jag gick på upptäcksfärd på tomten upptäckte han att man kunde kila in under husen. Även där fanns det gott om ”skatter, i lagom höjd för en nyfiken 4-åring. Själv längtar jag efter att få gå på skattjakt i den vildvuxna trädgården. Inte minst att så här i hösttider gräva upp och flytta perenner. Den ”leken” kan jag roa mig med länge!  

Detta kan bli ett hus för många olika ändamål, men ett sådant har varit att det skall bli en plats där jag kan dra mig undan alldeles ensam för att skriva. Projektet har därför haft arbetsnamnet ”farmors skrivarstuga”. Nu är skrivbordet på plats vid fönstret, med utsikt över Havstensfjorden, ännu oinvigd, men bara tanken på min skrivarvrå som en lustfylld möjlighet gör mig lycklig.

För övrigt… så ligger Swede Hollow just nu på mitt nattygsbord. Den skildrar en annan historia om svenska Amerikaemigranter, än den vi brukar få höra. En historia som upprepar sig idag, fast nu är det vi som kan ta emot. Tänkvärt med perspektivbyte!

 

Skapa öar i vardagen

Semestern är slut för de flesta. Arbetets vardagsrutiner återupptas, nya scheman och tider för barnens fritidsaktiviteter delas ut och ibland är det nya faser i barnens utveckling som innebär växlingar i roller och familjevanor. De första höstmånaderna är ofta en tid av anpassning och övergång. På jobbet, som handlar om stressforskning, är det ett säkert tecken på att höstterminen är i antågande när media hör av sig efter goda råd ”att hantera ångesten när man skall tillbaks till arbetet”. Lika säkert som att vi i början av sommaren får frågan om hur man skall göra för att undvika ”semesterstress”.

Båda frågorna får mig att vilja protestera, för hur har det blivit så att semestern, som ger oss möjlighet till återhämtning istället blivit ännu ett projekt? När vi kanske allra mest skulle behöva oplanerad tid, utan så mycket krav. Och visst tar det emot att åter behöva ställa klockan och inruta sig i vardagslunken, efter semesterledighet. Hjärnan kan kännas lite seg till att börja med, och kroppen gör motstånd men – det går över! Det gäller kanske att vara lite snäll mot sig själv och inse att på samma sätt som det kan ta tid att varva ner kan vi behöva lite tid att varva upp. Semesterkänslan är trots allt färskvara, så vi behöver se till att få återhämtning inte bara under semestern utan året runt. Inte heller bara på helgen utan även under veckan. På jobbet kan det handla om allt från att växla arbetsuppgifter och att ta vara på möjligheter till korta raster och kanske en lunchpromenad, en vana som kommer att vara ännu viktigare att hålla fast vid, när vi behöver tanka dagsljus mitt på dagen. Jag är förunnad att ha min arbetsplats nära Botaniska trädgården och Ängårdsbergen, men jag måste ändå göra ett medvetet val för att lunchpromenader och ibland löparrundor skall bli verklighet.

Vilka förutsättningar vi har till att få till återkoppling i arbete och på fritiden varierar förstås oerhört. Så det gäller att ha fantasi och tillsammans med övriga i familjen hitta det som passar när det gäller fritidens återhämtning. Kanske borde vi skapa oss ”öar i vardagen”, som ger oss vila från det som annars upptar våra sinnen och ägna oss åt något lustfyllt, som får oss att må bra helt enkelt? Komma igång att träna igen, eller hitta en ny form som gör att det känns roligare. Det är precis rätt tid för det nu när alla träningsanläggningar startar med höstscheman. Eller göra något annat som du mår bra av. Jag är nog en utpräglad vanemänniska, som år efter år fortsätter med mina löparrunder, att cykla till och från jobbet, pyssla i trädgården och läsa böcker men jag behöver också fylla på med något nytt för att det inte skall kännas allt för förutsägbart. I höst har jag återupptagit skivstångsträning som känns roligt igen och inte minst gör mig väldigt gott.

För övrigt… så planerar jag för att inreda ”skrivarlyan” som jag tror kommer att vara just en sån ö i vardagen som jag kan behöva för att orka och må bra. Det ser jag fram emot!

Orden är väldens sjunde underverk

Min sommarsemester är till ända och augusti är således en jobbmånad. Som alltid, tack och lov, känns det bra att komma tillbaks till arbetet igen. Jag har mycket roligt att se fram emot i form av nya projekt och kollegor. Det är något av en nytändning på gång inom det område jag arbetar med. Och denna sommar har det ju även blivit några härliga varma dagar med sol och bad, till slut. Inte minst har jag uppskattat de varma kvällarna i hammocken, kanske med sommarens favoritbok som sällskap. Denna sommar har jag varit helt uppslukad av ”Trilogin om pojken” av den isländske författaren Jón Kalman Stefánsson. Det är en bok i tre delar, som har allt det jag önskar av en god bok. Språket fängslar och överraskar, som en Aladinask med poesi, med formuleringar att spara för att återanvända eller bara begrunda igen och igen. Eftersom jag varit på Island och fascinerats av dess storslagna landskap och dess historia, så blir jag näst intill omkullslagen av de tuffa villkor som beskrivs, när arbetet bestod av fiske från en "sexårors", där ingen var simkunnig och där minsta misstag kunde få ödestigna konsekvenser. Eller att ha uppdraget att överlämna post som färdats till häst och till fots, över högländer och vatten, med snö, regn, vind och kyla som mer eller mindre ständigt sällskap. Allra mest fängslades jag av vad detta karga landskap och dess villkor för människors överlevnad gjorde med människors drömmar och behov av att både tänka och samtala om annat än det påtagligt alldagliga.

Med mina rötter i en bondgård i norra Bohuslän kan jag, utan jämförelser för övrigt vad gäller tuffa villkor, känna igen mig i mycket av det senare. Det var praktisk handling och den nytta som kretsade kring gården som stod i centrum och som även definierade vad som var av värde och möjligt att prata om. Det fanns arbetsglädje, stolthet och gemenskap och en värld att dela utifrån vardagens sysslor. Jag höll på att skriva att alla sysslor var lika mycket värda, men så var det ju inte. De servande sysslorna i hemmet, som var så nödvändiga för Gården AB, hade inte samma rang. Om detta får jag nog skriva en särskild krönika, om ens det räcker med det. Men den igenkänning jag fick när jag läste Stefánssons bok handlade snarare om min egen längtan efter att få ge uttryck för tankar och känslor som i omgivningens ögon vare sig var relevanta eller möjliga att förstå. Men precis som i de gestalter jag fått följa i boken, fanns det i min barndom personer som utmanade normen, trots att det hade sitt pris. En riktigt bra bok lär mig något nytt om främmande miljöer och människor, men också om mig själv och den historia jag bär på. Jag gläder mig åt att samtala om detta i en av mina bokcirklar, när vi återförenas i augusti.

För övrigt… så leder varma dagar även till varma nätter. En sådan ljummen julinatt med vidöppna fönster på övervåningen fick vi ett oväntat kattbesök. Efteråt försökte vi kartlägga besökarens entréväg och fann att vår markiskonsol fungerade alldeles utmärkt för fyrbenta estradörer. En catwalk helt enkelt!

Makten att vara okunnig

Häromdagen kom jag hem från Östersund, där jag deltagit i forum för arbetslivsforskning.

I bagaget hade jag utöver detta citat gott om inspiration, kontakter och uppslag. Arrangörerna hade en utmaning att hantera då konferensen startade samtidigt med SAS-konflikten, vilket gjorde att många deltagare kom senare och några avstod helt. För egen del drabbades jag inte, men blev för den skull inte utan överraskningar.  Resan hem med det bokade nattåget startade kort tid efter konferensens slut och jag beräknades vara på jobbet igen nästa dag, ungefär samtidigt som mindre morgonpigga kollegor. Ett perfekt upplägg, så vari bestod överraskningen? Ja, lite oväntat var det förstås att Bistrons kassasystem hade kraschat, så trots att diskarna var fyllda av mat och dryck, kunde de lika gärna placerats i ett låst kassavalv. Utöver den ofrivilliga fastan väckte det förstås tankar om vår sårbarhet och brist på flexibilitet, eller fantasi om ni så vill, som att tillåta kontantbetalning som noteras i en anteckningsbok eller att svischa. Strax före Gävle bjöd en vänlig medpassagerare på äpple, samtidigt som kassasystemet vaknade till och nattron räddades. Slutet gott, eller?

Efter tågbyte i Stockholm strax före midnatt och löfte om väckning, vaggades jag till sömns av det rogivande tågdunket. Vaknade visserligen till av en väckningssignal, men då var ju klockan mitt i natten! Så småningom väcktes jag av morgonpigga röster i korridoren, varpå jag tittade ut och konstaterade att vi närmade oss Lund. Ooops! Men efter ett 8-minuters byte inklusive biljettköp i Malmö och snabbtåget till Göteborg, var jag obetydligt senare än beräknat på jobbet igen. Egentligen ledde denna vår lilla ”blunder” till en väl så bra lösning som vad SJ tänkt ut. Men hur tror man som researrangör att nattåg Stockholm-Göteborg skall vara ett lockande alternativ, om planen är att passagerarna efter knapp tre timmar i sovvagn skall gå av och sitta i en vänthall (i Nässjö!!) i tre timmar, för att efter ytterligare ett byte anlända till Göteborg? Knappast utvilad i vart fall.

Samtidigt vet vi att vi måste ändra våra resvanor radikalt för att minska bilutsläppen. Miljömålsberedningen lämnade nyss förslag till mål för Sveriges klimatpolitik. Arbetet i beredningen har pågått under lång tid, och säkert varit kantad av många utmaningar. Därför är det extra glädjande att man kunnat komma överens över parti- och blockgränser i en så viktig framtidsfråga. Nu är det upp till nuvarande och kommande regeringar att fatta beslut utifrån all denna kunskap och plattform av samförstånd. Vare sig det gäller ekologisk eller social hållbarhet, så finns det kunskap nog för att agera! Effekterna av att inget göra är uppenbara, men insatserna kräver långsiktighet. Under tiden kan vi välja att sticka huvudet i sanden eller ha mod att agera utifrån den kunskap vi har. Citatet ”makten att vara okunnig” sätter fingret på att detta är ett medvetet val!

För övrigt..såg jag att Kungsbacka kommun bjöd in till möte för att stämma av nuvarande och kommande cykelvägar. Det är bra! Med trygga cykelvägar har fler barn möjlighet att själv ta sig till skola och fritidsaktiviteter. En vana som gynnar både hälsa och miljö!

Farmors skrivarstuga

Jag har lite svårt att föreställa mig livet som pensionär. Och som det känns nu och med lite tur, så dröjer det ett tag. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur jag skulle vilja ha det, när den dagen kommer. Men också hur jag vill fördela min tid och energi innan dess. Jag är lyckligt lottad att ha ett jobb som känns roligt och meningsfullt, där jag får använda mig av mina styrkor och prova nya utmaningar. Och jag trivs med att ägna fritiden åt att träna, påta i trädgården, läsa böcker och ta det lugnt. MEN jag skulle vilja vara närmare mina barnbarn för att kunna träffas oftare och mer spontant, och även kunna hjälpa till mer i vardagen som småbarnsföräldrar.

Jag har också märkt att jag mår bra av att då och då kunna dra mig undan och vara helt själv. Och den dag jag får mera odisponerad tid, skulle jag kunna tänka mig att prova på att skriva mer än bara krönikor. Inte för att jag tror mig om att åstadkomma några ”kioskvältare”. Inte heller för att jag bär på en historia som tvunget måste berättas. Nej, helt enkelt bara för att det skulle vara så roligt! Om andra drömmer om att resa, eller bo i Spanien på vintern och spela golf den dag man blir pensionär, så drömmer jag om att då och då dra mig tillbaks till min skrivarstuga, för att låta en berättelse växa fram för sin egen skull. Gärna varva det med umgänge med barnbarn och säkert en och annan löparrunda också. Skrivandet skulle jag kunna vänta med, men barnbarnen finns här och nu och jag vill ta vara på den här tiden.  

Därför har jag spanat ett tag efter ett fritidshus i mina tidiga hemtrakter utanför Ljungskile, där även två av mina tre barnbarn bor. Nu har jag funnit min skrivarstuga! Jag är säker på att den kommer att vara till gemensam glädje också. Jag vill förstås inte vara där ensam jämt. Men att faktiskt tänka efter hur jag skulle vilja ha det och våga ge uttryck för det, är ändå första steget för att en dröm skall kunna slå in. Sen underlättar det förstås med en öppen och trygg partner, som vågar följa med på nya upptäcksresor. Jag hörde ett citat en gång som lät ungefär så här. ”Kärlek är att älska varandra precis som man är, men också som man skulle vilja vara.” Även om du tror att du känner din partner utan och innan och vet precis hur hen vill att allt skall vara, så måste man få lov att överraska med nya önskningar. Så sluta inte lyssna, utan fortsätt vara nyfiken både på dig själv och på din partner. Om vi vågar dela med oss av våra drömmar, även när vi knappt tror på dem själva, och även stöttar varandra i förverkligandet, så kan nya vägar öppnas som vi kanske inte kunnat förutse. Visst är det spännande!

För övrigt… så sprang jag Göteborgsvarvet tillsammans med ena sonen i helgen. Efter några års uppehåll så har jag återupptagit traditionen, mest för att det är roligt att dela upplevelsen. ”Alla som tog sig i mål är vinnare”, skrev en GP-krönikör. Jag hade tänkt att detta skulle bli mitt sista Varv, så jag borde väl ta till mig detta istället för att älta att jag låg en minut över den magiska 2 timmarsgränsen. Men det är ju detta med drömmar. Det lutar åt revanschlusta.

Salut för en flicka i regnbågsfärger

På min tidslinje på Facebook dök häromdagen upp ett två år gammalt fotominne. Fotot var tagit en solig påskdag på vår uteplats och runt bordet satt tre av våra fyra ”sammanslagna” barn. I krönikan som var länkad till fotot berättade jag bland annat om barnbarnen Tyra och Alvar som redan då fattat tycke för varandra och pussades av hjärtans lust. Nu kan sambon och jag inte bara ”plussa på” två år utan även barnbarnen Edgar 9 månader, Sigge 7 månader och Iris två veckor. Visst är det helt fantastiskt! I krönikan berättade jag även om min kompis Greta 90+, granne och hängiven trädgårdsvän, som tittat in med en blomma till stenpartiet. Greta dog i veckan som gick. Det känns vemodigt, men jag har många goa minnen från våra långsamma promenader arm i arm i vår trädgård, där vi stannade upp bland lejongap och perenner och jag fick många goda råd och vetgiriga frågor.  Så tydligt blev tidens gång i detta fotominne. Men allra mest fylls jag av tacksamhet och häpnad över vår växande familj.

Efter alla pojkar på min sida, är det förstås roligt med en liten tjej. Men jag gläds lika mycket över insikten att det är OK om ett barn är lyckligt omedveten om de genusuttryck som många av oss vuxna är inbäddade i. Alvars favoritplagg är klänning! På förskolan har de en rosa ”prinsessklänning” som flitigt används av barnen, så när Alvar fyllde tre år i höstas önskade han sig just en sådan klänning. Och det fick han också. Synen av att se hans pappa hjälpa honom att klä på sig sin nya klänning och hur en lycklig Alvar sedan virvlade runt med klänningen, på sitt bästa festhumör, var fullkomligt bedårande. Nu är Alvar bjuden till Tyras fyraårskalas inom kort. Han gläder sig mycket och började genast planera för sin festklädsel. Jag har mina aningar. Varför ändra på ett vinnande koncept!

I helgen som gått har det varit mycket aktiviteter i Kungsbacka både när det gäller sport och annat. För egen del ägnade jag mig åt gemensamhetsarbete i vår bostadsrättsförening på lördagen. Bland annat skulle underlaget vid gungställningen bytas ut mot flis, ett byte som vi hoppas att barnen skall gilla, men inte katterna. Uppslutningen var god och högtryckstvättar gjorde skäl för namnet, man drog ris och rensade rabatter, räknade kvicksilverlampor som skulle bytas ut till ledlampor och inte minst - umgicks. Dessa arbetsdagar två gånger per år är ett tillfälle att träffa både gamla och nya grannar och att bygga på det vi brukar kalla ”socialt kapital”.  Det handlar om att uträtta saker för allas trivsel, men också att bygga tillit och förtroende för varandra och vårt gemensamma boende.  Och jag som är en ”lantis” i grund och botten, trivs i det nära formatet, där jag kan heja på grannar och växla några ord ibland. Så vi avslutade med korvgrillning och umgänge, och var alla mycket nöjda med de insatser som gjorts och med solen som gjort oss sällskap.

För övrigt…

så har begreppet aprilväder visat sin sanna innebörd denna helg, som startade i sol och slutade med byar av snö och hagel. Därmed återvänder mina tankar till minsta barnbarnet som fått det vackra namnet Iris som är grekiska och betyder regnbåge. Det var både nytt och lite häftigt att tänka på.

Ta vara på barns superkrafter

Med realityserien gympaläraren vill Kalle Zackari Wahlström få skolungdomar att röra på sig mer. TV har gott om realityserier och jag hoppar vanligtvis över dem alla, men detta är ett undantag, då den fäster uppmärksamhet på en viktig folkhälsofråga - att barn rör sig för lite i vardagen. Men också att den psykiska ohälsan bland unga ökat. Båda delarna oroar mig.

Kalle är ju programledare och inget annat, så i programmet följer han sin ”gamla” jympalärare som med glöd provat det mesta för klass efter klass med olika förutsättningar; styrkor och begränsningar. Det som lockar mig är att Kalle försöker prova lite okonventionella metoder och lyssna på varje barns upplevelse. I det senaste avsnittet jag såg handlade det om några elever med adhd, som kanske skulle må bättre av mer rörelse och motion om de bara fick chansen. I samtalmed en forskare resonerade hon om adhd som en superkraft man kan utnyttja, om vi klarar att ta vara på den energi som finns.

Detta förhållningssätt hade jag stött på samma morgon i en P1- intervju med en rektor, som även hon använde ordet superkrafter, för att fästa uppmärksamhet på att man väljer att titta på elevers styrkor istället för brister. Det är ett annat förhållningssätt, att se olikheter som något positivt kostar inget och det är bra för alla barn, var hennes budskap. Utgångspunkten är att fråga eleverna vad de behöver, för att därefter göra individuella anpassningar. Det gör sig inte själv förstås, utan kräver systematik och en ständig strävan efter att hitta nya sätt att arbeta.

Att befinna sig i skolans värld varje dag, som elev eller lärare, är något helt annat än de korta glimtar jag förmedlat från radio och TV. Det förstår jag. Men jag tror ändå att vi både kan och måste anstränga oss mer, såväl i skolan som hemma. Även föräldrar och mor/farföräldrar behöver lyssna till varje barns unika upplevelse och använda vår fantasi för att hitta det sätt som lockar just detta barn till att röra på sig. Målet är att trivas och må bra med sin kropp, inte nödvändigtvis att ha högsta betyg i idrott och hälsa eller vara högpresterande i en idrottsaktivitet på fritiden.

Jag vet av egen erfarenhet att detta är lättare sagt än gjort, och jag har gjort mig skyldig till många välmenande men misslyckade försök i denna riktning. Men det jag kan se i backspegeln är ändå att de lärare och andra vuxna som fanns i mina barns närhet och hade förmåga att se deras superkrafter istället för problem, gjorde stordåd. Och hur det motsatta förhållningssättet, att se till barns begränsningar och problem, nog snarare var ett uttryck för vuxnas begränsningar i att tänka utanför boxen. Som tur var vann superkrafterna, och jag fylls av stolt tacksamhet både mot många kloka vuxna, men inte minst mot mina barn och deras orubbliga drivkrafter.

För övrigt…
inleddes påsken med traditionsenlig ”äggajakt” på tomten. Sambon hade byggt bon för både skogsfågel och tamhöns, och ystra treåringar sprang ivrigt runt och letade efter de gömda skatterna. Nog var det lustfylld rörelse alltid!

Mina barn och andras ungar

Förra veckan var jag på ett informationsmöte om flyktingsituationen och integration, anordnat av Kungsbacka kommun. Jag känner ett starkt engagemang och skulle gärna vilja bidra på något sätt, men har inte kommit till skott. Därför tog jag tillfället i akt, att söka information om hur det ser ut idag och vilka planer som finns i Kungsbacka. Jag var i god tid och såg folk strömma till Elof Lindälvsskolan från olika håll. När jag hittat en ledig plats, bevittnade jag hur man fyllde aulans alla platser och småpratade under tiden med två av mina bänkkamrater, kvinnor som kommit dit själva precis som jag, för att man vill veta mer. Min närmaste bänkgranne kom till Sverige från Tanzania för många år sedan och hon tyckte det var lite kusligt att det var så många poliser på plats. När det var dags att starta i en fullsatt aula med många som fick vända i dörren, hoppades jag att det stora intresset var ett gott tecken.

Det blev ett omtumlande möte. Jag som bara läst i tidningen om hetsiga informationsmöten fick nu känna av hur hat/misstro/rädsla/okunnighet kan bli som en droppe bitter smaktillsats som förändrar smaken i en till brädden fylld kanna med godaste saft. I moderatorns inledning beskrevs möjligheter att ställa frågor både efter informationen, men även senare via olika stationer samt skriftligen. Alla svar skulle tillsammans med uppdaterad information finnas tillgänglig på kommunens hemsida inom några dagar. Med andra ord spelregler som byggde på öppenhet, respekt och delaktighet. Strongt! Men utmaningen, som man klarade beundransvärt väl, blev att hålla sig till dessa även när inte alla andra gör det. Som när deltagare tog sig rätten att avbryta informationen och uttrycka sin egen åsikt i långa inlägg, snarare än frågor. Så småningom kom en andra panel in med medarbetare från kommunen och volontärer som berättade om sina möten med nyanlända i skola och boenden. Vid den avslutande frågestunden lyckades man styra upp det från spontana rop ur bänkarna till inlägg i någorlunda talarordning och med mikrofon, vilket jag välkomnade. Men vissa inlägg gav mig mycket att fundera över. 

Hur kan vi i rika Kungsbacka, med så goda förutsättningar till snabb integration via jobb, utbildning och resursstarka och engagerade invånare, se 318 vuxna och barn med uppehållstillstånd och 170 ensamkommande barn och unga 2016, som ett hot som riskerar tryggheten för de övriga nästan 80 000 invånarna?

Det är förstås sant att det finns viktiga behov för både barn och äldre som nu bor i vår kommun, som måste uppmärksammas både i det enskilda fallet och generellt. Men jag är övertygad om att vi har råd till både och! När vi bröt upp för att övergå till att ställa frågor och samtala (förhoppningsvis) i olika stationer, gick jag därifrån med en känsla av respekt och beundran för alla medverkande på scenen som sakligt och med respekt besvarat alla frågor/inlägg som ställts. Inte minst till Ulrika Landegren (L), som även hade kraft att bemöta misstro och trångsynthet med självklara mänskliga värderingar, som att alla barn är lika mycket värda och att vi har ett ansvar att bidra i en svår flyktingsituation, även om vi råkar bo i Kungsbacka.

För övrigt… har jag nu anmält mig som flyktingguide, en möjlighet som jag välkomnar även här i Kungsbacka. Så en bit närmare handling i vart fall…

Titta en jätteuggla!

Det är biotider med filmfestival och guldbaggeutdelning. TV och tidningar fylls av intervjuer och reportage med prisade filmskådespelare eller regissörer. Jag läser gärna både bok- och filmrecensioner, även om jag i praktiken mest utövar det förstnämnda. Men i lördags var det matiné med Alfons Åberg. Två tre-åringar satt med förväntan i blick och godispåse i mitten och väntade på att föreställningen skulle börja. Alvar ropade högt av skräckblandad förtjusning redan när Svenska films logotype gestaltad som en röd JÄTTEUGGLA dök upp på vita duken. Allt blir ju så mycket större på bio! Upplevelsen blir mera fokuserad och du delar den med många. Tur det tänker jag, för även om det var biopremiär för i vart fall en av treåringarna, så har de ju redan fått en ansenlig dos av tecknad film hemma via dator eller läsplatta.

Jag slogs av det autentiska, när jag tittade på foton från gårdagens högläsning av Pettson och Findus. Jag ser på Alvar och Tyras miner hur de är helt uppslukade av hur det skall gå i den story som de hört så oändligt många gånger, eller sett som kortfilm på TV. Kanske är det känslan av gemenskap och upplevelse i förening, som är det centrala vare sig det gäller högläsning eller biobesök? Och förmågan att tillåta sig att dras med i fantasin, även om vi vet hur det skall sluta.

När min bror och jag var gissningsvis 7 och 9 år, fick vi följa med min storasyster och hennes pojkvän på bio i Dals Ed. Det var stort! Vi såg en Åsa Nisse-film, som förstås var jätterolig. Min syster hade dock inpräntat att man måste vara tyst på bio och inte skratta för högt, så min bror höll igen så att han nästan sprack, men skrattade istället hela vägen hem. Stackars pojke som var så lydig, tänker jag nu, och drar paralleller till filmen om när Alfons skulle passa Småtting på farmors vuxenkalas, och var så mycket bättre att sätta sig in i Småttings värld än alla vuxna tillsammans. Det är en utmaning, att skriva både barnböcker och film, så att känslan når fram till både barn och vuxna. Barnboksförfattare är värda att uppmärksammas!

Jag är med i två olika bokcirkar, där vi i en mindre vänkrets läser en bok någon valt ut, för att sedan samtala om densamma. I förra veckan var boken Jemen är bra av Tanja Holm i fokus för samtalet. Tanja Holm är journalist och befann sig i Jemen 2009 till 2015, d.v.s. före och efter ”den arabiska våren”. Genom alla de möten och berättelser om vänner hon mött under en tid fylld av omtumlande intryck, blir jag lite klokare och förstår bättre det som annars bara flimrar förbi som fragment i det dagliga nyhetsflödet. Jag rycks med och blir engagerad, förstår med hjärtat. Men jag får också ett behov om att söka kunskap om landets historia, kultur och geografi.  Så tack till min väninna som valde en bok jag annars aldrig hade hittat!

För övrigt… så skall vi i denna veckas bokträff diskutera en av Mankells senaste böcker Italienska skor, en bok som jag slukade med sorg i hjärtat över en förlorad, storslagen författare. Nu är jag på ständig jakt efter uppföljaren Svenska gummistövlar. För övrigt en passande titel så här års.

Gott Nytt 2016!

Jag kan inte skryta med att ha särskilt gott minne. Min räddning har ofta varit att jag är noggrann med att dokumentera. Ända sedan jag var tio år har jag skrivit dagbok, om än med vissa uppehåll. Min första dagbok fick jag av mina kusiner och var försedd med hänglås. För säkerhets skull gömde jag den, vilket gjorde den extra attraktiv för min retsamma storebror. En gång hade han lyckats hitta mitt gömställe och viftade med den framför näsan på mig. Som alltid lyckades han att få mig ilsken som ett bi. Därmed var nog syftet uppnått. Jag tror aldrig han tänkt tjuvläsa.

Idag skriver jag dagbok digitalt. Formen växlar liksom sättet att skriva och kanske också motivet. Som barn handlade det mycket om att anförtro sig till någon, som lyssnade förbehållslöst. Idag är det mer ett sätt att stanna upp och reflektera, såväl i skrivandets stund som retroaktivt. På årets första dag sammanställde jag 2015 års dagbok och läste lite om hur det var för ett år sedan. Javisst ja, SÅ var det! Så fick minnet lite hjälp och jag blev påmind om allt som blivit gjort och om vägen dit.

Jag tror att tillbakablickar är viktiga av många skäl. Ofta är vi på väg framåt i tanken, mot kommande utmaningar, som både kan oroa och roa. Att gå tillbaks i dagböcker och läsa om hur det varit tidigare, hjälper mig att få lite perspektiv på dessa tankar. Ibland känner jag mig både nöjd och lite överraskad över vad jag/vi åstadkommit. Jag får hjälp att minnas de olika stegen, som ledde fram till slutresultatet och påminns om att även höga berg går att bestiga, om man tar ett steg i taget. Andra gånger läser jag om min strävan mot något jag vill förändra, som jag kämpar med än idag, och då kan jag känna mig lite uppgiven. Som rökaren som gjort så många försök att sluta att han tappat tron på att detta är något som går att påverka. Säkert skulle jag ha använt olika strategier från ”motiverande samtal” till att coacha den modfällde rökaren som vill sluta, med övertygelsen att man kan förändra det mesta hos sig själv, om man bara vill. Så varför skulle det vara annorlunda för mig, tänker jag i ett försök att vara klarsynt.

Så här vid årsskiftet är det just den typen av tankar som dyker upp. Hur blev förra året och vad hoppas jag på för nästa? En del påstår säkert att de aldrig tänker så, för ”det blir som det blir”, men det är inte mitt sätt att vara. Jag vill fyllas av glädje över viktiga händelser i mitt liv och på samma gång konstatera att även det som en gång kändes svårt är i ett annat läge nu. Och det senare är nog den största vinsten med att skriva dagbok. Jag samlar på mig en bank av erfarenheter från perioder där jag just då inte såg en lösning, till en visshet, en form av grundtrygghet som hjälper mig att ha is i magen, när stunder av kaos och stress dyker upp. För det gör det alltid. Det tillhör livet!

För övrigt…har jag nyligen sammanställt väggalmanackor som julgåvor till våra barn, med foton från förra årets höjdpunkter. Ett arbete som fyllde mig med glädje och en positiv förväntan inför det nya året. Gott Nytt 2016!